Resan var utmattande. Inte därför att den var fysiskt ansträngande, men monoton, långtråkig och kanske i stunder av uppgivenhet, helt meningslös. I den trånga kapseln fanns inget annat än att sitta så att träsmaken satt sig i baken. Alfred satte igång i sitsarnas massagevibratorer, men då inte heller det gav den önskade effekten, frågade han dem:

Det finns en drog som, om ni skulle vilja, kan använda. Den verkar både sövande och avslappnande, lite bionisk. Med den kan ni koppla av, i ett drömlöst tillstånd, mellan sömn och vakenhet. Jag har den här.

Zanna tvekade, men svarade:

Nej, det vågar jag inte. Tänk om jag aldrig vaknar?

Nyfikenheten inför det Okända övervann Rädslan.

Nej, det är nog ingenting för oss, sa Mich. Vi måste se vad som händer omkring oss.

Ja, ni gör som ni vill. Risken för att något helt oväntat ska inträffa är på gränsen till osannolik.

Men har inte du hört talas om den där meteoriten som träffade biosfären Exodus? När det hände befann sig Mich och jag på kommandobryggan.

Det har jag inte hört talas om. Är ni säkra på att ni inte har upplevt en sublim mental vision, i drömmaskinerna?

Ingen i Ministralen har nämnt den där händelsen.

Nej, när det inträffade var vi var vakna. Det kändes fruktansvärt hemskt, men ingen av oss blev träffade och skadade. Någon, kanske Fanny, antog att de som blivit krossade var androider, lätta att ersätta.

Ja, som sagt, det måste ha varit en utan betydelse. Eller så har vi redan glömt bort allt.

Mycket märkligt, sa Zanna.

Ja, sa Alfred, just det.
De tänkte efter. Det var sant. Alfred kanske hade rätt? Ministralen med sina richterinstrument, skulle ha reagerat.

Vi tror vad vi tror, sa Mich. Etthundra procents sannolikhet måste motsvara en hel sanningshalt.

Jovisst, svarade Alfred. Väck inte den björn som sover. Han log.
I sina digitala versioner av tidigare Verklighetsberättelser nedladdade från vintage drömbubblor kunde de följa den idéhistoriska utvecklingen ända tillbaka till den första slamkryparen i den kvarliggande vattenpölen då tidvattnet än en gång runnit undan utom synhåll.

Hur universum blev till mörk materia, svarta hål, stjärnor som exploderade, den kosmiska bakgrunden, multiuniversa och antimaterians fantasilösa förtäring av deras egna upplevda verklighet. Forskarna följde Newtons tankar ända fram till Wittgensteins.

Det som bara var spekulationer och inte gick att bevisa, var meningslöst. Ändå var det sådana misstag som lett Einstein vidare i sina teorier om den allmänna och speciella relativitetsteorin. Det var som att gå vilse. En var ändå på väg någonstans, även om en inte visste vart. Erfarenheten visade en verklighet mer sannolik än vetenskapens osäkra slukhål ute i konventionernas träskmarker.


Efter Vetenskapens sista Avhandling, Glömskans mörker.

Det enda halmstrået av tröst fanns i Livets tillkomst som ett möjligt mysterium. Vad hade det för betydelse om i fall Gud fanns, eller inte. Ett fritt val för den som, av någon anledning, föredrog att hellre tro, än bara ha materian att hålla sig fast i.
De upplevde lager på lager av rumtidens skikt. Inte en skymt av det som fanns utanför Människans uppfattningsförmåga.
Zanna och Mich fick ont i ögonen av Meta Versens osäkra visuella effektsökerier. Varför var de naturtrogna, ursprungliga, enkla och primitiva instrumenten mer ansträngande, än de som endast bestod av digitala binala ettor och nollor. En kustlinje-ekvation ute i ett Entropiskt sönderfallande Kosmos.

De argumenterade med varandra, fördelar mot nackdelar.

Alfred. Du har nog rätt. Vi testar gärna det där sömnpillret.

Då ska jag göra i ordning allt som behövs. Den bioetiska-kryogeniska apparaten i hyperloop påminner om prototypen till den första kuvösen med extern respiratorn, men den sköter om allt, från näringsintag till bortförsel av slagg. Om ni inte misstycker, är det lättast om ni tar av er kläderna. Tänk inte om mig. Sexualitet ingår inte i mitt färdigprogrammerad känsloliv eller empatisystem.
Ovanpå sätena och ryggstöden lade Alfred högabsorberande madrasser, som wettexdukar, tjocka och mjuka att ligga på. Efter en kort stund, anpassades de till livsuppehållande avgjutningar.

Uppvaknanden.
Alfred kopplade in en antidot till sömnmedlet. De vaknade omgående, såg sig omkring och blev medvetna om var de befann sig och varför.

Alfred sa:

Det är en bit kvar, innan vi är framme. Ni kanske vill göra i ordning? Apparaterna har hållit era kroppar i ett naturligt och normalt tillstånd. tvättat er rena. Jag tror att ni kan tycka att ni luktar gott.
De luktade på sin egen och varandras hud och Alfred hade rätt. De luktade lite som lavendel, jersmin och kanske aningen gurkmeja.

Hur långt, frågade Zanna, har vi kvar tills att vi ska stiga av?

Det tar kanske någon timme till. Jag tänkte att ni skulle vilja se hela SpåRätthangaren utifrån.

Javisst, sa Mich, det vill vi!

Jim Leggs Ådran övergick i en Superloop.

Millenier tidigare. Kristin förklarade för dottern Turid.

Det är inte tillräckligt mörkt här inne i Vasastan.
Nu, inför resan till Tallholmen, påminde hon Turid:

Ta med din kikare. Ute i skärgården finns säkert inget ljus som stör. Där kan du säkert titta på månen och stjärnorna. Så vet du vad du kan önska dig av tomten i jul: ett teleskop?
Turid svarade trumpet:

Jultomten är bara en mem som vuxna lurar i småbarn, för att de ska vara snälla. Men, ett teleskop vore ju kul att få!
Hon återvände till flickrummet och funderade: Om verkligheten, både neråt och inåt och uppåt och utåt, är oändlig?

Då borde forskarna ha tänkt på, så långt bort som människorna någonsin kunde resa bort från jorden och Solsystemet, allra längst bort, skulle det inte ens finnas en stol att sitta på.

Varken taklampa eller skrivbord. Eller ens ett kylskåp med bröd, smör ost och mjölk. Astronauten förlorade kontakten med NASA och försökte med mobilen. Varje gång svarade en automatisk röst: ”Connection disrupted. Try again later.”
Han, eller om det var en hon, ropade ut i universum:
” – Nu är jag framme. Här finns ingenting alls!”
Drömmen och drömmandet, varför?
Det stoff som drömmarna består av, samlas i virvlar ihop till kärnor och stjärnor. Fantasins föreställningar omvandlas till vardag och verklighet.
DMT, vad är det?
René Descartes trodde att själen fanns i tallkottskörteln.
DMT produceras i vår hjärna, i tallkottskörteln. Som ett mycket litet medvetande, en drömbubbla, frikopplad från vardagslivet.
DMT heter också N,N dimetyltryptamin.
Damm, som i ”dammsugare”.


Aska till aska.
Stoff till stoff.
Stjärnstoff.
Allt nedbrytbart återuppstår, som snöflingor, i unika metamorfoser.

Den som Vet att Hen inte Vet, Vet inte.