Varje Yrvaken Medborgare bör Skyndsamt Skräddarsy en Hemgjord Strategi, typ Hierarkiskt Ordnad Existensberättigad Eskapistisk Utegång utanför Boxen, långt bortom Sans, Hederlighet, Vett och Redlighet.

En som alltid får Alla Fel i Livets Brutalt Hårda Skola, kommer så småningom att ingå i The Great Resignation, typ Inlärd Uppgivenhet.

”Det Nytter Icke”-filosofin fungerar bara inom den Teoretiskt Akademiska Universitetsutbildningen, typ Skyddad Lite Verkstad men Betydligt Många Fler Främmande Ord.

Den som före Ett Års Ålder tidigt lär sig skilja på Rätt och på Fel och Ditt och på Mitt, kommer snart inpå bara Kroppshuden uppleva Ett Stålbad i Ultraviolent Violett Sken.

Ytterligare forskning om passiviserande apati kommer att överväga bättre sätt hur att bedriva forskning för att förstå sambandet mellan förklaringsstil och beteende, samt lära sig hur föräldrar bidrar och, kanske viktigast, lära sig hur man förebygger det.

För att förstå sambandet mellan kontroll och apati har forskare undersökt interaktionen mellan lärarens beteende i klassrummet (socialt sammanhang) och barns uppfattningar om vad de måste göra för att lyckas (strategi) och om de har förmågan att göra vad som krävs (förtroende).

Precis som barn i en låda kan läras att fly, tenderar skolbarn som får veta att de förmodligen kommer att bli bättre på en uppgift också att förbättras.

En kontingent händelse är en händelse som har ägt rum men som inte behövde äga rum.

På samma sätt är ett kontingent påstående ett påstående som inte nödvändigtvis är sant men som inte heller nödvändigtvis är falskt.

Passiviserande apati är ett beteendemönster som kännetecknas av undvikande av utmaningar, negativ påverkan och kollaps av problemlösningsstrategier när hinder uppstår.

Tre komponenter är nödvändiga för att passiviserande apati ska vara närvarande:

tillfälle

kognition

beteende.

När stimulus (visst föremål, viss person, viss signal osv) dyker upp, aktiveras det beteende (den respons),
som leder till viss för individen angelägen konsekvens.
Ett beteende har tagit form, enligt den amerikanske psykologen B. F. Skinner (1904-1990) tack vare att villkoren i fråga om sambanden mellan stimuli, responser och konsekvenser varit uppfyllda så att förstärkning av responserna kunnat ske.

Skinner kallade dessa samband för contingencies of reinforcement (förstärkningskontingenser), vilket han utreder närmare i boken med samma namn.

I passiviserande apatiforskning operationaliseras beredskap oftare som dess motsats – okontrollerbarhet – så att när en agent agerar finns det inget identifierbart samband med ett specifikt svar. Kognitioner är också nödvändiga.

Passiviserande apati uppstår alltså i en situation där det inte finns någon observerbar kontingens och där man förväntar sig att denna okontrollerbarhet kommer att fortsätta och beter sig därefter, till exempel genom att sluta försöka.

Förmågan till att ta eget Initiativ, slocknar som en petroleumlampa utan fossilt bränsle.

Försöket finns med i filmatiseringen av Stephen Kings novell om Mannen som Ovillkorligen Slutade Röka, detta genom att Utsättas för direkta on line sändningar där hans fru utsattes för upprepad Elektrisk Tortyr i en Bur utan tillflykt till Neutralt Ingenmansland.

Denna teori dök upp i mitten av 1960-talet som Martin Seligman och Steven Maiers försök att förklara varför vissa barn misslyckades med att försöka undkomma elektriska stötar.

Till en början placerades barnet i en sele och spändes fast så att det inte skulle kunna undkomma chocken.

Barnet hoppade runt och försökte undvika de ständigt intesifierade elektriska chockerna.

Så småningom började dock dessa barn passivt acceptera chocken, utan att söka undfly den.

Det som var särskilt oroande för forskarna var att när dessa barn flyttades in i en annan låda, fortsatte de att passivt acceptera chocken, utan att ens försöka fly även om det nu var ganska lätt.

När forskare tillämpade teorin på människor blev det tydligt att mänskliga reaktioner är betydligt mer komplexa än barns.

Initiala studier anpassades efter barnstudierna, med användning av aversiva händelser, då försöksledaren bestämt kontrollerbarhet eller okontrollerbarhet och undersökning av efterföljande svar.

Tidiga resultat stödde i allmänhet teorin samtidigt som de fortsatte att väcka nya frågor.

I synnerhet Abrahamson, Seligman och Teasdale inkorporerade människors tendens att fråga ”varför” när något händer och noterade att deras svar ofta kan leda till specifika och förutsägbara reaktioner på händelser.

Som teorin nu föreslår behöver en person bara förvänta sig att ett resultat är obetingat för att passiviserande apati ska utlösas.

Okontrollerbarhet verkar förknippas med ökningar av negativa känslor som ilska, ångest och depression, minskning av observerbar aggression och ökad upphetsning.

Självkänsla är särskilt känsligt för passiviserande apati.

Individer som uppvisar hjälplösa mönster gör uttalanden som tyder på att de tror sig vara personligt ansvariga för misslyckanden, att tillskriva sina misslyckanden stabila omständigheter och att påstå att dessa egenskaper omfattar deras hela jag.

Med andra ord verkar de tro att de har misslyckats för att de är dumma, de kommer att förbli dumma och allt de gör är dumt – kontrollerbarhet, kognitioner och beteende.

Detta mönster kallas ofta för ”förklarande stil”, och mycket forskning har gjorts för att stödja idén att människor tenderar att använda en viss stil för att förklara både bra och dåliga händelser.

För att testa denna idé startade Kofta och Sedek ett experiment som skilde okontrollerbarhet från misslyckande.

De visade att, medan misslyckanden resulterade i sämre humör, var det tillståndet av okontrollerbarhet som resulterade i brister i uppgiftens prestation.

1991 genomförde Villanova och Peterson en metaanalys av litteraturen om passiviserande apati hos människor.

Metaanalys är en statistisk procedur som kombinerar data från många olika studier.

Bevis på allmänhet är förvånande, med tanke på att många forskare trodde att vissa typer av människor (t.ex. kvinnor) kan vara mer mottagliga för apati än andra.

Carol Dweck och kollegor har studerat förekomsten av apati hos barn och hittat bevis för att barn så unga som 4 och 5 år är mottagliga.

De uppvisar många av samma egenskaper som äldre barn och vuxna.

I en relaterad studie fann O’Donnell att 41 % av 4 till 6-åriga barn som misslyckades med tre olösliga pussel visade det hjälplösa mönstret när de senare presenterades för lösbara pussel, vilket gav ytterligare stöd till Dwecks fynd.

Barn som uppvisar detta mönster har svårt att förvärva och visa kognitiva färdigheter inför motgångar.

De visar dramatiskt sämre resultat inom en mängd olika områden, inklusive sociala relationer, sport, moralisk utveckling och akademiker.

Det är uppenbart att ett barns orientering mot utmanande uppgifter har en övertygande inverkan på barnets framtida anpassning inom en mängd olika områden.

Ett lovande område är att titta på föräldrarnas tillhandahållande av struktur och intrång. Resultaten tyder på att faderns påträngande störningar i miljön och kan leda till att ett hjälplöst mönster antas i tidig barndom.

Det kan dock vara så att det omvända är sant; individer med ett inlärt apatismönster kan vara mer benägna att se problem när en annan person i en liknande omständighet ser möjligheter.

Vi har också lärt oss genom flera olika studier att passiviserande apati kan avläsas.

Dweck fann särskilt att lära barn att tillskriva misslyckande till bristande ansträngning snarare än bristande förmåga var till hjälp för att förändra efterföljande prestationer.

Andra forskare har gjort liknande bidrag för att förstå omskolningsprocessen. Peterson har gått så långt som att hänvisa till omskolning som en immunisering mot depression, och gjort en jämförelse med Salks poliovaccin.