Vem har den svåraste uppgiften:

Magistern som föreläser om Seriösa Evidensbaserade Informationsbitar på en Målstyrd Kärnvapenbestyckad Gräsklipparrobot 57:s avstånd från Verklighetsberättelsen?

Eller Gluten som söker Tillämpa den Kontrafaktiska Konspirationsteoretiska Hypotesen livs levande ute i Diskmaskinsrealismens Ockationalistiska Perpetuum Mobile-Rörelseapparat?

I Backspegeln Tiger Tystnadskulturens Mediaanpassade Finlirare som då Goth Lolitan Tisbe viskade till Inceln Pyramus genom Hadrianus stenmur …

En annan karaktäristisk egenskap hos Blicken är att ingen annan egentligen behöver ha varit där.

Det är möjligt att den knarrande golvbrädan helt enkelt var rörelsen från ett gammalt hus.

Blicken är inte någon form av mystisk telepatisk upplevelse av det faktiska sättet som den Andre ser en.

Den kyniska skådespelaren förkroppsligar det budskap han försöker förmedla och att den kyniska skådespelarens mål är en falsk regression som hånar auktoritet som den anser vara korrupt, suspekt eller ovärdig, typ Svejk/Woyzeck.

Diogenes reste inte till från Turkiet till Aten för att sälja Minervaugglor.

Först på grund av likgiltigheten i deras levnadssätt, för de gör en kult av likgiltighet och, som hundar, äter och älskar offentligt, går barfota och sover i badkar och vid vägskäl.

Det andra skälet är att hunden är ett skamlöst djur, och de gör en kult av skamlöshet, inte som att vara under blygsamhet, utan som överlägsna den.

Det finns många män i London, som du vet, som, vissa av blyghet, andra från misantropi, inte har någon önskan om sällskap med sina medmänniskor. Ändå är de inte motvilliga till bekväma stolar och de senaste tidskrifterna.

Det är för att underlätta för dessa som Diogenes Club startades, och den innehåller nu de mest osociala och de klubblösa männen i stan.

Ingen medlem får ta minsta hänsyn till någon annan. Utom i främlingens rum är inget samtal under några omständigheter tillåtet, och tre förseelser, om de görs till kommitténs kännedom, gör talaren ansvarig för utvisning.

Min bror var en av grundarna, och jag har själv upplevt det som en väldigt lugnande atmosfär.

Det finns fyra anledningar till varför cynikerna heter så.

Först på grund av likgiltigheten i deras levnadssätt, för de gör en kult av likgiltighet och, som hundar, äter och älskar offentligt, går barfota och sover i badkar och vid vägskäl.

Det andra skälet är att hunden är ett skamlöst djur, och de gör en kult av skamlöshet, inte som att vara under blygsamhet, utan som överlägsna den.

Det tredje skälet är att hunden är en bra vakt, och de bevakar grundsatserna i sin filosofi.

Det fjärde skälet är att hunden är ett diskriminerande djur som kan skilja på sina vänner och fiender.

Så känner de igen som vänner de som är lämpade för filosofin, och tar emot dem vänligt, medan de olämpliga kör de bort, som hundar, genom att skälla på dem.

Den ursprungliga frasen ”Jag tror eftersom det är absurt”, dök upp i Tertullians verk De Carne Christi.

Vi är fascinerade av alla former av försvinnande, av vårt försvinnande.

Diogenes reste till Aten och gjorde det till sitt livs mål att utmana etablerade seder och värderingar.

Diogenes anlände till Aten med en slav vid namn Manes som flydde från honom en kort tid därpå.

Diogenes:

”Om Manes kan leva utan Diogenes, varför inte Diogenes utan Manes?”

Han förstörde den enda träskålen han ägde när han såg en bondpojke dricka ur sina händer.

Han utbrast då: ”Så dum jag är, att ha burit överflödigt bagage hela denna tid!”

Det stred mot atenska sedvänjor att äta på marknadsplatsen, och fortfarande åt han där, för, som han förklarade när han tillrättavisades, var det under den tid han var på marknadsplatsen som han kände sig hungrig.

Diogenes hade för ovana att strosa omkring i fullt dagsljus med en tänd oljelampa.

Han letade efter en människa, men hittade inga andra än rackare och skurkar.

Platon definierade arten Människa som ”Fjäderlösa tvåbeningar”.

Diogenes plockade en kyckling och visade upp den i Platons Akademi och sa:

”Se, här är en Människa.”

Diogenes spottade, kissade på människor, bajsade och onanerade offentligt.

När han tillfrågades varför han kallades för en hund svarade han:

”Jag tjatar tills att de ger mig vad som helst, jag skäller på dem som vägrar och jag sätter tänderna i rackare.”

Livet är betydligt enklare på marken om Diskmaskinsrealismens Vardagslivserfarenhet kan upplevas som Ansvarsbefriande Meningslöst.

Om den Allrahögstainstans är Existensberättigad endast genom sin Omedvetna Frånvaro, är Allting Meningslöst i betydelsen Ansvarsbefriande Tillåtet.

Universums tystnad och likgiltighet för mänskligt liv ger inte individen någon garanti för någon betydande mening, vilket leder till existentiell ångest.

Självmord (eller, ”fly tillvaron”): en lösning där en person avslutar sitt eget, meningslösa, liv.

Eskapistiskt abstrakt tro på en transcendent värld, ett väsen eller idé: en lösning där man tror på existensen av en verklighet som ligger bortom det absurda, och som sådan har mening.

Alienerad solipsistisk acceptans av det absurda: en lösning där man accepterar det absurda och fortsätter att leva som om ingenting hade hänt.

Under renässansen sammanfattade William Shakespeare vältaligt den existentiella nihilistens perspektiv genom Macbeths tänkesätt i slutet av pjäsen med samma namn.

Imorgon, och imorgon, och imorgon,
Kryper i denna små steg från dag till dag,
Till sista stavelsen av registrerad tid;
Och alla våra gårdagar har upplysta dårar
Vägen till dammig död. Ut, ut, låga ljus!
Livet är bara en gående skugga, en fattig spelare,
Som strular och oroar hans timme på scenen,
Och sedan hörs inte mer. Det är en saga
Berättad av en idiot, full av ljud och raseri,
Betyder ingenting.

I uppsättningen av syns en kanin i en bur. Hon är heter Mirabelle och är snart 6 år gammal. Buren som Mirabelle sitter i är godkänd för ett tillfälligt utrymme, och under tiden föreställningen pågår har hon tillgång till smaskiga grönsaker, vatten och halm.

Den röda tråden i existentialisternas litteratur är att hantera den känslomässiga ångest som uppstår i vår konfrontation med ingenting.

Ingenting som en i Fädrens Spår mot Framtida Segrar, Iscensatt Föreställning.

Deras svar är ”Ja”, som förespråkar ett passionerat engagemang och en obarmhärtig stoicism.

Genom att var dag döda Gud, kan livet upplevas som Ansvarsbefriande Tillåtande.

Det kan Erkännas genom Livslustiga Avhandlingar som Cosplay-karnivaler, Oseriösa Språkspel och Sanslösa Ordlekar.

Det är detta som ger mening åt människors liv.

Livet blir absurt på grund av Alienationen mellan Människor och Verklighetsberättelsen såsom De kan Uppleva den efter Fat Boy och Little Man, eller, vice versa, Fat Man och Little Boy, samt på senare tid Tsar Bomba.

På grund av världens absurditet kan vad som helst, hända vem som helst, när som helst och en tragisk händelse kan störta någon i direkt konfrontation med det absurda.

För en autentisk tillvaro bör man agera som sig själv, inte som sina handlingar, eller som sina gener.

En komponent av frihet är fakta, men inte i den grad att fakta bestämmer ens transcendenta val.

Hur man ska agera avgörs ofta av hur den roll man har tilldelats, typ bankdirektör, lejontämjare, prostituerad, etc, förväntas handla.

Den Andre (skriven med stort ”O”) är ett begrepp som mer korrekt hör till fenomenologin och dess redogörelse för intersubjektivitet.

Den Andre är upplevelsen av ett annat fritt subjekt som lever i samma värld som en Annan gör.

För att förtydliga, när man upplever någon Annan, och denna Andra upplever samma värld som en Annan upplever – endast därifrån – är världen konstituerad som objektiv genom att den är något som är där som identisk för båda subjekten.

En Annan upplever att den Andre upplever samma saker.

Denna upplevelse av den andres blick är vad som kallas Blicken (ibland Blicken).

I existentialismen fungerar Blicken som en slags Frihetsbegränsning.

Detta beror på att Blicken tenderar att Förtingliga det som den ser.

När man upplever sig själv i Blicken upplever man sig inte som ingenting (ingenting alls), utan som något.

En Annan kan inte utesluta utom all rimligt tvivel att en Tredje kan ha varit där, men att han kanske inte hade lagt märke till den Andre.

Förtvivlan definieras allmänt som en förlust av hopp.

Om en Annan investerat i att Föreställa en viss Persona, typ till yrket Busschaufför eller Medborgare i Karrären,, och sedan finner att deras vara-sak äventyras, skulle de normalt befinna sig i ett tillstånd av förtvivlan – ett hopplöst tillstånd.

Visserligen kan Sisyfos finna en viss Absurd Mening i att Rulla Upp Stenen uppför Olympos, men Erfarna Bergsbestigare kan med Ålderns Rätt konstatera att Tiotusenmilafärden uppför inleds med Fjäderlätta Fjät och Avslutas med Blytunga Förgyllda Fotanglar.

Till exempel kan en Paparazzi som förlorar förmågan att plåta, misströsta om hen inte har något annat att falla tillbaka på, typ Ingres violin.

Genom beslutet att välja Språnget bestämmer man oändligt mycket mer än det verkar, eftersom det är ett evigt beslut.

Existentialister motsätter sig att definiera människor som primärt rationella, och motsätter sig därför både positivism och rationalism.

Existentialismen hävdar att människor fattar beslut baserat på subjektiv mening snarare än klockren rationalitet.

Förkastandet av förnuftet som källa till mening är ett vanligt tema i det existentialistiska tänkandet, liksom fokuset på den oro och rädsla som vi känner inför vår egen radikala fria vilja och vår medvetenhet om döden.

Kierkegaard förespråkade rationalitet som ett sätt att interagera med den objektiva världen (t.ex. inom naturvetenskaperna), men när det kommer till existentiella problem är förnuftet otillräckligt: ​​

Det mänskliga förnuftet har gränser.

Endast Fantasin utsätter Förnuftets Gränssättningar för Oerhörda Belastningsskador.