Det var utsålt till Benne Brightmans show. StarStead var fullbokat. Det fanns de lite blasé miljardärer som chansat, köpt en rymdbil och rest ut till rymdhotellet med sin älskarinna eller älskare, för att där upptäcka att allt var fullt. Det var bara att vända åter. Inte ens rymdbilsparkeringen hade någon parkeringsplats kvar, vilket var lite märkligt, eftersom SAAB och ABB tillverkat parkeringen med plats för sina niohundranittionio bilar. Det måste alltså ha funnits bilar från någon annan tillverkare.

Fördelen med rymdbilarna var ju att de var ”förarlösa”, helautomatiska och heldatoriserade, mer lika robotar, än bilar. Bilen kunde till och med laga mat och servera drinkar.

De som inte bokat hotellrum, köpt biljetter till showen eller bokat parkeringsplats på hotellets parkering, kunde naturligtvis avnjuta naturen och världsrymden, ändå. De kunde göra en jorden-runt-tur på några timmar för att där efter återvända till Dubai eller Hawaii.

Benne Brightmans Show sändes direkt, via satellit, från StarStead ner till jorden via SpaRatt Entertainments tevekanaler Nöjeskanalen och Kunskapskanalen. Innehållet var styrt efter kanalernas namn. Nöjeskanalen sände showen i sin helhet, direktsänd, med mingel, glitter och glam. Alla kändisar, rika och berömda som närvarade, hälsade på Benne och Edie och Harriet Backe och Baltazar Vaduvill som kommenterade, intervjuade och berättade.

I Kunskapskanalen var det stjärngänget och Ministralen som berättade om upplägg, strapatser och vedermödor under resans gång, problem och problemlösningar, kontakter med experter och specialister, nya obeprövade uppfinningar och upptäckter, vetenskapsmän och forskare som intervjuades, futurologer och framtidsforskare med sina ibland naiva, ibland cyniska argument och debattinlägg.

Ministralen hade gjort en noga genomgång av allt om StarStead. Hur en evakuering skulle fungera, med nödutgångar, livräddning, ABC, ”livflottar” i form av rymdkapslar och inspiration från gamla science fiction-filmer och seriemagasin.

Allt presenterades både allvarligt och lite flamsigt, så att inte publiken skulle tröttna och byta kanal. Då och då presenterades reklam från StarStead, med lyxsviter, danssalong, middagsbufféer, utsikter från Bellevues och Belvederes. Den vackraste utsikten över rymden, från Finistere. Man presenterade också sådant som endast kunde köpa exklusivt från StarSteads presentshop, på plats. Ett andrasortiment fanns att beställa från StarSteads butik på Internet. ”Rymden för de som inte hade så mycket pengar”, som det lite föraktfullt hette i Ministralens presentationer.

Andhryberna skulle också, tänkte Adam, gå utanför och utöver Homo sapiens sapiens revir och gränser.

Rasism var när människor som ansåg sig tillhöra en ras, ansåg sig vara bättre lämpade till att överleva in i framtiden, än alla andra liknande raser, folkslag och kulturer. Det kunde kanske ses som en slags egenkärlek, eller självförhärligande?

Men vad hände när samma beteende, samma överlägsenhet, istället skulle handla om en art? Kunde en art vara överlägsen alla andra arter, på jorden, i livet och i universum?

Det var denna avsaknad av självkännedom och ödmjukhet som ställt till det för människorna på jorden. Allt det man sagt sig vilja skydda och bevara, var till slut något som kunde värderas, säljas och köpas. Med pengarna skulle man kunna köpa något ännu bättre, annorlunda och häpnadsväckande.

Adam försökte hitta en balans mellan nyfikenheten och ödmjukheten, hos de blivande andhryberna. Men han var inte ensam. För att fullfölja sitt uppdrag från ellekarna, måste han också vara beredd att tillmötesgå dem, i utforskandet av människorna, generna och de framtida möjligheterna.

Adam bestämde sig för att finna ett team av människor, som han skulle kunna samarbeta med. På dem måste han kunna lita, för med dem skulle han dela av allt han visste och hade utfört i sitt laboratorium, också det han gjort tillsammans med Jim.

För att finna de rätta och de bästa, beslöt han sig för att ha en framtidsmässa. De han sökte efter fick absolut inte vara rädda för framtiden, eller lida av ”futurofobi”.

Elisabet var förstås allra mest angelägen om att finna Torkel. Maken, Carl, eller Kalle, var duktig på att klara sig själv och skulle säkert börja söka efter Elisabet, när han väl insett situationens allvar. Kalle hade hela sitt liv arbetat med dataprogrammering och var kunnig i flera programmeringsspråk. Han hade en medfödd, naturlig, begåvning för att arbeta med hårdvaror och mjukvaror. Den senaste tiden hade programmeringsrobotar ersatt äldre programmerare, men det hade visat sig att robotarna inte kände av alla buggar som kunde finnas i algoritmerna. Till det behövdes erfarenhet, noggrannhet och logiskt tänkande. Det var inte alltid som robotarna tolkade kommandon på rätt sätt. Det kunde likna hur man annars missförstod ord, som kunde vara som meningen: ”Jag såg en springa”, som kunde tolkas som att: ”Jag såg en människa springa”, eller: ”Jag såg en dörrspringa”. Datorer och robotar kunde ha svårigheter med att intuitivt ana sig till större och komplexare sammanhang.

Familjen Frånlandsvind hade aldrig medvetet stiftat stjärngänget. Det hade bildats av sig själv, då familjens medlemmar skapade arbetstillfällen åt utomstående, ofta boende i eller utanför Enköping.

Frånlandsvind hade förde med sig sina anhöriga. Andra, som Bettan, Gustaf, Ali och Tor, dök plötsligt upp för att snart bli till en i gänget. Frånlandsvind blev till Breda Hjärnbruk som leddes av hjärngänget och övergick i stjärngänget.

Frånlandsvind hade med sig visionen och konsten att kunna gestalta och konkretisera. Så var det Annelis kompis Bettan som övertog ledarskapet inne på Dreva Bruk, med att tillhandahålla information om bruket, verksamheten och framtidsplanerna.

Andra grannar till Dreva Bruk, som Gustaf Blom och hans grannar och vänner, blev snart till samtalspartners och rådgivare, när Johan, Ylva, Kristin, Evert, Anneli och Björn ville sätta igång med sitt gestaltande och visualiserande.

Johans och Ylvas plan gick då ut på att Dreva Bruk skulle bli en samlingsplats och mötesplats för hemmafixare, hobbyfixare, makers och hackare. De eftersträvade en synergi-effekt, som de trodde skulle uppstå naturligt och självorganiserande, när människor möttes kring något som de var intresserade av och gillade.

Så dök Ludde, Lotta och Nicke upp, från Enköpings skola, för att be om lov att använda något utrymme i Dreva Bruk till deras EarthStar Ufo- och Astronomiförening. De blev en bidragande orsak till att SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter blev till rymdstationen SpåRätt 1. Nej, det var kanske lite fel att påstå att det var samma byggnad som omvandlades till rymdstationen. SpåRätt 1 byggdes för sig, inne på Gustaf Bloms gamla överväxta åker.

Virtualisterna.
Neorealismen som stil uppstod någon gång i mitten av 1900-talet. Den mest kända spelfilmen var italiensk och hette ”Cykeltjuven”. Realismen som stil inom litteraturen, uppstod som en protest i rFrankrike, under 1800-talet, före Naturalismen. Det var då som det ”fula” kom in i konsten och kulturen.
Realismen hade fött många barn av idéer och motiv. Den Naiva Realismen kom att ersättas av Socialrealismen och den Psykologiska Realismen. Surrealismen blev allt abstraktare och det drömska övergick in i Neorealismen och den Spekulativa Realismen, eller Science Fiction. Kunde Vetenskapen vara något annat och något mer, än verklig och sann?
Filosofen Platon hade i sitt mästerverk ”Staten” gett liknelsen om ”Grottan”. Människorna satt fastkedjade vid en grottvägg, där skuggorna från den verkliga verkligheten antogs vara den sanna verkligheten. Filosofen var den som gav människorna möjligheten till att uppleva och förstå att skuggorna bara var en effekt av Platons idévärlden. Idéerna var den verkliga världen svår eller omöjlig att uppfatta för människorna i deras vardagsliv.
Neorealisterna förstod att de kunde förväxlas med sin förlaga från 1900-talet och bytte sitt namn till ett med ordet ”virtuell” i: ”Virtualisterna”, eller ”Virtuella Realisterna”.

Blodet sprutade ut över väggar och golv, medan huvuden rullade och armar och ben for iväg in i hörnor, skrymslen och vrån. Hade nostalgisterna haft någon Mich som beskrivit händelsen, så hade de, kanske, kunnat ta varning av utvecklingen. Nu förföll den snart in i den Stora Glömskan. Det var ju neopluddisternas största misstag; att, djupast inne i deras inre, fanns det ingen slusstation mellan det Stora Självklara och den Stora Glömskan. Från avloppet och rakt ut i havet, utan reningssystem, filter, analyser eller andra kontroller.

Nu blev det istället Mich, med information från SpåRätts spioncentraler, drönarreportage och informationssamlande, som kom att skriva krönikor om Mao 2 4 Caesars uppgång och fall. För det var mer av mikrometrar där emellan, än ljusårs avstånd.

Mao och Draksoldaterna gick sin bärsärkagång, utan någon hejd eller hinder, tills att alla nostalgisterna som varit närvarande i det gigantiska evenemangets folkfest, var dödade och förintade. Som tur var, hade de inte försett Mao och hans soldater med någon mer långsiktig strategi. När människorna omkring dem var utraderade och låg spridda utmed markens yta, i rännilar av blod ut i lervällingens gyttjepölar, återstod inget annat för Mao än att sätta sig på den högsta stolen, i tron att den var hans rättmätiga säte.

Snart infann sig ändå neoluddister som ville beveka och förklara Mao till deras enväldige härskare på jorden och planeten Tellus. De första människorna var inte tillräckligt ödmjuka och underdåniga utan föll också de för samurajsvärdens bajonetter. Tills att den fåfänge Mao insåg att han ändå måste ha några människor till beundrare, när soldaterna bara var effektiva med själlösa maskiner.

Som det alltid, utan undantag, sker när en samvetslös, hänsynslös, skrupellös och ytterst fåfäng härskare erövrar tronen i riket, kommer lika undantagslöst en karriärist och bedragare på beställning. Han som sedan barnsben, eller ännu tidigare, lärt sig den oädla konsten att smickra, ljuga, korrumpera och ta åt sig äran, från andra. I den här berättelsen kallade han sig för Rosa Trosa, då han gärna iklädde sig kvinnokläder och de femininaste underkläderna. ”Rosa Trosa” var hans tidigare artistnamn, då han uppträtt på undergroundbarerna i London och Paris, som den tidens dragqueendrottning. Annars, till vardags, hette han Bert Stigsson och kom från Arlöf, i Skåne i den svenska Södern. Med en lång och gedigen erfarenhet från hur att dra en vals, kunde han komma fram till Mao 2 4 Caesar, in i hans innersta krets.

Mich hade ännu inte bytt ut skylten ovanför ”Fabian Frånlandsvinds Antikshop för Nostalgi, Retro och Vintage”. Där inne hade han en dag funnit ett fodral med en penna i. I fodralet stod att pennan en gång tillhört skräckromanförfattaren Stephen King. Det var nu med den i högra handen som Mich satt och skrev sin krönika om Mao 2 4 Caesar och Rosa Trosa.

Mich tuggade, mycket försiktigt, på pennans topp, för att lägga till att:

”Rosa Trosa var faktiskt, mot alla odds, heterosexuell och var inte intresserad av att ha sex med andra män”.

Detta lade han till för att förvecklingen inte skulle bidra till missförståndet att bedrägeriet någonstans kunde vara en fråga om transsexualitet, istället för transvestism. Det var kanske ett hårklyveri eller en advokatyr, men i alla fall…

” – Rätt ska va rätt!”, tänkte Mich.

Zanna tog en paus, gick på toa, drack ett glas nypressad apelsinjuice och fortsatte läsa:

• Severin Sidor var gift med Yrsa, med sonen Eilert och dottern Ingalill. Barnen växte upp, verkade vara nöjda och glada, men hade båda två problem med vikten. Eilert visade sig lida av Anorexia neurosa och dottern Ingalill av Anorexia och Bulemia. Det var som att familjen Sidor led av en familjs inre väderinversion, eller implosion.
• Var det inte så, undrade Mich; att alla de här tre familjerna drabbats av något snarlikt?
• Som vad då?
• Som en tyst överenskommelse? En familjehemlighet, som ingen öppet vågade knysta om?
• Kan så vara, men varför blev det så?
• Någon, sa Mich, borde ha reagerat.
• Kanske, men vem? Eller vilka?
• Vad brukar hända i såna här familjer?
• Vet inte, men jag tror att någon dör…
• Varför det?
• Till slut blir trycket för stort. Man orkar inte längre bära den tunga sanningen. Det blir som ett gasmoln, förgiftat, tills att alla inte orkar hålla andan, drar en djup och tung suck, för att så få i sig för mycket av giftångorna. Ibland är det frivilligt, men det händer säkert många gånger att det klassas som en olyckshändelse, eller en ”dom från Ödet”, eller från Nornorna.
• På vad sätt, undrade Mich, hänger det samman med Neoluddismen?
• Vet inte, men får jag säga vad jag tror?
• Jag vet inte heller…
• Såna här berättelser är uppdiktade, men människor kan ändå känna igen sig något i stämningen eller atmosfären. De borde förstå, men det gör de inte. Därför önskar de se ett större sammanhang, som med Nornornas Ödesväv. Varje enskild tråd läggs in för att bilda ett större mönster. I det mönstret kan de som är neoluddister, fatalister eller till och med defaitister, ana sig till att det är ingen idé att försöka göra nåt åt det: ”Människan spår, men Gud, eller Ödet, rår”.

Michs tankar om universum.

Väl hemma igen, var det för tidigt med det tredje målet mat. De hade båda att göra med sina projekt. Zanna var färdig med grundmålningen som fått tid på sig att torka. Förlagan målade hon med akrylfärg. När den var färdig skulle hon överföra motivet till de andra materialen.

Mich satte sig ner och tänkte på universum. På något sätt trodde han att hjärnans inre hade en liknande funktion som hela universum. Hela universum? Ja, eller så mycket som den mänskliga hjärnans kapacitet klarade av.

Det var ju både egendomligt och spännande att människor som Isaac Newton, Albert Einstein och andra kunde tänka och fantisera om hur universum var uppbyggt, från det pyttelilla till det jättestora.

Visst kunde ellekarna vara en illusion och en föreställning hos både Kristin, Sophie och Mich själv, men han kunde inte riktigt tro på det.

I en annan gammal bok: ”Medvetandets gåta”, av Jonathan Lindström, hade han läst att: Vetenskapsmänniskorna vet att de tror, medan de religiösa tror att de vet. Ändå hade många religioner varit föregångare till de vetenskapliga föreställningarna om världens skapelse, människans tillblivelse och naturens ordning. För var gång som någon forskat och experimenterat för att söka bevis, hade bevisen ofta förklarat på ett annat sätt. Ändå kunde inte vetenskapen ersätta religionen, när en tro kunde innehålla så mycket mer än bara fakta och logisk och rationell bevisföring. Också logiker och vetenskapsmänniskor kunde bli lurade av en bra trollkarl och magiker. Även rationella kunde uppleva det som av de religiösa upplevde som mirakler. Att allt skulle gå att förklara och bevisa, var ungefär som att ett fotografi kunde ersätta estetiken och konsten. Det gyllene snittet och centralperspektivet kunde vara en vägledning till att skissa upp ett konstverk, men en dator kunde bara förklara efteråt, när konstverket var färdigt, om det var ett mästerverk eller ej. Eller, som poeten Stéphane Mallarmé skrivit en gång:

”Ett tärningskast utesluter inte slumpen”.

Vad han nu hade menat med det?

Albert Einstein hade påstått att:

”Gud spelar inte tärning”.

Kanske att det fanns något annat och något mer, än bara det som gick att bevisa eller kontrollera?

Mich tänkte att hur mycket människorna än forskade och reste, skulle det alltid finnas ett större sammanhang, bortom det kända och troliga. Allt skulle aldrig bli avslöjat.

Det var för övrigt det som gjorde drömmaskinen så intressant. Var möjligheten till att skapa drömmar, fantasier, föreställningar och upplevelser samtidigt en begränsning i tiden och rummet? Kunde drömmarna vara en väg bortom och ut ur det välkända och det förutsebara?

Nu trodde inte heller han att drömmarna kunde ha ett budskap från framtiden men ellekarna var inte framtiden Bara något som fanns utöver ljusets hastighet i den tomma rymden.

Att kvantfysiken kunde finnas med i drömvärldens verklighet antog han heller inte. Vad skulle drömmarna bestå av för partiklar, vågor och materia?

Därför antog han istället att drömbubblorna fanns, som små avbilder av universums kosmos och kaos. De var skyddade av membran som släppte igenom upplevelser från arbetsminnet, långtidsminnet, ända fram till det Stora Självklara och ner i den Stora Glömskan. Allt från Människans evolution och utveckling, från små encelliga varelser, vidare genom reptilstadiet och de i träden levande människoaporna fanns kvar som rester av upplevelser och erfarenheter. Det var kanhända därför som människorna i sina drömmar kunde uppleva det som om de kunde flyga, eller sväva?

–   Du menar Gud?

–   Rätt!

–   René Descartes, Isaac Newton och andra utgick från att Kristendomens gud var verklig och fanns någonstans i den fysiska världen. Något annat vågade de dessutom inte hävda, varken i skrifter eller andra offentliga sammanhang. Det vi bör minnas är ju att skrifterna gavs ut i små upplagor och nådde bara fram till dem som kunde läsa dem, på latin.

Mich fortsatte:

–    Befolkningen i övrigt var ju alla analfabeter. Det lilla som de fick lära sig, var att lyssna och delta i religiösa mässor och ritualer. Isaac Newton skrev någonstans att det bästa sättet att lära sig matematik, var att lära sig själv. Andra förklarade att: ”Matematiken är Guds språk”.

–   Men, om jag förstår dig rätt, så skilde sig denna vetenskapliga elits uppfattningar om ”Gud”, från den som folket lärde sig i kyrkorna?

–   Ja, det fanns en noggrann kontroll över alla, hög som låg. Det var Inkvisitionen och kyrkans män, munkar som själva levde i celibat, som startade häxjakten, med böcker som ”Malleus Malificarum”, på svenska översatt till: ”Häxhammaren”. Det skulle fungera som en religiös, kristen domstol, men domutslagen var säkert givna redan innan anklagelserna började. Vem vågade vittna för den som anklagats för att vara en ”häxa” eller en ”trollkarl”?

–   Efter ”den vetenskapliga revolutionen” och upplysningstiden, hur förändrade de synen på ”Gud”?

–   Först och främst övergick de från teoretiska spekulationer till fysiska experiment, med föremål hämtade ur verkligheten och det verkliga livet. Tidigare, med René Descartes, skulle tillvaron förklaras enbart genom teoretiskt tänkande. Med sådana teorier hade berömda män även skrivit böcker om hur världen var ordnad, med osannolika bilder av hur den kända och okända världen skulle se ut. En annan avbild var boken av Dante Alighieri, om Dantes ”Divina Commedia”, den ”Gudomliga Komedin”. Dante, vägledd av den romerske poeten Vergilius leder Dante genom Helvetet och Skärselden, för att Dante sedan ska möta sin älskade Beatrice och med henne som guide fortsätta resan upp till Paradiset.

–   Det fanns alltså goda skäl för dåtidens intelligentia och intellektuella att hålla tyst med sina vetenskapliga experiment?

–   Ändå, det är dit jag vill komma, sa Mich, var det frågan om Gud och det metafysiska, som både gav dem hopp och förtröstan. Gud var ju alltings skapare och orsak. Det var ”han” som ordnat världen till något som därför borde vara logisk och rationell.

–   Gud gav dem möjligheter till att fortsätta undra, fundera och ifrågasätta?

–   Ja, kanske till och med dit vi befinner oss nu, ute i rymden och universum. Ovanför medeltidens och renässansens människor fanns Gud och Himmelriket. Under jorden fanns Helvetet. Med astrologer och senare astronomer började de människor som hade tid och råd, grunna på jorden, solen, månen, planeterna och allt annat de kunde se med sina egna ögon när det var en molnfri natt. Tidigare hade människorna trott att det fanns en osynlig himmel någonstans bortom stjärnorna och himlavalvet, där det fanns ett folk som en kallade för archoner. Ovanför dem fanns änglarna, ärkeänglarna och högst upp satt Gud på en tron, allsmäktig och allvetande.

–   Det sägs ju att upplysningstidens förkämpar var materialister, där världen bestod av de minsta beståndsdelarna: atomerna?

–   Ja, men det stämmer inte för alla. Det fanns även på den tiden självutnämnda mystiker, charlataner, guldmakare och andra som låtsades förstå de senaste vetenskapliga experimenten och bevisen. De var som bedragarna i Hans Christian Andersens saga om ”Kejsarens Nya Kläder”, eller som den franske komediförfattaren Molières pjäs om ”Tartuffe”. De var inte ute efter annat än rikedomar och var äregiriga på andras bekostnad.

–   Men det fanns väl undantag, redan då?

–   Ja, en sådan gigant var den tyske författaren Johann Wolfgang von Goethe, med sin lära om ljuset och om färgerna. Han var oense med Isaac Newtons forskande och texter om ljuset och om färgernas delning genom ett spektrum eller likt regnbågen. Det var säkert ett missförstånd av Goethe, men ändå skapade han en egen tolkning om färgläran som senare användes av konstnärer och artister. Den var mer inriktad på upplevelsen av färgerna, än deras vetenskapliga förklaring.

–   Det fanns alltså redan då en skillnad på vad människorna upplevde som sant och de teorier, hypoteser och bevis genom praktiskt genomförda experiment, som kunde utgöra bevis för att de funnit fram till sanningen?

–   Isaac Newton och flera av hans samtida var upptagna av mystiken och Gud. När Newton misströstade och till och med genomgick personliga kriser, vände han åter till alkemin. Kanske att han hämtade inspiration från de översinnliga lärorna? Det var ändå Gud som fungerade som deras främsta ledsagare in i det okända. Med teleskopet såg de ut mot stjärnorna och världsalltet. Med mikroskopet anade att världen inte var uppbyggd som den med blotta ögat kunde uppfattas. Det var sådant som kunde reta kyrkan, prästerna och vanligt folk. Hur skulle de kunna förstå sådana upptäckter?

–   En kan säga att vetenskapen sysslade med det som fanns bortom fysiken och gränsade till metafysiken, eller det oförklarliga mystiska?

–   Ja, det tror jag verkligen!

Contact with the Artist Victor Rangner:

Mobil: (+46) 734 33 18 31

E-mail: victor.finnigan@graatass.com

The god Baal and The Devil in the Djävulsbibeln at Kungliga Biblioteket in Stockholm, Sweden.

My exhibition and how it looks like this day. Concert in the evening with a band playing english folkmusic.