”Livets Mening är att med Hängiven intill Besatthetens Gräns, Uppmärksamma Historien så att den inte På ett Outhärdligt sätt och vis ingår i ett Ofrivilligt Upprepningstvång.”

Citat: Okänd

Meningen med Livet är att Försätta Verklighetsberättelsen i Fritt Läge ända fram till Ruinens Brantaste Stup, typ Trollväggen.

Citat: Okänd, men som tills vidare Önskar Förbli Anonym.

Den som Kan alla Vita Lögner utantill som ett Rinnande Vatten, har Endast Sanningen kvar som ett Sista Kallsup.

Ett Nytt Nobelpris bör Omedelbart, innan Corona Slår Klorna fast igen, Införas under Devisen:

”Nobelpris i Aromatisk Eskapism, i Betydelsen Bättre Undfly säker under Armarna än Illa Fäkta under Bibelbältet.”

Dick har påverkat många författare, inklusive Jonathan Lethem och Ursula K. Le Guin.

Den framstående litteraturkritikern Fredric Jameson utropade Dick till ”Shakespeare of Science Fiction”, och berömde hans arbete som ”ett av de mest kraftfulla uttrycken i samhället av skådespel och pseudohändelser”.

Författaren Roberto Bolaño berömde också Dick och beskrev honom som ”Thoreau plus den Amerikanska Drömmens Död”.

Dick har också påverkat filmskapare. Hans arbete jämförs med filmer som Wachowskis The Matrix, David Cronenbergs Videodrome, eXistenZ, och Spider, Spike Jonzes Being John Malkovich, Adaptation, Michel Gondrys Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Alex Proyas Dark City, Peter Weirs The Truman Show, Andrew Niccols Gattaca, In Time, Terry Gilliams 12 Monkeys, Alejandro Amenábars Open Your Eyes, David Finchers Fight Club, Cameron Crowes Vanilla Sky, Darren Aronofskys Pi, Richard Kellys Donnie Darko, Rian Johnsons Looper, Duncan Jones källkod och Christopher Nolans Memento och Inception.

Postumt Retroaktivt skulle nog också Don’t Look Up ingå i den Visualiserade Cyberversionen av Canon for Dummies.

Dicks mångårige vän och musikjournalist Paul Williams fungerade också som Dicks litterära exekutor i flera år efter Dicks död. Han skrev en av de första biografierna om Dick, med titeln Only Apparently Real: The World of Philip K. Dick.

I Samhällsmaskineriet ingår in till Leda Mekaniska Upprepningar tav Förutbestämda Gags, typ Gammal Möglig Skåpmat.

Har du inte hört Instant One Linern Out On Line förut, kan dels bero på att den är Anpassad till Dagens Akuta Infotainment, och till den andra hälften på hur Negativ Stress påverkar Bearbetningsprocessen som pågår Så länge som Absurda Oberipligheter inte menligt kan Oskadliggöra Grava Härskartekniska Påhoppningar på Oskyldigförklarade till Oigenkännlighet Insinuationer.

Livets Mening är att Förhindra att Favoriten i Repris inte Upprepas till Ofrivillig Apatisk Leda.

Meningen med Livet är att Förverka Så många Iscensättningar att Föreställningarna Tills Vidare Inte går av För Hackor till i Förväg inbokade Utsålda Hus.

Om inte något Brottsligt Oansvarligt Ansvarsbefriat hänsynslöst helt Oväntat Oavsiktligt Uppstått utan Uppsåt Minsta Uppsåt har, från Vaggan till Minneslunden för Bortglömda Undanträgda Okända Anonyma, sådana Anspråkslösa inom Förbokat Existensberättigat Lebensraum, tills Vidare undgå den Kulturberikande Samhällsansvariges Landsflykt över till till Andra Sidan, utan att invänta Herrgårman.

Om ett Tomt Hus står Obebott en längre tid, förlorar det sin Själ då?

Då Oansenlig Obekräftad i Sociala Media, Persona non Grata inträder i det Obebodda Fastigheten kan Fastigheten Skina och Lysa upp i ett Glatt och Brett Leende ute vid Punchverandans Ishink.

Om 10 000 artefakter tillverkas som kopior av samma Replik från Prototyp, varför måste endast En upplevas som Unik?

Hur lång Tid efter incidenten kan ett Spöke härja runt Obehindrat från Tidens gång och Historiens Vingslag.

Låter Historiens vingslag mer som Vingasus från Fallna Änglar, än Frilevande Kråkor i Tätbebyggt Utanförskap.

Man ska leva för Varandra, för En Dag finns bara Minnena kvar lagrade i en Tillräckligt Omfattande USB-sticka.

Ett Gott Uppträdande i Anständiga Kläder bör Utgöra ett Tillräckligt Bevis på Inlärd Miljöträning.

Fördelen, förklaras Enkelt och Lätt av Informationshungriga Arkivarier med Ena Foten i Glömskans Mörker och den Andra i Kroppsmedveten Framgångsanda, är att Samtliga Informationsbitar som inte är Buggade kan Samköras i en Ofiltrerad Samplingsmaskin där Resultatet Starkt påminna om Etta James bidrag till Avicii:s Levelse, eller, lite mer Luftig Komfortabel Lika som Bär, Husavik i Eurovision och Just Look Up, i Don’t Look Up.

Livets Mening är att först Utsätta Byns Fagraste French Maids för Överdrivet Osannolika Förförelsekonster, så att Nästa Generation av Byggdens Avkomma föds med Intill Identisk Likhet, Repliker av Klonad Genbank.

Hur många Artister som ingen kan Stoppa uppför Karriärstegen till Eliten Högsta Kastets Innersta Krets, kunnat låta bli att Klåfingrigt Tillåta sig Inspireras, Hylla, Kopiera och Plagiera av sådana Elegier i Festivas som Mose Tio Bud ristat i Sten, Odyssén, Ossians Sånger, Den Poetiska Eddan, Orfeus i Underjorden, Alice i Underlandet, Zazie dans le Métro, Dantes Kulturberikande Turistklassresa och DJ da Candys Say I!

Hur många har inte Knyckt De Bästas Plot Story Telling Lines från Borta med Vinden, Doctor Zjivago, Annie and Annie get Your Gun, West Side Story, Saturday Night Fever, Taxi Driver, eller Dirty Harry?

Judy min Vän var ju en Trevlig Sällskapsdam till Om det bara vore sommar, Lyckliga gatan, 34:an och Är det Konstigt att Man längtar Bort nån Gång?

Romeo och Julia finns säkert i lika många Exemplar som Uppföljare till Blue Lagoon.

I Ett Krigsutbrott mellan Belarus, Polen, Ryssland och Ukraina finns Inga Goda eller Onda, men ett Otal Olyckligt Förälskade Par i Kön till VC och BVC som tills vidare sitter i någon Primitiv Flyktinganläggning i Väntan på att Julia med Bullen i Ugnen, helt Oväntat fortsätter Vardagsslitet i ett Välsignat tillstånd, men, medveten om Sakernas Tillstånd i det Nya Landet med Rötter tillbaka till Stormaktstiden, omedelbart Rättar in sig i Ledet, dvs Kön med det Fokuserade Hårkorssiktet inställt på Det Blivande Naturligt Utrustade och Normala Barnet är inplacerad i Förskolekön, Kön till Matbespisningen, Kön till Bro Bro Breja, Kön till Skunkverkstaden där det sista Ordet inte var Sagt på grund av Tystnadskulturens hårt hållna Regler angående den som Tiger, men som i Utsatt läge, samtycker i God Tro.

  1. 1955, när jag skulle skriva en science-fiction-roman, satte jag den till år 2000. Jag insåg omkring 1977 att ”Herregud, det blir precis som de där romanerna vi brukade skriva på 1950-talet! ‘ Allt visar sig bara vara verkligt.
  2. Vi lever i ett samhälle där falska verkligheter skapas av media, av regeringar, av stora företag, av religiösa grupper, politiska grupper. Jag frågar, i mitt skrivande, ’Vad är verkligt?’ Eftersom vi oupphörligt bombarderas med pseudoverkligheter tillverkade av mycket sofistikerade människor som använder mycket sofistikerade elektroniska mekanismer.
  3. Jag vill skriva om människor jag älskar, och sätta in dem i en fiktiv värld som snurrat ur mitt eget sinne, inte den värld vi faktiskt har, eftersom världen vi faktiskt har inte uppfyller mina standarder.

Tricksterns Mening med Livet är att, likt en sentida Ättling till Mercurius, stjäla Budkavlen, Bokstaven och Stafettpinnen och med Vindens Hastighet över Olympens bergskammar, gömma den tills att Mänskligheten återanvänder till sitt Sunda Förnuft i vilket den Kreativa Intelligenstesten också omfattar Medfödd Omdömesförmåga.

När den är mest grundläggande hänvisar paranoid fiktion specifikt till verk om spekulationer och möjliga konspirationer av makthavare, berättade av en opålitlig berättare. Den mest populära typen av paranoid fiktion har dock visat sig vara en där universum på ytan verkar vara definitivt och verkligt, men vid närmare granskning faktiskt vara vilseledande och medvetet vilseledande. I dessa verk finns det är antingen frågor som ställs om verkligheten i den värld karaktärerna lever i, eller en distinktion som görs mellan en fantasivärld och dess verklighet.

Paranoid fiction överlappar ofta med många andra genrer, oftast dystopisk fiktion, science fiction och film noir, och delar många av dess huvudteman och litterära enheter. I allmänhet undviker dock paranoid fiktion explicit definierade teman och konkreta motiv till förmån för allegorier och tvetydig symbolik för att understryka den drömlika och overkliga karaktären i karaktärernas värld.

Till exempel utforskar ett rent dystopiskt verk typiskt sett den totalitära statens mekanismer och motiv för att hålla sitt folk under kontroll, medan en paranoid fiktion skulle koncentrera sig mer på statens effekter på dess invånares mentala och känslomässiga välbefinnande, och dess konsekvenser för samhällets dekadenta tillstånd. George Orwells Nineteen Eighty-Four kan ses som en balans mellan de två, som skildrar partiet som att krossa den fria viljan genom ett strikt definierat språk och konstant övervakning, men också genom psykologisk tortyr och förvrängning av människors åsikter om vad som är sant och vad som är sant. falsk.

För att ytterligare öka sin ”magiska realism” använder verk av paranoid fiktion ofta vanliga anordningar och arketyper från andra genrer, inklusive en detektivlösningsstruktur, plottwists eller filosofiska teman, för att skapa en surrealistisk ton och en atmosfär av rädsla och skräck. Handlingar tenderar också att vara fantasifulla och ibland futuristiska för att understryka sin inneboende absurditet och fantasifullhet, men också bibehålla ett visst mått av realism för att kommentera hur till synes orealistiska berättelser faktiskt kan vara (ofta skrämmande) närmare det verkliga livet än man kan tro vid första anblicken.

Hur många gånger kan man hänvisa till samma notapparat utan att den Läskunniga Konsumenten kan känna sig Förd bakom Ljuset?

Ibland kommer paranoid fiktion starkt att antyda, och ibland erkänna rent ut, att dess konstruerade värld är en lögn eller en illusion. I det här fallet kommer handlingen att fokusera på huvudpersonens kamp mellan det fysiska och andliga; d.v.s. den faktiska världen de befinner sig i, kontra den värld de vill se och tro på. Här är orsaken till fantasin huvudpersonens inre önskningar, tvivel och misstankar. Sådana verk tenderar att vara mer inåtvända och fokuserade på individen, än på en gemenskap eller en regim.[citat behövs]

”Det är hyperrealistiskt. Det är ett universum av simulering, som är något helt annat. Och det är inte för att Dick talar specifikt om simulacra. SF har alltid gjort det, men det har alltid spelat på dubbeln, på artificiell replikering eller imaginärt dubbelarbete, medan det dubbla här har försvunnit. Det finns inte längre det dubbla; man är alltid redan i den andra världen, en annan värld som inte är en annan, utan speglar eller projektion eller utopier som medel för reflektion. Simuleringen är oframkomlig, oöverträfflig, schackmatt, utan yttre. Vi kan inte längre röra oss ‘genom spegeln’ till andra sidan, som vi kunde under transcendensens guldålder.”

Eastwood är för närvarande en registrerad Libertarian.

Medlemmar av partiet stödde att ge sin presidentnominering till Murray Rothbard, Alan Greenspan, Vivien Kellems, A. Ernest Fitzgerald, Martin Anderson, Phil Crane, Robert A. Heinlein, HR Gross, Milton Friedman, Sam Ervin, Henry Manne eller Karl Hess .

I To Sail Beyond the Sunset låter Heinlein huvudpersonen Maureen säga att syftet med metafysiken är att ställa frågor:

”Varför är vi här?”

”Vart är vi på väg efter att vi dött?” (och så vidare).;

Att ställa frågorna är poängen med metafysik, men att svara på dem är det inte.

Maureen påpekar att sådana frågor är ”vackra” men saknar svar.

Under 1930- och 1940-talen var Heinlein djupt intresserad av Alfred Korzybskis allmänna semantik och deltog i ett antal seminarier i ämnet.

Hans åsikter om epistemologi verkar ha bottnat från det intresset, och hans fiktiva karaktärer fortsätter att uttrycka Korzybskianska åsikter ända till slutet av hans författarkarriär.

Många av hans berättelser handlar om att man genom att använda ett korrekt utformat språk, kan förändra eller förbättra sig själv mentalt.

När Ayn Rands roman The Fountainhead publicerades var Heinlein mycket positivt imponerad. Han var också starkt påverkad av den religiöse filosofen P. D. Ouspensky. Freudianism och psykoanalys var på höjden av sitt inflytande under toppen av Heinleins karriär, och berättelser som Time for the Stars ägnade sig åt psykologisk teoretisering.

Han var dock skeptisk till freudianismen, särskilt efter en kamp med en redaktör som insisterade på att läsa in freudiansk sexuell symbolik i hans ungdomsromaner.

När andra författare, eller fans, skrev till Heinlein och bad om skrivråd, gav han ut sin egen lista med regler för att bli en framgångsrik författare:

Du måste skriva.
Avsluta det du börjar.
Du måste avstå från att skriva om, förutom i redaktionell ordning.
Du måste lägga ut din historia på marknaden.
Du måste behålla den på marknaden tills den har sålts.
Om vilket han sa:

Ovanstående fem regler har egentligen mer att göra med hur man skriver spekulativ fiktion än något som sägs ovanför dem. Men de är förvånansvärt svåra att följa – det är därför det finns så få professionella författare och så många aspiranter, och det är därför jag inte är rädd för att ge bort bråket!

Heinlein publicerade senare en hel artikel, ”On the Writing of Speculative Fiction”, som inkluderade hans regler, och från vilken ovanstående citat är hämtat. När han säger ”allt som är sagt ovanför dem” hänvisar han till sina andra riktlinjer. Till exempel beskriver han de flesta berättelser som att de passar in i en av en handfull grundläggande kategorier:

Prylhistorien
Berättelsen om mänskligt intresse
Kille möter tjej
Den lille skräddaren
Mannen-som-lärde-bättre
I artikeln föreslår Heinlein att de flesta berättelser passar in i antingen prylberättelsen eller berättelsen om mänskligt intresse, som i sig är indelad i de tre senare kategorierna. Han krediterar också L. Ron Hubbard för att ha identifierat ”Mannen-som-lärde-bättre”.

Heinlein var inflytelserik när det gällde att visa upp utforskningen av rymden för allmänheten som en praktisk möjlighet. Hans berättelser i publikationer som The Saturday Evening Post tog en saklig inställning till deras forskning om yttre rymden, snarare än den ”gee whiz”-ton som tidigare varit vanlig. Den dokumentärliknande filmen Destination Moon förespråkade ett rymdkapplöpning med en ospecificerad främmande makt nästan ett decennium innan en sådan idé blev vardag, och främjades av en aldrig tidigare skådad reklamkampanj i tryckta publikationer.

Många av astronauterna och andra som arbetar i det amerikanska rymdprogrammet växte upp med en diet för Heinlein-intresserade ungdomar, som bäst bevisas av att en krater på Mars döpts efter honom, och en hyllning som varvas av Apollo 15-astronauterna i deras radiosamtal när de var på månen.

Heinlein var också gästkommentator (tillsammans med andra sci-fi-författaren Arthur C. Clarke) för Walter Cronkites bevakning av Apollo 11-månlandningen. Han påpekade för Cronkite under landningen att ”Detta är den största händelsen i mänsklighetens historia, fram till denna tid. Det här är – idag är det nyårsdagen av året ett.” Affärsmannen och entreprenören Elon Musk säger att Heinleins böcker har hjälpt till att inspirera hans karriär.

Kärnan i beteckningen ”hard core science fiction” består av förhållandet mellan det vetenskapliga innehållet och attityden till resten av berättelsen, och (åtminstone för vissa läsare) ”hårdheten” eller rigoriteten i själva vetenskapen.

Ett krav för hård SF är procedurmässigt eller avsiktligt: ​​en berättelse ska försöka vara korrekt, logisk, trovärdig och rigorös i sin användning av aktuell vetenskaplig och teknisk kunskap om vilken teknologi, fenomen, scenarier och situationer som är praktiskt eller teoretiskt möjliga.

Till exempel påverkade utvecklingen av konkreta förslag för rymdskepp, rymdstationer, rymduppdrag och ett amerikanskt rymdprogram på 1950- och 1960-talen en utbredd spridning av ”hårda” rymdberättelser.

Senare upptäckter ogiltigförklarar inte nödvändigtvis etiketten för hård SF, vilket framgår av P. Schuyler Miller, som kallade Arthur C. Clarkes roman från 1961 A Fall of Moondust hård SF, och beteckningen förblir giltig även om det är ett avgörande intrigelement, förekomsten av djupa fickor av ”måndamm” i månkratrar är nu känd för att vara felaktig.

Det finns en viss flexibilitet i hur långt från ”riktig vetenskap” en berättelse kan avvika innan den lämnar den hårda SF:s rike.

Hårda science fiction-författare inkluderar bara mer kontroversiella enheter, när idéerna bygger på välkända vetenskapliga och matematiska principer. Däremot använder författare som skriver mjukare SF sådana enheter utan vetenskaplig grund (ibland kallade ”enabling devices”, eftersom de låter berättelsen ta plats).

Läsare av ”hårda SF” försöker ofta hitta felaktigheter i berättelser.

Till exempel drog en grupp vid MIT slutsatsen att planeten Mesklin i Hal Clements roman Mission of Gravity från 1953 skulle ha haft en skarp kant vid ekvatorn, och en gymnasieklass i Florida beräknade att i Larry Nivens roman Ringworld från 1970 skulle matjorden ha glidit ut i haven om några tusen år. Niven fixade dessa fel i sin uppföljare The Ringworld Engineers, och noterade dem i förordet.

Filmer som utspelar sig i yttre rymden och som strävar efter den hårda SF-etiketten försöker minimera de konstnärliga friheter som tas för att få den praktiska effekten. Faktorer inkluderar:

Hur filmen står för tyngdlöshet i rymden.
Hur filmen skildrar ljud trots utrymmets vakuum.
Oavsett om telekommunikation är omedelbar eller begränsas av ljusets hastighet.
Se även: Yttre rymden i mjuka science fiction-filmer

Mary Shelley, Frankenstein (1818)
Alfred Bester, The Demolished Man (1953)
Ray Bradbury, Fahrenheit 451 (1953)
Theodore Sturgeon, More Than Human (1953)
Jack Vance, The Languages of Pao (1958)
Philip K. Dick, Time Out of Joint (1959) and Ubik (1969)
Walter M. Miller, Jr., A Canticle for Leibowitz (1960)
Robert A. Heinlein, Stranger in a Strange Land (1961)
Frank Herbert, Dune (1965)
Samuel R. Delany, Babel-17 (1966)
Ursula K. Le Guin, The Left Hand of Darkness (1969) and The Dispossessed (1974)
Robert Silverberg, Dying Inside (1972)
Frederik Pohl, Man Plus (1976)
Michael Swanwick, In the Drift (1984)
Kim Stanley Robinson, The Wild Shore (1984), (Book 1 of the Three Californias Trilogy)
Storm Constantine, The Wraeththu Chronicles (1987)
David Brin, The Postman (1985)
Audrey Niffenegger, The Time Traveler’s Wife (2003)
Ben H. Winters, The Last Policeman (2012)