Har inte var Ärligt förtjänad Mångmiljardär Ensamrätt till sin egen Familjebedragare, typ Tinderswindler, Anna Sorokin och Holy Sainte Elisabeth Holmes?

“This is what happens when you work to change things, and first they think you’re crazy, then they fight you, and then all of a sudden you change the world.”
”Det här är vad som händer när du arbetar för att förändra saker. Först tror de att du är galen, sedan slåss de mot dig, sedan förändrar du världen.” Citat: Elisabeth Holmes

Irmgard Ilse Ida Grese (7 oktober 1923 i Wrechen – 13 december 1945 i Hameln) var en tysk koncentrationslägervakt i koncentrationslägren Ravensbrück, Auschwitz-Birkenau och Bergen-Belsen.

Irma Grese var ingen maskin eller robot, utan en människa med tankar och känslor, av kött och blod.

I The American Dream kan Irma Grese hysa samma Uppmärksamhet som vilken som helst av Paparazzi-förföljda Scammers.

Irma Grese är bara ett Ensamt Isolerat Exempel som kan vara Värt att Nämna i samband med den Antropocentriskt Socialdarwinistiska Libertarianska Ideologin Guds Avbild Skapelsens Krona Högst upp i Näringskedjans All Time High.

”Fienden utanför” figurer som påstås intrigera mot ett samhälle utifrån.
Fienden inom” som lurar inuti samhället, omöjliga att skilja från vanliga medborgare.
Fienden ovan” involverar mäktiga människor som manipulerar händelser för egen vinning.
Fienden nedanför” visar de lägre klasserna som arbetar för att störta den sociala ordningen.
Benevolent Conspiracies” är änglakrafter som arbetar bakom kulisserna för att förbättra världen och hjälpa människor.

Neoluddismens Credo:

Maskinen är en maskin av mytisk natur.

Vaga antydningar finns angående dess fysiskt-konkreta konstruktion.

Den består av lådor, vevar, spakar, hjul, knappar, sladdar, batterier och liknande.

Ideliga tappra försök och ansträngningar för att upptäcka apparatens konstruktion med hjälp av sin tekniska kunskap, och det verkar som att med den progressiva populariseringen av vetenskaperna, utnyttjas alla de krafter som tekniken känner till för att förklara apparatens funktion.

Alla mänsklighetens upptäckter anses emellertid vara otillräckliga för att förklara denna maskins fantastiska krafter.

Maskinen är en trolllykta. Bilderna ses på ett enda plan, på väggar eller fönsterrutor, och till skillnad från typiska visuella hallucinationer är de inte tredimensionella.

”Faktapositionen” hävdar att yttre krafter (t.ex. ekonomi, kön) dominerar människornas vardag, ofta i hemlighet och utan deras medvetenhet.

Den producerar, liksom tar bort, tankar och känslor med hjälp av vågor eller strålar eller mystiska krafter som fysiken är otillräcklig för att förklara.

Maskinen kallas ofta för en ”förslagsapparat”.

Dess funktion består i att en eller flera förföljare överför eller ”dränerar” tankar och känslor.
Den producerar motoriska fenomen i kroppen som är avsedda att beröva styrka och försvaga.

Detta åstadkoms genom luftströmmar, elektricitet, magnetism eller röntgenstrålar.
Den skapar förnimmelser som delvis inte går att beskriva och som delvis uppfattas som elektriska, magnetiska eller på grund av luftströmmar.
Den är också ansvarigt för andra händelser.

Men både till sin form och till sin omfattning skiljer den sig från föregående tiders. Den har nu blivit mycket mer intensifierat och har faktiskt blivit en utbredd trend, att vara främmande från någon eller något.

I den betydelsen är människan isolerad från andra människor.
En ytterligare känsla av att urskilja och särskilja människan från honom eller henne själv, en fragmentering
av sig själv genom arbete.
Människan har ofta svårt att vara sig själv; han har blivit en främling för sig själv.

Människan har blivit en främmande för sin medmänniska, främmande från världen, främmande från Gud.

Noreena Hertz The Lonely Century: Coming Together in a World that’s Pulling Apart, hävdar att ensamhet håller på att bli det avgörande villkoret för det tjugoförsta århundradet och bidrar till uppkomsten av politisk populism.

Var inte Irma Grese också bara en Människa och som Människa inte helt utan Svagheter och Brister?

Vill någon tillhörande den Ideella Föreningen Ecce Homo utse någon att granska in i minsta detalj så bor Irma Grese vara ett ytterst passande Fenomen.

Ingen reduktionistisk teoribildning kan förklara Irma Greses Personligt Privata Tankesmedja.

Irma Grese var ingen Alienerad Utomjording upptäckt av dåtidens motsvarighet till Konspirationsteoretiskt lagda Incels och Goth Lolitas i Permanent Utanförskap.

Ingen Frivillig ville ingå i Irma Greses Intimaste Cosplay, där Upplösningen av Jag-funktionen ingick Automatiskt som ett Avslutande Kapitel.

Irma Grese var inget Monster, ingen Hyperaktiv Datorspelare i Radikaliserad Friskola eller Fritt Uppfostrad i Hard Core Flumskola.

Irma Grese hade inget Kriminellt Ungdomsgäng på ett Lutande Plan att lägga över Skuldbördan på.

Där emot var hennes kanske främsta personliga egenskap att kunna Utstå Stålbadet som en Kokande Groda i Falling Down.

Det kanske mest förvånande med Irma Grese var att hon var som Gemene Man är mest.

Irma Grese var ingen Wonder Woman. Irma Grese hade inget problem med att anpassa sig till Arbetsgruppens krav på Hörsamhet inför Informellt Ledarskikt. Hon var inte den som var den. Hon drog sitt strå till stacken. Hon satt inte och spelade som Syrsan under Skördetiden.

Irma Grese var allt annat än en lat, tärande och arbetsoduglig bidragstagare. Hon utförde sitt dagsverkes arbetsinsatser utan minsta ansats till knot eller krav på högre ersättning eller Personliga Förmåner. Tvärtom var hon synnerligen arbetsvillig, nitisk och trogen sitt ämbete.

Hon beskrev sig själv:

„Ich habe noch einmal nachgedacht und möchte hinzufügen, dass ich in der Tat Häftlinge nicht nur mit der Hand geschlagen habe. In Auschwitz hatten einige Aufseherinnen für etwa eine Woche Peitschen, die in den Lagerwerkstätten hergestellt wurden. Mit einer solchen habe ich einige Male Häftlinge geschlagen, bis die Benutzung der Peitschen verboten wurde. Gewehre wurden nie von einer Aufseherin getragen oder benutzt.“

Google-översättning från tyska till svenska:

””När jag tänker igen, skulle jag vilja tillägga att jag faktiskt inte bara slog fångar med min hand. I Auschwitz lät några kvinnliga vakter göra piskor i lägrets verkstäder i ungefär en vecka. Jag slog fångar med en av dessa några gånger tills användningen av piskor förbjöds. Vapen har aldrig burits eller använts av en kvinnlig vakt.”

Lychen [lyːçən] är en småstad i östra Tyskland, belägen i Landkreis Uckermark i förbundslandet Brandenburg, omkring 85 km norr om Berlin.

Lychen ligger vid flera sjöar och är bland annat känt som kur- och rekreationsort. Staden är historiskt känd som en av de första platserna i världen där häftstift patenterades och tillverkades.

En avgörande händelse i hennes levnadsberättelse var anställningen vid Hohenlychen Sanatorium. Sanatorier som i Tomas Manns Bergtagen, goth horrorfilmerna Shutter Island och Cure for Wellness är inte ens jämförbara i samma division och på samma karta som Hohenlychen Sanatorium.

Som ett resultat av tuberkulosbehandlingen som utvecklades under andra hälften av 1800-talet, som krävde mycket solljus, ren luft, en balanserad kost och tillräcklig motion, uppstod till en början privata sanatorier för rika patienter.

Framför allt var dock en betydande del av arbetskraften drabbad av sjukdomen. Av denna anledning såg de statliga försäkringsanstalter som växte fram på 1890-talet efter att den första sociallagstiftningen antogs det som sin plikt att inrätta ett större antal sanatorier.

Under åren 1898 till 1904 var det en veritabel byggboom – bara i Preussen byggdes 49 nya sanatorier och befintliga utökades. År 1902 förvärvade Gotthold Pannwitz, grundaren av Centralkommittén för inrättande av sanatorier för personer med lungsjukdomar, cirka en hektar mark från staden Lychen för det Tyska Rödakorsförbundet för sanatorier.

Läkeoperationen skedde till en början på försök under tre månader på sommaren. Två baracker uppfördes där 16 flickor och 16 pojkar fick plats. Det fanns också en ekonomisk kasern. Måltider intogs 1902 i det närliggande värdshuset ”Schützenhaus”, och från sommaren 1903 fanns det en matsal med kök i lokalerna.

Efter att staden, efter initialt motstånd, hade gått med på att utöka platsen med ytterligare två hektar, uppfördes de första massiva byggnaderna med plats för 60 barn 1903. Flickhemmet för 20 patienter öppnades i oktober. Den strukturella designen för sanatorierna kom från arkitekterna Paul Hakenholz och Paul Brandes. Anläggningsområdet täckte så småningom en total yta på nästan 16 hektar.

1904 donerades Helenenkapellen av Heinrich Venn. 1905 gick en annan förening med i projektet och hade 1907 inrättat ”Cecilienheim” för 90 barn, den första kliniken i Preussen som erbjöd kirurgisk och ortopedisk behandling för barn. 1907 tillkom en tredje sovsal för barn med tuberkulos, i vilken ett badhus integrerades.

Anläggningen byggdes kontinuerligt ut. I mitten av 1920-talet hade 47 byggnader uppförts på platsen i Hohenlychen.

Sanatoriet bestod av 15 medicinska avdelningar, varav de viktigaste var ”Viktoria Luise Children’s Sanatorium” för barn som led av tuberkulos och ”kejsarinnan Auguste Viktoria Sanatorium” för kvinnor som led av tuberkulos.

Dessutom fanns barnkonvalescenthemmet ”Waldfrieden” för barn i riskzonen för tuberkulos, ”Wernersjukhuset” för kirurgiska ingrepp, semesterkolonin vid sjön Zenssee för barn som led av tuberkulos och ”landsbygdskolonin Queen Luise Souvenirs”.

Till anstalten hörde en mindre gård och den av staten godkända sjuksköterskeskolan ”Augusta-Helferinnen-Schule”. Från januari 1910 drev sanatorieföreningen även ett eget kurhotell nära Lychens tågstation.

Irmgard Ilse Ida Grese (7 oktober 1923 i Wrechen – 13 december 1945 i Hameln) var en tysk koncentrationslägervakt i koncentrationslägren Ravensbrück, Auschwitz-Birkenau och Bergen-Belsen.

Irma Grese, vars far var bonde i Wrechen i Mecklenburg-Strelitz, hade fyra syskon. Hennes mamma begick självmord 1936. 1939 gifte fadern om sig.

Grese avslutade grundskolan 1938 och avslutade sedan ett år i Reichsarbeitsdienst.

Inom det nationalsocialistiska systemet fyllde Reichsarbeitsdienst flera uppgifter. Det officiella syftet namngavs i § 1 Reichsarbeitsdienst:

”Reichsarbeitsdienst är en hederstjänst till det tyska folket. Alla unga tyskar av båda könen är skyldiga att tjäna sitt folk i Reichsarbeitsdienst. Reichsarbeitsdienst är avsett att utbilda tysk ungdom i nationalsocialismens anda till nationell gemenskap och en sann inställning till arbete, och framför allt att visa vederbörlig respekt för manuellt arbete. Reichsarbeitsdienst är avsedd att utföra välgörenhetsarbete.”

– Reichsarbeitsdienst den 26 juni 1935

Grese, som vid den tiden fortfarande besökte sin familj regelbundet, hamnade i konflikt med sin far. Hon hade anmält sig som frivillig till tjänst i SS-Gefolge, och han utvisade henne från huset.

Under den nationalsocialistiska eran var SS-Gefolge beteckningen för kvinnliga civilanställda i SS. Formellt sett var SS-Gefolge var inte en del av SS.

I SS-Gefolge ingick också sjuksköterskor som rekryterats av Reichsbund deutscher Schwestern.

Tvister om kompetens inom RAG i början av 1935 ledde till sist till att den upplöstes, varefter elevråden integrerades direkt i DAF. Samtidigt växte Specialistkommittén för sjuksköterskor i arbetsgruppen för fritt välfärdsarbete under NSV:s beskydd ur Reichsfachschaft av tyska sjuksköterskor.

Ett annat namnbyte ägde rum 1936: Den fria föreningarnas yrkesgemenskap, de så kallade ”Blauen Schwestern”, blev Reichsbund freier Schwestern. Medlemmarna i NSV systerskap, kända som ”Bruna systrar” på grund av deras bruna systrars dräkter, slogs samman med Reichsbund freier Schwestern 1942 för att bilda NS-Reichsbund Deutscher Schwestern.

Efter 1936 fanns det inte längre några fria systerföreningar okontrollerade utanför NSDAP:s ledning.

De tillhandahöll sjukvård på de större sjukhusen och på SS- och polisstationerna, men de var också utplacerade på sjukhusen i koncentrationslägren. Det är oklart om de kvinnliga läkarna som arbetade för SS också ingick i SS-Gefolge. Alla medlemmar av SS-följet var föremål för SS- och polisjurisdiktion.

Efter att ha gjort några ströjobb arbetade Grese i två år som sjuksköterska på sanatoriet Hohenlychen SS och sökte enligt egna utsagor, flera gånger utan framgång, om att utbilda sig till sjuksköterska.

De kvinnliga vakterna som arbetade som vakter i koncentrations- och arbetslägren arbetade för SS som uniformerade civilanställda.

Efter att ha arbetat på ett mejeri i Fürstenberg blev Grese, endast 18 år gammal, under sensommaren 1942 vakt i koncentrationslägret Ravensbrück. Bara efter en kort tid blev hon ansvarig för mindre arbetsdetaljer.

I mars 1943 förflyttades hon till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau II (Birkenau), där hon först arbetade i telefon med en blockledare och sedan ledde en vägbyggnads- och trädgårdsdetalj.

Från maj 1944, ej fyllda 21 år, var hon anställd i kvinnolägret i Auschwitz-Birkenau och nu ansvarig för upp till 30 000 kvinnliga fångar.

I slutet av 1944 var hon ansvarig för två block av manliga fångar i huvudlägret. Under evakueringen av koncentrationslägret Auschwitz den 18 januari 1945 ledde Grese en fångtransport till koncentrationslägret Ravensbrück. Därifrån ledde hon en evakueringstransport till koncentrationslägret Bergen-Belsen i början av mars 1945, där hon arbetade som arbetsledare.

Huvudpersonen Hans Castorp delar sin författares bisexuella läggning. Å ena sidan älskar han passionerat ryskan Clawdia Chauchat. Hans homoerotiska inriktning tar sig uttryck i hans attraktion till sin barndomsvän Přibislav Hippe, men också i den fascination som den energiska kosmopoliten Peeperkorn utövar på Castorp.

De två aspekterna av hans sexualitet är sammanlänkade med pennans symbol: han lånar en ”Crayon” från både Přibislav och Clawdia.

Medan den sistnämnda ”är tunn och ömtålig”, blir hans skolkamrats en relik för den pubertära Castorp och väcker falliska associationer genom sin storlek och form.

Den nostalgiskt älskade Přibislav har också ett ”talande” efternamn, eftersom ”Hippe” betyder ”lie” och blir ett meningsfullt attribut i Dödens beniga hand, symboliserad som skördaren, vilket understryker den nära kopplingen mellan Eros och Thanatos i det magiska berget rike.

Under romanens gång bryts temat upprepade gånger ironiskt: i Castorps kärlekslöften på karnevalen, som på intet sätt är fria från komedi, i de röntgenbilder som Hofrat Behrens Castorp visar i ”studiesyfte” (”en kvinnas arm, du kan se det på dess söthet. Så de omfamnar oss på älsklingens timme”), och slutligen i det märkliga trekantförhållande som gör Castorp och Clawdia till gemensamma beundrare av Peeperkorn.

Cawley förklarar att Teddy faktiskt är Andrew Laeddis, deras ”farligaste patient”, fängslad på avdelning C för att ha mördat sin manodepressiva fru, Dolores, efter att hon dränkt deras tre barn.

Edward Daniels och Rachel Solando är anagram av Andrew Laeddis och Dolores Chanal, och den lilla flickan från Laeddis återkommande drömmar är hans dotter, Rachel.

Cawley avslöjar också att Andrew attackerade Noyce två veckor tidigare för att han kallade honom Laeddis.

Teddys förnekande kommer från hans skuld över att han inte sökt mental hjälp till sin fru efter att hon bränt ner deras lägenhet i staden.

Efter mordbranden begav sig hela familjen till sjöhuset, där Dolores en tid senare dränkte deras egna barn.

Enligt Cawley har händelserna under de senaste dagarna utformats för att bota Andrews konspirationsladdade vansinne genom att låta honom spela ut rollen som Teddy Daniels. Sjukhuspersonalen var en del av testet, inklusive Lester Sheehan som poserade som Chuck och en sjuksköterska som Rachel Solando.

Andrews migrän var abstinenssymptom från hans medicinering, liksom hans hallucinationer av den ”riktiga Rachel Solando”. Överväldigad av minnena av vad som verkligen hände, svimmar Andrew.

Han vaknar på sjukhuset under övervakning av Cawley, Sheehan, vaktmästaren och sjuksköterskan som spelade Rachel Solando.

När han förhörs berättar han sanningen på ett sammanhängande sätt och tillfredsställer läkarna.

Cawley noterar att de hade uppnått detta tillstånd nio månader tidigare, men Andrew därpå återvänt till sitt gamla tillstånd. Cawley varnar för att detta kommer att vara Andrews sista chans; annars måste de lobotomisera honom.

En tid senare kopplar Andrew av på sjukhusområdet med Sheehan, men kallar honom ”Chuck” igen och säger att de måste lämna ön.

Sheehan skakar på huvudet till Cawley, varpå Cawley pratar med Naehring och vaktmästaren innan han vänder sig bort.

Vaktmästaren gör en gest åt ordningsvakterna och Andrew förs bort för att lobotomeras.

Innan han lugnt och stilla följer med, frågar Andrew Sheehan om det skulle vara värre ”att leva som ett monster eller att dö som en god man?”

Lockhart, en chef på en finansiell tjänstefirma i New York City, skickas av styrelsen för att hämta vd:n Roland Pembroke, som plötsligt hade bestämt sig för att stanna på ett ”friskvårdscenter” i de schweiziska alperna.

På spaet avvisar personalen Lockharts begäran att få prata med Pembroke. Doktor Heinrich Volmer, som äger spaet, förklarar att Pembroke är där helt av fri vilja och inte har för avsikt att följa med Lockhart tillbaka till New York.

Lockhart tvingas resa iväg igen med taxin han kommit i, men hamnar i en viltolycka och vaknar upp igen inne i spa-anläggningen. Man förklarar för honom att hans ena ben är brutet och därför gipsats.

Lockhart träffar en tystlåten ung flicka vid namn Hannah. Hon doserar sig själv med droppar av en mystisk koboltfärgad vätska hon har med sig i en liten flaska.

Spaet byggdes på ruinerna av ett slott som för 200 år sedan ägdes av en baron. Han önskade sig en arvinge av rent blod och gifte sig därför med sin egen syster. När han fick reda på att hon var infertil utförde han, för att hitta ett botemedel, ett helvetesexperiment på byborna utanför slottet.

Han lyckades, men efter att ha hittat de oförsiktigt begravda kropparna av sina offer, stormade bönderna slottet och satte eld på det. De fångade baronens gravida syster och barnet skars bort från hennes livmoder innan hon brändes. Bebisen kastades in i den lokala akvifären, men överlevde på något sätt.

Efter att ha gett Hannah en ballerinafigur cyklar hon med Lockhart ner till byn. Han lämnar henne i en ölstuga och söker efter någon som kan hjälpa honom med att läsa Pembrokes dossier. En veterinär förklarar för honom att människorna på spaet lider av uttorkning. Detta trots att de alla dricker flera glas vatten om dagen, från Spaets akvifär.

Hannah har aldrig någonsin tidigare varit utanför slottet. Hon utforskar baren och drar till sig lokalbefolkningens uppmärksamhet. Då Lockhart kommer tillbaka dansar hon tillsammans med en ung man. Han börjar slåss med mannen. Doktor Volmer kommer dit och räddar dem undan lokalbefolkningens nyfikenhet.

Många framstående SS-läkare utbildade eller var stationerade i Hohenlychen, den mest ökända var SS-Sturmbannführer Doktor Karl Gebhardt,som efter WW2 dömdes till döden för krigsförbrytelser.

År 1935 utnämndes Gebhardt till medicinsk superintendent för Hohenlychen Sanatorium. Han ändrade inrättningen från att vara ett sanatorium för tuberkulospatienter, till en ortopedisk klinik.

På Hohenlychen Sanatorium startade Gebhardt den första idrottsmedicinska kliniken i Tyskland och utvecklade sportprogram för amputerade och andra funktionshindrade.

Gebhardt utnämndes också till Deutsche Hochschule für Leibesübungen (Tyska högskolan för fysisk utbildning) 1935, där han blev den första professorn i idrottsmedicin i Berlin.

Hohenlychen Sanatorium blev idrottssanatorium för tredje riket och fungerade som centralsjukhus för de idrottare som deltog i de olympiska sommarspelen 1936.

De västallierade hade redan uppfunnit penicillin, som fortfarande var okänt i Tyskland. Eftersom antalet skadade, framför allt på östfronten, hela tiden ökade och deras liv berodde på att testa det välkända men kontroversiellt diskuterade motgiftet sulfonamid, började läkarna intensivt och av tidsbrist testa det direkt på människor .

Försöken med sulfonamideffekten anförtroddes till Karl Gebhardt, som först rapporterade om kliniska prövningar på kvinnor i koncentrationslägret Ravensbrück den 29 augusti 1942.

Testgrupperna bestod av 36 kvinnor som fick bakterier, ibland med trä- och glaspartiklar, i låren.

Tre av försökspersonerna dog och man drog slutsatsen att sulfonamiderna inte var effektiva för att förhindra sårinfektion.

Parallellt med sulfonamidexperimenten utfördes experiment på transplantation av ben, nerver och muskler av Ludwig Stumpfegger.

För sin habiliteringsuppsats genomförde Heissmeyer mänskliga experiment för att bekämpa svår tuberkulos i koncentrationslägret Neuengamme nära Hamburg.

Eftersom han inte ville förlora resultaten av sitt habiliteringsarbete i slutet av kriget, begravde han dem i en zinklåda på sanatoriets område. I mars 1964 återupptäcktes den efter en sökoperation och bevisbördan föll tungt ned på Heissmeyers ansvar.

Efter att ha besökt Hitler i Führerbunkern för att gratulera honom på födelsedagen gjorde han ett sista försök att övertala Hitler att lämna Berlin.

Även om han försökte använda inflytandet från Walther Hewel, en favoritdiplomat till Hitler, lyckades de inte med sitt försök att göra det.

Himmler lämnade Berlin samma dag och bjöd in riksminister Albert Speer att besöka honom på hans reträtt i Hohenlychen.

Under det tredje rikets sista dagar, april 1945, lämnade Reichsführer-SS Heinrich Himmler Berlin för Hohenlychen.

När Himmler insåg att krigsslutet var nära ville han framställa sig god inför de allierade.

Han förhandlade med chefen för Svenska Röda Korset, Folke Bernadotte Graf von Wisborg.

Under dessa samtal träffade Himmler också Bernadotte personligen i Hohenlychen. Man kom överens om räddningsoperationen med de Vita bussarna.

Den kapitulation som Himmler hade i åtanke uteblev dock. Sjukhuset evakuerades helt fram till krigets slut. Fältkommandoposten för Heinrich Himmler med kodnamnet ”Steiermark” i Hohenlychen var också en del av denna period. Kommandoposten låg i ett tåg och låg på grenlinjen, järnvägen Britz–Fürstenberg.

Eftersom byggnaderna var markerade med röda kors på taket förekom det till en början inga bombattentat under kriget.

Den 27 april 1945 dog 32 soldater i ett flyganfall.Två dagar senare överlämnades de i stort sett intakta sanatorierna till de sovjetiska enheterna utan kamp.

Röda armén, under befäl av Nazarov, plundrade och förstörde alla anläggningar. Kirurgisk utrustning och röntgenutrustning förstördes eller transporterades bort. Även Helenenkapellet blev offer för denna förstörelse. Altaret och orgeln transporteras bort och kapellet används i bränsledepån.

2009. Michael Neumann, en ingenjör från Freiberg, köpte en del av tomten – nio byggnader på 12 hektar – från delstaten Brandenburg. Neumann utvecklade sedan ett koncept för en Parkresidenz Lychen. I hans anda – han dog 2019 – fortsatte hans dotter Anne Neumann att driva dessa planer med sin livskamrat Gregory Kashkin och släktingar.

Där finns nu 44 barriärfria hyreslägenheter, som nästan alla redan är upptagna, samt tio semesterlägenheter och en bistro. 40 procent av den kulturminnesmärkta byggnaden är redan renoverad. Fler fritidshus och 15 hyreslägenheter ska tillkomma under det kommande året.

Närmare bestämt anklagades hon för att ha utan anledning skjutit flera kvinnliga fångar eller bett andra vakter att göra det.

Tillsammans med Josef Mengele ska hon regelbundet ha deltagit i sortering av lägerfångar och även genomfört mindre självständigt.

Hon misshandlade regelbundet kvinnliga fångar, som sedan ofta dog till följd av dem, eller fördes till Block 25 av henne. Där hölls skadade fångna tills de skickades för gasning.

Grese, som hade erkänt sig oskyldig, dömdes, för brott begångna i både Auschwitz och Bergen-Belsen, till döden genom hängning vid rättegången den 17 november 1945 . Ytterligare tio dödsdomar fälldes, inklusive ytterligare två kvinnor (Johanna Bormann och Elisabeth Volkenrath).

En vädjan om nåd avslogs av fältmarskalk Montgomery den 7 december.

Natten mellan den 12 och 13 december skrev Grese en sista handskriven hälsning i form av en femstrofs dikt:

”… När blå moln rör sig på himlen och fåglar flyger i luften, när rosorna blommar igen, skicka 1000 hälsningar från den djupa graven…”

Den 13 december 1945, vid 22 års ålder, hängdes hon i Hamelin-fängelset av den engelske bödeln Albert Pierrepoint. Hon var den yngsta kvinnan som avrättades under brittisk jurisdiktion på 1900-talet. Hennes dödstidpunkt dokumenterades som 10:03, hennes sista ord var ”snabbt.”