Fråga något fattigt barn i något u-landsprojekt någonstans:

”Vad skulle du göra om du hade en dator?”

Barnet vet datorns verkliga värde; till för att kommunicera, informera och förmedla sina innersta, ute i den krassa verkligheten ofta, ohörda och obekräftade känslor.

Hur många dar har du kvar till Pensionsdagen?

Hur många dar har du kvar att leva livet?

Det kanske redan finns, men om inte, borde någon annan företagsam entreprenör starta ett Kindergarten for Seniors.

Kindergarten är ju inte bara en ställe att, medan föräldrarna arbetar, inhysa de små i. Det är också en plats för att lära sig umgås med vuxna och ansvarskännande Förskolelärare, jämnåriga, leka och ha kul, men kanske framför allt, förbereda sig inför Skolan och Livet.

För Samhället är det lönsamt eftersom Barnet, rätt format, kommer att bli en välfungerande Samhällsmedborgare, Ansvarstagande Professionell inom sitt Område och därmed Pålitlig Skatteinbetalare.

Tyvärr är det så många som kommer bli överraskade den dagen de går i pension.

Som skådespelerskan Sif Ruut sa i en intervju med Malou von Sivers:

”Att åldras är ingenting för mesar!”

Djupt sorgligt är att människor som arbetat som anställda hela sitt vuxna liv, lätt faller i föga och resignerar inför framtiden.

De har förväntat sig starka och omtänksamma vuxna som kommer att ta emot dem den allra första dagen då de egna benen inte längre orkar bära.

Detta skulle ett ”Ancient of Days. Young at Heart. Kindergarten for Seniors.” kunna reda bot mot.

Det finns förstås många verksamheter och organisationer som är speciellt inriktade på äldre över 65 år, som Pensionärernas Riksorganisation, Missionsförbundet, SeniorNet samt Turistföreningen och så många reseföretag.

Det finns många företag som satsar speciellt på äldre, men någonstans under lurar ”Åldersfällan”:

”Det kan du inte göra! Du är för gammal för det! Tänk om du skadar dig eller om det händer något annat som du inte klarar av. Kanske ändå är det lättast för dina anhöriga att du tar det lugnt, sitter hemma och har det skönt och, äntligen, låter andra göra jobbet!”

Det kan låta uppmuntrande och omtänksamt, men för många leder det i praktiken till en hel rad med negativa effekter, som Passivitet, Defaitism, Resignation, Isolering, Alienation och för var dag som går, Ökad Oro, Rädsla, Osäkerhet och ett ständigt tänkande:

”Vad ska andra tycka?”

Rent ut sagt:

Skit i det! Du lever här och nu, och det är det enda väsentliga!

Trist är att flera jag träffat av människor efter pensionsdagen, resignerar och blir bittra för att de känner sig snuvade på livet:

”Inte visste jag att alla dagar som kom och gick, var mitt liv”

Ett Kindergarten skulle alltså inte vara för dem som redan fyllt 65 år eller som redan passerar sista dagen på arbetsplatsen, Guldklockan, Avskedsfesten för att därefter fråga sig:

”Vad ska jag göra nu?”

De Andra, ”Omtänksamma” kommer troligtvis att föreslå alltifrån Boulespel till Universitetsstudier i Arkeologi eller Humaniora.

Frågan borde istället ha formulerats, vid 55 års ålder:

”Vad vill JAG göra med resten av MITT liv?”

Det finns helt säkert massor av äldre som har både släktinga och vänner. De som önskar passa barnbarnen, åka på inrikes bussresor eller utrikes sällskapsresor, kanske till och med ”Äventyrsresor”?

Det finns säkert massor av seniorer som vill lära sig dreja, måla akvareller, odla växter, eller ta dagliga promenader med sin egen eller grannens, av det mindre formatet, sällskapshund. Det finns dem som vill lära sig laga exotisk mat, vinprovning, meka med bilen eller bygga på modelljärnvägen.

Det finns hängivna träningsmänniskor som ser fram mot att kappsegla, springa Vättern Runt, cykla i Schweiziska Alperna, vildmarksvandra 117 mil från Lapporten till Dalarna, eller träna Triathlon.

Det finns ”Fåtöljäventyrare” som sitter hemma, smuttar på en maltwhisky, samlar kartor och läser biografier av och om Missionärer, Antropologer, Bergsbestigare och Upptäcksresanden.

Det finns av det passionerade släktet ”Samlare”, som varje morgon, oavsett väder, ser fram mot att söka upp Specialintresset på Nätet, närläsa gamla kataloger och forska efter sådant som bör finnas någonstans, men var?

Men, vad med ”Fattigpensionärerna”, som ”Gjort Sitt”, ”Dragit sitt Strå till Stacken” och ”Aldrig gjort en Fluga för när?”

De som drar sig tillbaka, drar sig undan, ältar gamla oförrätter, eller saker som aldrig blev gjorda och möten som aldrig blev av?

De som, i brist på levnadsglada libertiner omkring sig, rasar ner i sorger, bitterhet och kanske till och med hat.

Vem finns som kan trösta dem?

”De borde de ha tänkt på långt tidiga, medan de fortfarande var socialt aktiva!!!”

Men, är det verkligen deras eget fel?

Sedan barnsben har de lärt sig att.

”På äldre dar finns Samhället som kommer att ta hand om dig!”

Sant, eller inte?

Sant på så vis att de inbetalade skattemedlen fördelas på sociala institutioner som ”Skola, Vård och Omsorg”.

”Det finns Professionella som kan det där bättre än du anar!”

Sant, eller Inte?

Sant på så vis att de ingår i verksamheter under arbetstid, men när arbetstiden slutar för dagen, så har de, förhoppningsvis, ett eget privatliv utanför arbetet.

8 timmars arbete. 8 timmars fritid. 8 timmars sömn.

Under den tiden ska de umgås socialt, leva livet och återhämta sina resurser inför nästa arbetsdag.

Lady GAGA säger i filmen om henne: ”Jag ska bli en gammal Rocktant!”

Hon säger det i ett sammanhang där hon förklarar att, unga artister som blir världsberömda vid 22 år ålder, stangerar och, som artister, utvecklas inte längre.

En intressant tanke.

Fram tills dess är de dumdristiga, övermodiga, självsäkra, oskuldsfulla, oerfarna, men, absolut beredda att ta risker!

När de har uppnått sitt mål, saknar de förmågan att ”reinvent”, återuppfinna och hämta upp nya upplevelser och känslor från sitt inre, dittills ”Okända”.

Det är nog kanske det främsta skälet till att de börjar använda droger. Med dem i kropp och psyke, vågar de släppa sina inre hämningar och, utan fördomar och rationell skräck, sträcka sig ut, transcendera, bortom både ”Bekvämlighetszonen” och ”Händelsehorisonten”:

”We will be Heroes just for One Day”

David Bowie