(Skriven på Näsan:)

Ett exempel på Semiotisk, ej verklighets- eller faktabaserat, Associativ Steganografisk Ordkonstmakeri, typ hur Marshall McLuhan hänvisade till Walter Benjamins Passagearbeten.

Texten som ett motsvarande Bildkonstnärens Kollage, eller den Samtida Remixen av Samplade Artefakter.

Neoluddister är alla dem som, till vilket pris som helst, söker behålla tron på den Amerikanska Drömmen om Individen som är tillräckligt företagsam också kommer att kunna utföra klassresan upp till Karriärens slutsteg, i Scott Fitzgerald’s The Great Gatsby, Drömmen om att förverkliga kärleken till Daisy.

Neoidealister är alla dem som söker efter andra mer socialt omfattande ideal, än endast de individualistiskt egna. Arvtagare till Upplysningstidens tro på Förnuftet, Erfarenheten, Inlevelseförmågan och Medkänslan. Livet är ständigt i Rörelse. Utan Rörelsen, så dör allt och alla.

Jämförelsen kan fungera i samband med Platons liknelse om Grottan, men också i filmen om The Truman Show.

Önskar Mänskligheten vakna till Sans och Besinning, eller leva sina återstående sista dagar i en Illusion vävd av helt Orealiserbara Drömmar?

Historien upprepar sig inte. Med minst tre självförvållade hotbilder framför sig, står Människan och hela Mänskligheten inför det Nödvändiga Valet att antingen Förinta sig Själv och kanske till och med allt levande på planeten Tellus, eller ingå i Krisstadiet Accepterande.

Just nu kan sägas att Människan och Mänskligheten befinner sig någonstans mellan Krisstadierna Förnekande och Förhandling.

Spelfilmer och fiktiva berättelser har den fördelen att det faktiskt inte finns någon faktaunderbyggd information.

Sanningen är på så vis oberoende av Vetenskaplig Forskning och Beprövad Erfarenhet.

Kan låta underligt, men här ett mycket känt exempel:

Kejsarens nya kläder av Hans Christian Andersen
Översättare: Carl Johan Backman
Ur Sagor och berättelser, första delen (1877; danska originalet 1837), sid. 88—93. Stavningen moderniserad här.

För många år sedan levde en kejsare, som tyckte så ofantligt mycket om vackra nya kläder, att han gav ut alla sina penningar för att bli riktigt fin och grann. Han brydde sig icke om sina soldater, brydde sig icke om teatern eller att åka omkring på promenaderna för annat än att få visa sina nya kläder. Han hade en rock för var timme på dagen, och liksom man säger om en kung: han är i rådet, så sade man alltid här: kejsaren är i garderoben.

I den stora staden, där han bodde, gick det mycket muntert till; var dag ditkommo många främlingar, och en dag kommo två bedragare. De gåvo sig ut för att vara vävare och sade, att de kunde väva det vackraste tyg, som läte tänka sig. Ej nog med att färgerna och mönstret vore någonting ovanligt vackert; de kläder, som syddes av tyget, hade även den underbara egenskapen, att de voro osynliga för varje människa, som vore oduglig i sitt ämbete eller också vore otillåtligt dum.

— Det vore ju ena präktiga kläder, tänkte kejsaren. Då jag hade dem på mig, skulle jag kunna upptäcka, vilka män i mitt rike inte duga för det ämbete de innehava, och så skulle jag kunna skilja de kloka från de dumma; ja, det tyget måste genast vävas åt mig. Och så gav han de två bedragarne mycket penningar på hand, för att de skulle börja sitt arbete.

De satte också upp två vävstolar och låtsade, som de arbetade, men de hade icke det ringaste på vävstolen. De begärde oupphörligt det finaste silke och det präktigaste guld; men detta stoppade de i sin egen ficka och arbetade med de tomma vävstolarna, och det till långt in på nätterna.

— Nu skulle jag ändå bra gärna vilja veta, huru långt de kommit med tyget, tänkte kejsaren; men han var riktigt litet underlig till mods, då han tänkte på, att den som var dum eller illa passade för sitt ämbete icke kunde se det. För sig själv trodde han väl ej att han behövde vara orolig, men ville dock först skicka någon för att se till, huru det förhölle sig. Var enda människa i staden visste, vilken sällsam kraft tyget hade, och var och en önskade se, huru dålig eller dum hans granne var.

— Jag vill sända min gamle, redlige minister bort till vävarne, tänkte kejsaren; han kan bäst se, huru tyget tar sig ut, ty han har förstånd, och ingen sköter sitt ämbete bättre än han.

Nu gick den gamle, hederlige ministern in i salen, där de båda bedragarne sutto och arbetade med de tomma vävstolarna. Åh, Gud bevare oss! tänkte den gamle ministern och spärrade upp ögonen. Jag kan ju inte se någonting! Men det sade han icke.

(Är det verkligen Barnet som är Visselblåsaren och Elisabeth Holmes som är Bedragaren? Är det inte i själva verket alla de som skyddar sig bakom Tystnadskulturens Utestängande Murverk, som är de verkliga Syndabockarna?)

De båda bedragarne bådo honom vara så god och stiga närmare och frågade, om det icke vore ett vackert mönster och sköna färger. Med det samma pekade de på den tomma vävstolen, och den stackars gamle ministern fortfor att spärra upp ögonen, men kunde icke se någonting, ty där fanns ingenting. Herre Gud! tänkte han, skulle jag vara dum? Det har jag aldrig trott, och det bör ingen människa få veta. Skulle jag inte duga att sköta mitt ämbete? Nej, det går inte an, att jag säger, att jag inte kan se tyget.

— Nå, ni säger ingenting, sade den ene, som vävde.

— Åh, det är vackert, alldeles utomordentligt vackert! sade den gamle ministern och tittade genom sina glasögon. Vilket mönster och vilka färger! Ja, jag skall säga kejsaren, att det särdeles behagar mig.

— Nå, det gläder oss, sade de båda vävarne, och nu nämde de färgerna och det sällsamma mönstret vid namn. Den gamle ministern hörde noga på, så att han skulle kunna säga det samma, då han kom hem till kejsaren, och det gjorde han.

Nu begärde bedragarne mera penningar, mera silke och guld, som de skulle begagna till vävnaden. Alltsammans stoppade de i sina egna fickor, och i väven kom icke en tråd; men de fortforo som förut att väva på den tomma vävstolen. (Ödesgudinnornas väv.)

Kejsaren sände snart en annan hederlig ämbetsman dit för att se, huru det ginge med väven och om tyget snart vore färdigt. Det gick honom på samma sätt som ministern: han såg och såg, men som där icke fanns annat än de tomma vävstolarna, kunde han ingenting se.

— Ja, är det inte ett vackert tyg? sade de båda bedragarne och visade och förklarade det vackra mönstret, som alls icke fanns till.

— Dum är jag inte, tänkte mannen. Det är således mitt goda ämbete, jag inte duger till? Det var då verkligen eget! Men det bör man inte låta någon märka. Och så prisade han tyget, som han icke såg, och förklarade dem sin förtjusning över de vackra färgerna och det präktiga mönstret. Ja, det är riktigt utsökt vackert, sade han till kejsaren.

Alla människor i staden talade om det präktiga tyget.

Nu ville kejsaren själv se det, medan det ännu var i vävstolen. Med en hel skara utmärkta män, bland dem de två gamla, hederliga ämbetsmännen, som förut hade varit där, gick han till de båda listiga bedragarne, som nu vävde av alla krafter, men utan både ränning och inslag.

— Ja, är det inte magnifikt? sade de båda hederliga ämbetsmännen. Täckes ers majestät se, vilket mönster, vilka färger! Och så pekade de på den tomma vävstolen, ty de trodde, att de andra nog kunde se tyget.

— Vad vill det här säga! tänkte kejsaren. Jag ser ingenting, det är ju förskräckligt! Är jag dum? Duger jag inte till att vara kejsare? Det var det förfärligaste, som kunde arrivera mig! — Åh, det är mycket vackert! sade kejsaren. Det har mitt allerhögsta bifall. Och han nickade belåten och betraktade den tomma vävstolen; ty han ville icke säga, att han ingenting kunde se. Hela sviten, som han hade med sig, såg och såg, men såg ändå icke mera än alla de andra; emellertid sade de, liksom kejsaren: Åh, det är mycket vackert! och rådde honom att kläda sig i detta nya präktiga tyg första gången vid den stora procession, som snart skulle äga rum. — Det är magnifikt, ypperligt, charmant! gick det från mun till mun, och allesammans voro de så innerligt nöjda därmed. Kejsaren gav vardera av bedragarne ett riddarkors att hänga i knapphålet samt titel av vävjunkare. (A propos Stol nr 17 och Kulturprofilen:)

Hela natten före den förmiddag, då processionen skulle äga rum, sutto bedragarne uppe och hade över sexton ljus tända. Folk kunde se, att de hade brått med att få kejsarens nya kläder färdiga. De låtsade, som de togo tyget ur vävstolen, de klippte i luften med stora saxar, de sydde med synål utan tråd och sade slutligen: Se så, nu äro kläderna färdiga!

Kejsaren kom själv dit med sina förnämsta kavaljerer, och de båda bedragarne lyfte ena armen i vädret, som om de hållit i något, och sade: Här äro benkläderna! här är rocken! här är manteln! och så vidare. De äro lätta som spindelväv! Man skulle kunna tro, att man inte hade någonting på kroppen; men däri ligger just dygden hos dessa kläder.

— Ja! sade alla kavaljererne; men de kunde ingenting se, ty där fanns icke något.

— Skulle nu ers kejserliga majestät allernådigst täckas taga av sig sina kläder, så skola vi kläda på er de nya där borta framför den stora spegeln, sade bedragarne.

Kejsaren tog av sig alla sina kläder, och bedragarne låtsade, som de gåvo honom plagg efter plagg av de nya, som skulle vara sydda; de togo honom om livet och liksom bundo fast något: detta var släpet, och kejsaren vred och vände sig framför spegeln.

— Gud, vad det kläder väl! Vad det sitter utmärkt! sade de allesammans. Vilket mönster! vilka färger! Det är en kostbar dräkt!

Tronhimmeln, som skall bäras över ers majestät i processionen, väntar där utanför! anmälde överceremonimästaren.

— Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren. Sitter det inte bra? Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln, för att det skulle se ut, som om han riktigt betraktade sin ståt.

Kammarherrarne, som skulle bära släpet, famlade med händerna ut åt golvet, som om de tagit upp släpet, och gingo och höllo händerna i luften; ty de tordes icke låta märka, att de ingenting kunde se.

Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimmeln, och alla människor på gatan och i fönstren sade: Gud, vad kejsarens nya kläder äro makalösa! Vilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville låta märka, att han ingenting såg; ty då hade han ju icke dugt för sitt ämbete eller ock varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.

— Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.

— Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern; och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.

— Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger; han har ingenting på sig!

— Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket; och det kröp i kejsaren, ty han tyckte, att de hade rätt; men han tänkte som så: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarne gingo och buro på släpet, som alls icke fanns.”

Alla människor, till och med minsta barn, förstår det underförstådda budskapet.

Här ska sökas förmedla sådana tolkningar av filmerna Fight Club och The Great Gatby som, förhoppningsvis, skapar mer klarhet, än fungerar vilseförande.

Fight Club består i huvudsak av tre huvudpersoner:

Edward Norton as the Narrator. He adopts a number of aliases while attending support groups.
Brad Pitt as Tyler Durden
Helena Bonham Carter as Marla Singer

Möjlig tolkning av filmens slut:

”Med Tyler som håller honom under pistolhot på översta våningen, inser Berättaren att eftersom han och Tyler är samma person, håller Berättaren i pistolen. Han skjuter den i sin egen mun och skjuter genom kinden. Tyler dör, och berättaren slutar att projicera honom mentalt. Project Mayhem-medlemmar tar med sig en kidnappad Marla till byggnaden. Berättaren och Marla håller varandra i hand och tittar på när sprängämnena detonerar och kollapsar byggnader runt dem. Filmen är därmed slut.”

Jämför Fight Club med Bartleby Skrivaren, av Herman Melville.

Plott i sammandrag:

”Till en början producerar Bartleby en stor volym av högkvalitativt arbete, men en dag, när han blir ombedd att hjälpa till att korrekturläsa ett dokument, svarar Bartleby med vad som snart blir hans eviga svar på varje förfrågan: ”Jag skulle helst inte göra det.”

Till berättarens bestörtning och de andra anställdas irritation börjar Bartleby utföra allt färre uppgifter och så småningom inga. Han ägnar istället långa stunder åt att stirra ut ett av kontorets fönster mot en tegelvägg. Berättaren gör flera försök att resonera med Bartleby eller lära sig något om honom, men har aldrig någon framgång. När berättaren stannar till på kontoret en söndagsmorgon upptäcker han att Bartleby bor där. Han är ledsen över tanken på det liv den unge mannen måste leva.

Spänningen byggs upp när affärspartners undrar varför Bartleby alltid är närvarande på kontoret, men ändå inte verkar göra något arbete. Berättaren känner av hotet mot hans rykte, men känslomässigt oförmögen att vräka Bartleby, flyttar berättaren sitt företag till en annan byggnad.

Den nya hyresgästen på hans gamla kontor kommer för att be om hjälp med att ta bort Bartleby, och berättaren säger till mannen att han inte är ansvarig för sin tidigare medarbetare. Någon vecka efter detta kommer flera andra hyresgäster i berättarens tidigare kontorsbyggnad till honom med sin hyresvärd eftersom Bartleby fortfarande gör sig besvärad; trots att han blivit avsatt från kontoret sitter han på byggnadstrappan hela dagen och sover i dörröppningen på natten.

Berättaren går med på att besöka Bartleby och försöker resonera med honom. Han föreslår flera jobb som Bartleby kan prova och bjuder till och med in Bartleby att bo hos honom tills de kommer på en bättre lösning.

Bartleby svarar att han ”föredrar att inte göra någon förändring”, och tackar nej till erbjudandet. Berättaren lämnar byggnaden och flyr kvarteret i flera dagar, för att inte bli besvärad av hyresvärden och hyresgästerna.

När berättaren återvänder till jobbet får han veta att hyresvärden har ringt polisen. Officerarna har arresterat Bartleby och fängslat honom som en lösdrivare. Han går för att besöka Bartleby, som avskyr honom, och mutar en kock för att se till att Bartleby får tillräckligt med mat. Berättaren återvänder några dagar senare för att kontrollera Bartleby och upptäcker honom död av svält, efter att ha föredragit att inte äta.

Månader senare hör berättaren ett rykte om att Bartleby en gång hade arbetat på ett kontor för döda brev och reflekterar över hur detta kan ha påverkat honom. Berättelsen slutar med att berättaren säger: ”Ah Bartleby! Ah mänsklighet!”

John Lennon citat: ”The Dream is Over”.

Vilken dröm?

Den Amerikanska Drömmen om att för alla som anstränger sig, är det möjligt att i praktiken förverkliga The American Dream.

The American Dream har sedan dess blivit Everyman’¨s Individual Dream.

The Great Gatsby, av Scott Fitzgerald kan fungera som metafor om hur ihålig den Amerikanska Drömmen är:

Nick Carraway – en alumn från Yale University från Mellanvästern, en veteran från första världskriget och en nyanländ invånare i West Egg, 29 år (senare 30) som fungerar som förstapersons berättare.

Han är obligationsförsäljare och Gatsbys granne. Carraway är lättsam och optimistisk, även om den sistnämnda egenskapen bleknar allt eftersom romanen fortskrider. Han återvänder slutligen till Mellanvästern efter att ha varit förtvivlad över dekadensen och likgiltigheten i östra USA.
Jay Gatsby (ursprungligen James ”Jimmy” Gatz) – en ung, mystisk miljonär med skumma affärsförbindelser (senare avslöjat sig vara en tillverkare och distributör av hembrända drycker), ursprungligen från North Dakota.

Under första världskriget, när han var en ung militär officer stationerad vid den amerikanska arméns Camp Taylor i Louisville, Kentucky, mötte Gatsby sitt livs kärlek, debutanten Daisy Buchanan. Senare, efter kriget, studerade han kort vid Trinity College, Oxford, i England.

Enligt Fitzgeralds fru Zelda baserade han delvis Gatsby på deras gåtfulla granne på Long Island, Max Gerlach. En militärveteran, Gerlach blev en egentillverkad miljonär på grund av hans strävan att ta sig an och var förtjust i att använda frasen ”gammal sport” i sina brev till Fitzgerald.
Daisy Buchanan – en ytlig, självupptagen och ung debutant och societet från Louisville, Kentucky, identifierad som en flapper. Hon är Nicks kusin och hustru till Tom Buchanan. Innan hon gifte sig med Tom hade Daisy ett romantiskt förhållande med Gatsby. Hennes val mellan Gatsby och Tom är en av romanens centrala konflikter. Fitzgeralds romantik och livslånga besatthet av Ginevra King inspirerade Daisys karaktär.

Thomas ”Tom” Buchanan – Daisys man, en miljonär som bor i East Egg. Tom är en imponerande man av muskulös byggnad med en gruff röst och föraktfullt uppträdande. Han var en polspelare på Yale och är en vit supremacist.

Bland andra litterära modeller har Buchanan vissa paralleller med William ”Bill” Mitchell, Chicago-affärsmannen som gifte sig med Ginevra King. Buchanan och Mitchell var båda Chicagoans med ett intresse för polo. Liksom Ginevras far Charles King, som Fitzgerald hatade, är Buchanan en imponerande Yale-man och polospelare från Lake Forest, Illinois.
Jordan Baker – en amatörgolfspelare med en sarkastisk streak och en distanserad attityd, och Daisys långvariga vän. Hon är Nick Carraways flickvän under större delen av romanen, även om de växer isär mot slutet. Hon har ett skumt rykte på grund av rykten om att hon hade fuskat i en turnering, vilket skadade hennes rykte både socialt och som golfspelare.

Fitzgerald baserade Jordan på Ginevras vän Edith Cummings, en främsta amatörgolfare känd i pressen som ”The Fairway Flapper”. Till skillnad från Jordan Baker blev Cummings aldrig misstänkt för fusk. Karaktärens namn är en pjäs på de två populära bilmärkena, Jordan Motor Car Company och Baker Motor Vehicle, båda i Cleveland, Ohio, och anspelar på Jordans ”snabba” rykte och den nya frihet som presenteras för amerikanska kvinnor, särskilt flappers, på 1920-talet.
George B. Wilson – en mekaniker och ägare till ett garage. Han ogillas av både sin fru, Myrtle Wilson, och Tom Buchanan, som beskriver honom som ”så dum att han inte vet att han lever”. I slutet av romanen dödar George Gatsby, felaktigt tro att han hade kört bilen som dödade Myrtle, och tar sedan livet av sig.
Myrtle Wilson – Georges fru och Tom Buchanans älskarinna. Myrtle, som besitter en häftig vitalitet, är desperat efter att finna tillflykt från sitt nedslående äktenskap. Hon dödas av misstag av Gatsbys bil, eftersom hon av misstag tror att Tom fortfarande kör den och springer efter den.

Tolkning med inspiration hämtad från George Orwell’s fabel-satir ”The Animal Farm”:

Efter Första världskriget och under den amerikanska mellankrigstiden, inklusive Förbudstiden och Wall Street kraschen.

Nick Carraway är den amerikanska Medelklassen. Han hyllar den Amerikanska Drömmen, men känner själv inga krav på sig att söka förverkliga den.

Jay Gatsby, uppkomlingen, karriäristen och den som verkat ha uppnått den Amerikanska Drömmen. Det enda som återstår för honom, är att gifta sig med ”Den Amerikanska Drömmen”: Daisy.

Daisy Buchanan är lika med Den Amerikanska Drömmen personifierad.

Thomas ”Tom” Buchanan är den Etablerade Överklassen, som föraktar sådana nyrika uppkomlingar som Jay Gatsby. Ändå delar de och konkurrerar om ”Daisy, The American Dream”.

Jordan Baker söker fresta Nick Carraway så att också han bör söka uppnå, men med henne, istället för Daisy, som högsta mål. The American Dream. Ändå har hon en mer realistisk, verklighetsförankrad syn på både Daisy, Tom och Gatsby.

Meyer Wolfsheim vilket genom Jay Gatsby har förvärvat sin förmögenhet bland annat genom illegal alkoholförsäljning. Wolfsheim kan, i förhållande till The American Dream, ses som dess verkliga upphovsman. Wolfsheim kan ses som Börsmarknaden, men också som Svarta Börsen.

Gatsby presenterar Carraway för Wolfsheim, men inte för att Carraway ska göra upp affärer med ”spelaren”. Det kan tyckas som att Gatsby förstår att inte dra in Carraway i skumma affärer.

George B. Wilson är den egenföretagare eller småföretagare som är helt medveten om att The American Dream aldrig kommer bli möjlig att förverkliga i hans eländiga liv, dåliga lönsamhet och usla arbetsförhållanden.

Myrtle Wilson, George B. Wilsons hustru längtar bort från vardagens tristess. Tom Buchanan erbjuder flykten mot betalning in natura.

The American Dream är en eskapistisk flykt undan den bistra verkligheten. Ingen kommer undan med att inte påverkas direkt eller indirekt av drömmen om ett liv bortom vardagsverklighetens ansvarsfyllda krav.

Nick arbetar som börsmäklare. Allt på börsen påverkas av människors inställning till The American Dream.

Liksom Daisy ÄR den amerikanska drömmen, så är hon också det Omöjliga för Gatsby att komma över och förverliga. Frågan är om han ens vet vad han skulle göra, om han uppnådde sina drömmars mål?

Jordan Baker, fuskare eller ej, är kanske den mest verklighetsnära rollen. Hon lever i drömmen, men utan att egentligen delta. Möjligtvis fungerar hon, tillsammans med Nick som budbärare mellan Gatsby och den Amerikanska Drömmen, Daisy.

Jordan Baker är intresserad av Nick, men han är fullt upptagen med att söka bistå Gatsby in att nå förverkliga Drömmen om Drömflickan.

Det finns många tolkningar som utgår från att Nick och Gatsby har något slags homosexuellt förhållande med varandra. Det finns en tolkning om att Tom är rasist och att Wolfsheim är av judisk härkomst. Vidare så finns det också tolkningar om en genderaspekt i berättelsen. Alla dessa är fullt möjliga, men skulle de tillföra berättelsen något mer än att de bara finns där, i gråzonen mellan Dröm och Verklighet?

Tom verkar istället mer ingå i den Etablerade Överklassen, där den Vite Mannen tillhör Näringskedjans Högsta Kast, i vilket det ingår att ha ett sexuellt förhållande med Myrtle Wilson, arbetarhustrun som längtar efter ett materiellt sätt, högre värderad livsstil.

George är inget offer. Han är realistisk nog att, även om han får en flott bil av Tom, så är hans liv redan förstört. Han är den som alla trampar på. Det enda han har som för honom är värt att försvara som sin egendom, är Myrtle.

Reklamen med glasögonen finns i ett ödelagt landskap, i stadiet mellan förstörelse och kanske nya moderna bostäder. Glasögonen kan symbolisera den äldre generationen ögon, som bara kan betrakta utan att förändra det som sker.

Likaså med Gatsbys föräldrar, den bondfamilj som Gatsby härstammar från. Under klassresan har han bytt förnamn från James till Jay och efternamn från Gatz till Gatsby.

Gatsby har träffat Daisy då han var militär och klädd i militär uniform. Han var på tillfälligt besök hemma hos Daisys föräldrar, då han och Daisy träffades för första gången.

Gatsby är uppkomlingen, karriäristen och klassresenären, medan Den Amerikanska Drömmen fortfarande är ouppnålig för honom.

Han går över lik för att få uppleva tillvaron tillsammans med Daisy i Den Amerikanska Drömmen.

Spoiler alert!

Gatsby verkar kunna övertala Daisy till att överge Tom och gifta sig med Gatsby. Daisy vill fly, men Gatsby har satsat allt han har på sin fasta egendom, Drömpalatset där hela världen dygnet runt festar, dansar och använder exstatiska droger. Inne i de gemensamma förhoppningarna om att förverkliga den Amerikanska Drömmen, är alla jämlika och jämställda.

Ingen är inbjuden, utom Nick. (Alla andra ”våldgästar”)

Nick tillhör Medelklassen som tror på Drömmen, men ändå inte är beredd på att fullt ut satsa på den.

Att han in i det sista tror på den, visar sig i att han dels har blivit en drogmissbrukare, dels ser Gatsby som den enda verkliga människan. En människa som satsar allt för att uppnå en för evigt hägrande dröm.

Han sympatiserar med Gatsby, ogillar Tom, bryr sig inte särskilt mycket om Jordan, annat än som medsvuren till att låta Gatsby förverkliga sin Dröm med Daisy.

Daisy vill inte förlora. Hon tillhör den redan eteblerade Överklassen, men inser att den tiden redan är förbi.

Gatsbys dröm är att återupprepa och återuppleva en redan svunnen tid.

Nick säger att det inte går, men Gatsby är och förblir fast i Drömmen.

Istället för att Daisy ska tvingas ta ställning och välja mellan Gatsby och Tom, väljer hon att föreslå att festa vidare. I brist på annan utväg, väljer de alla att fortsätta festa.

Gatsby och Daisy sitter tillsammans och ensamma från de andra, i Toms bil. Ett stort guldglänsande gult vrålåk.

Med Daisy, berusad bakom ratten, kör bilen över och dödar Myrtle. De smiter.

Tom, Nick och Jordan kommer i en mindre, inte så uppseendeväckande, bil någon stund senare.

Tom ser henne, sörjer henne, men då polisen frågar om han känner henne, svarar, nej, egentligen inte.

George har förlorat allt. George söker förstå vem som Myrtle har bedragit honom med. Han tror att det är Tom, men Tom skjuter skulden på Gatsby.

När Nick kommer till Gatsbys palats, är Gatsby ensam. Han inväntar ett telefonsamtal från Daisy. Om hon ringer, så kommer han att förstå att hon har övergivit Tom för att gifta sig med Gatsby.

Nick är trogen sitt vardagsliv. Han reser till arbetet som börsmäklare, men kan inte arbeta, eftersom han väntar på svaret, om ifall Daisy och Gatsby kommer att bli ett par.

Ensam, men med betjänter, bestämmer sig Gatsby för att, i väntan på telefonsamtalet, ta ett dopp i bassängen utanför entrén.

George kommer med en revolver, bakifrån, och skjuter Gatsby.

Just när Gatsby träffas av skottet, ringer telefonen. Gatsby tror att det är Daisy, den Amerikanska Drömmen, som har övergivit den Etablerade Överklassen, för att istället göra Drömmaren och Drömmarna, lyckliga.

Det är Nick, inte Daisy, som ringer.

Nick får veta att Gatsby är död.

Ingen, varken de tidigare objudna gästerna, eller Daisy som åter är tillsammans med Tom, kommer på Gatsbys begravning.

Nick blir förtvivlad över att alla har övergivit Gatsby.

Nick har skrivit en bok, men Drömmen är över.

I mitt eget tankesystem tillhör Drömmen, Neoluddisterna. De som, liksom Gatsby och Tom och, kanske Jordan, inte vill inse att Drömmen är över. De som, in i det sista, söker hålla kvar uppfattningen att Världen kommer att fortsätta, i en enda riktning, uppåt och framåt, in i en Oändlighetens Evighet.

På många sätt har Drömmen sedan årtusenden tillbaka ingått i den Bofasta Befolkningens Övertro på ett alltid exponentiellt ökande värdestegring på Världsmarknaden, av Fast Egendom.

I den Drömmen tillhör Tellus den högst upp i Darwins och Kristendomens Näringskedja, Ansvarsbefriade och därmed Hänsynslösa Styrande Beslutsfattarna samt deras symboliska arvtagare.

Bland, min tanke om Neoluddismen, finns alla de Qanon, Trumpanhängare, Incels, Sverigedemokrater, Putin och andra vars enda Dröm består av att Upprätta ett Evigt pågående Status Quo-läge, oavsett om det är i Sverige, Ryssland, USA, Storbritannien, Frankrike, Kina, Japan, Belarus eller Utopia.

WW3-4, javisst, inte alls särskilt otroligt omöjligt.

Freden i Framtiden beror ytterst på om Homo sapiens sapiens klarar av att överge den Neoluddistiska Antropocentrismen och istället acceptera de livsvillkor som existerar här och nu.

Historien upprepar sig inte, men Neoluddisterna kämpar med allt de har kvar, för att få uppleva Drömmen bara en liten stund till…

Efter *Aggressionen*, Förintelsen som Infotainment.