The Secret Art about How Resist Bad Old Days.

Varför Jag Vägrar Omhändertagande Äldreboendes Uppfostran till Passiviserande Hospitaliserande Inlärdhet, typ Materialistiskt Ompysslad Grönsak i Respirator.

Sankt Görans Sjukhus. Gärdets Sjukhus. Där och säkert på andra institutioner kunde en patient vårdas i en sal med fyra bäddar, i samma säng och på samma plats, i mer än tolv år. Vad kunde de minnas av sina liv utanför vårdinstitutionens väggar? Kom de ihåg något om den Verklighetsberättelse som de i Levande Livet hade Omgivits av? Kände de igen de andra patienterna i samma sal? Visste de något om de andras namn, bakgrund, ålder eller livserfarenheter.

Nej. Nej visst. Det fanns ju något som hette Sekretess. Sekretessen var till för att skydda Patienternas Personliga Integritet, men kunde i praktiken leda till att Inven vare sig visste var de fanns eller vem de var eller vad de hade varit med om. Av Somliga Beslutsfattare förklarades de likna Vegeterande Tärande. Av andra skulle de Föreställa en Livs Levande Påminnelse om Förintelsens Offer. Den Humana Sjukvården skulle inte Omfattas av Fördomar angående Traditioner tillbaka till NSDAP:s Lebensraum i Eutanasi-anstalter.

Eller:

Till Minne av en Man som Stod vid sitt Ord: Joakim Alpgård.

Livet är en Strid och Äktenskapet är ingen Vapenvila. Åldrandet har Tre Huvudmotståndare.

Den Första är Lättjan inom En samt det Spontana Uppsökandet efter Bekväma Förhållanden.

Den Andra Huvudmotståndaren är Vissheten om att Allting har ett Slut och varför Sitta Kvar i Dödens Väntrum framför Dataspelet när det ändå står Game Over till Åldersmannen Liemannen.

Den Tredje Huvudmotståndaren, som kan Inkludera den mest Folkkära av Artister, Ämbetsmän inom Socialtjänsten men ej att Kognitivt Dissonera, Nära och Kära som Bara Vill En Alienerad Isolerad Solitär Gammgubbe Betydligt Mer än Väl.

Det är den Sist Nämnda Kategorin som brukar medföra Huvudbry.

Processen har tidigare förklarats så här på Graatass Blogg:

”Är det bara jag som minns Kalle Ström?

Hembygdsföreningen Trallholmen i Roslagen samlades till ett möte. Anton reste sig upp och begärde ordet:

”Är det bara jag som minns Kalle Ström? Jag tycker att vi borde ha med en berättelse om honom i vårt blad. Så här tror jag att det gick till”:
”Carl ”Kalle” Ström låg på soffan och vilade. Till lunch hade han ätit stekt stångkorv med hemrörd senap och kokt potatis. I skafferiet stod, kvar från igår, en kaffekopp med stuvad spenat. Han hällde den över potatisen.
Kalle var nöjd, tände snuggan han ärvt från farfar, drog ett bloss och njöt av tobaken Tiger Brand. Han höll på att nicka till, då något prasslade till utanför. Egendomligt, eftersom han bodde ensam där ute.
Utan att knacka, steg en ung man och två kvinnor in i stugan.

Mannen frågade:

Hej, är det här Carl, ”Kalle” Ström”?

Så är det.

Så bra, Kalle. Går det bra att jag säger ”Kalle”?

Alldeles utmärkt.

Stör vi? Får vi komma in? Det här tar bara några minuter.
Den unge mannen log vänligt och vinkade med hela handen framåt och tillbaka, i luften:

Så här i förkylningstider, bör man inte ta i handen. Egentligen heter jag Alessandro Forelli, men säg Sandro. Jag är AT-läkare och vikarierar för din ordinarie doktor, Emelie Spjuth.

Jaså? Säger du det? Spjuth har jag aldrig mött.
Janne pekade på sängen:

Ta av dig skjortan och byxorna. Jag ska lyssna på hjärtat och lungorna.
Kalle ägde varken undertröja eller kalsonger. Han satt där i bara mässingen. Det gjorde ingenting. Blyg var han inte.
Janne knackade på Kalles rygg. Stetoskopet var kallt.

Hosta!
Kalle hostade.

Aha, sa Janne.
Han lyssnade på Kalles hjärta:

Nu får du vara tyst.
Kalle hade inte sagt ett knyst.

Han rotade i portföljen och drog upp en blodtrycksmanschett och ett stoppur. Han kontrollerade blodtrycket och kände på pulsen:
Janne såg allvarlig ut:

Enligt min åsikt, är Kalle frisk som en nötkärna. Men man kan aldrig så noga veta… I de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna… Cancer och annat… Jag tar och skriver en remiss.

En av kvinnorna höll en näsduk framför näsan och utbrast:

Oj, vad rökigt det är här! Mörkt, och så illa det luktar! Instängt! Typiskt gubbar!
Typiskt fruntimmer, tänkte Kalle, men han var alltför väluppfostrad för att säga något. Han var långt ifrån någon Krutgubbe, mer av En Hederlig Man som Trodde Gott om Alla. Dessutom luktade hon något starkt, vanilj?

Kvinnorna log. Vaniljen presenterade sig först:

Lotta, kurator och seniorcoach.

Jag heter Mirre och är arbetsterapeut. Jag ska berätta att…

Nej, sa Lotta. De kan bli förvirrade och till och med våldsamma.

Oj, då.

God dag, Kalle, sa Lotta. Vi vill bara hälsa på och se om du har det bra, här uppe i urskogarna?

Jodå. Jag kan inte klaga.
Lotta och Mirre såg sig omkring i stugan. Mirre viskade:

Så hemtrevligt.

Äh, sa Lotta, smutsigt och bara gammalt skräp!
Som amatörer i antikvitetssamlande bedömde de möbler, väggklocka och släktfotografier.

Vackra ramar, sa Mirre.
Lotta antecknade på gröna lappar och fäste dem med tejp.
De tittade i skåpen och drog ut byrålådorna. Lotta höll upp ett par stoppade yllesockor som Kalles mor en gång stickat:

De här trasorna kör vi till återvinningen. Mirre, du kan väl köpa nytt åt honom?

I morgon åker jag och min särbo, Per-Arne, till Phuket. Men sen så… Det fixar jag!

Vad härligt! Thailand! Sist vi var där, bodde vi på Pullmans femstjärniga. För dyrt, men det var oss väl unt! Man kan ju inte går runt på knäna, jämt!
Mirre studerade fartygsmodellen på byrån. Kalle var stolt:

Briggen Blue Bird. Den har jag byggt. Läs på kölen! Där finns ett intyg som Evert själv har skrivit: ”Så här såg Briggen Blue Bird ut”. Innan det sjönk, förstås.

Så tragiskt, sa Mirre. Det här objektet skulle få ett högt utgångsbud i auktionskatalogen.
Lotta frågade Kalle:

Har du nåt annat du tycker om?

Jo, Pelle!

Vem är Pelle?

Min katt. Han heter så, eftersom han inte har nån svans. Pelle är mitt enda sällskap.

Så tråkigt, sa Lotta. En särskild regel säger att sällskapsdjur inte är tillåtna. Vem ska ta hand om dem, sen? Människor kan drabbas av allergi, astma, anafylaktisk chock, falla i koma och åka in till akuten. Synd, men så är det.

Förresten, sa Mirre, hörde jag i teve igår. Då katten smyger omkring i gräset, kryper fästingen in i pälsen. Då matte tar upp katten och kelar med den, passar fästningen på. En kort tid efteråt, drabbas kattens matte av hjärnhinneinflammation. Inget att leka med. Vem ska då mata katten?
Lotta gav Mirre en menande blick.

Åter till papperna:

Får se nu… Det är väl Carl jag pratar med? Och efternamnet, får se nu, med mitt dåliga minne… nånting med elektricitet… Hög, eller Lik?

Nej, Ström heter jag. Kalle Ström!

Ström, var det! Ja, men… precis! Så dum jag är! Personnummer? Ah, det kollar jag sen, när jag är tillbaka från semestern… Tänk, va! Snart ligger vi där på stranden! Per-Arne har checklistan. Vaccinationerna är klara. Jag hoppas att passet ligger där jag la det sist. Var det nu var?

Janne, Lotta och Mirre smög ut genom dörren och stängde efter sig. Kalle, fortfarande naken, satt som förstenad. Dörren öppnades igen. Hade de glömt något?

Visst ja! Vi glömde. Hej så länge! Vi ses!

In klev två män klädda i vita, men solkiga rockar. Den längre slog huvudet i taket. Den kortare lutade sig fram över Kalle:

Jag heter Micke och det här är Gurra. Vi är lite sena. Du vet, långtradarfiken, lunchtid, är bystat med folk.

Kom med ut, sa Gurra till Kalle. Vi måste skynda oss, före rusningstrafiken.

Du kan sätta dig på den där, sa Micke. Han pekade på en bår.
Så bar det iväg. Det var sista gången som Kalle såg stugan.
Dörren till stugan stod olåst. Flyttgubbarna hämtade allt med gröna lappar. Efter fem minuter var allt undanstökat.

Vad gör vi med kojan?

Den river vi. Den gubben kommer inte tillbaka. Snart sitter traktens ungar här och tjuvröker. De slänger en fimp på golvet och vips har vi en skogsbrand. Då ska brandkåren hit ut och släcka. Onödigt!

Micke och Gurra lyfte in Kalle i ambulansen och stängde bakluckan med en smäll. Micke körde. I en sidruta såg Carl Ström en flyttbil åka förbi åt motsatt håll.
Ambulansmännen skämtade och skrattade:

Såna här original ser man aldrig nu för tiden. Skansen skulle nog vilja ha honom som tidstypisk sevärdhet, i soldattorpet eller statarlängan…
Från och med då, hette Carl Ström, ”originalet”.
Steely Dan skrällde i högtalarna. Originalet låg och skumpade på båren. Vid den här tiden på eftermiddagen, hemma i stugan, originalet öppnat vevgrammofonen och skivsamlingen med 78-varvare. På skivtallriken snurrade ”Barndomshemmet”, med Jussi. Nålen raspade i spåret. Originalet drog en djup suck.
Micke och Gurra körde i ett rasande tempo. Efter förmiddagens omtumlade händelser turnade originalet in.

Gurra stampade på bromspedalen och vrålade:

Nu är vi framme!
Så flög originalet upp med ett ryck.
Micke och Gurra lyfte originalet över till en pirra. Bilen stod parkerad utanför ett flervåningshus. Micke körde pirran uppför en serpentinramp. Originalet klamrade sig med båda händerna fast i pirran.

De hastade in i trapphuset och fram till hissen. Micke höll upp dörren med axeln medan Gurra körde in pirran och originalet. Väggen åkte ner och hissen upp. Skjutsen fortsatte från hissen och fram till någon slags bostad. Gurra höll upp ytterdörren och Micke stjälpte av originalet framför en fåtölj.

Sätt dig där. De kommer strax!

Vilka då?

Då Micke och Gurra trodde att originalet, liksom alla andra i Tredje Åldern saknade både syn och hörsel, sa den ena till den andra:

Dags för gravöl!
Möblerna såg bekanta ut. Släktporträtten, med de gröna lapparna kvar, låg i en hög ovanpå byrån. Fartygsmodellen, var stod den?
Vad var det som lät?
Originalet reste sig upp. En medelålders dam klev in. Originalet föll tillbaka ner i fåtöljen.

Ursäkta att jag kliver på. Jag ringde på dörren, men det var ingen som öppnade. Sitt du. Inget besvär för min skull! Hej, jag heter Catherine, men kalla mig för Cattis. Jag är kurator här. Det var min kollega, Lotta, som kontaktade mig om din situation. Vi kan ju prata lite så där i största allmänhet om hur du mår och hur du har det, men annars brukar Lotta hålla ordning och reda på alla papper…

Hon hängde av sig kappan och tittade runt:

Jaså, du har redan möblerat. Alla som flyttar in hit till oss, måste fylla i ett formulär. Inget konstigt. Bara för att vi ska veta vem du är. Det är bara tio frågor och går fort att svara på. Jag läser och du svarar. Det är snart avklarat. Ingen brådska. Är det nåt du vill ha? Ett glas vatten?
Stod det verkligen så i formuläret? Originalet lyssnade. Han hörde konstiga ljud utifrån trappen. För att förstå vad det var, vred han på huvudet och nickade.
Cattis såg nöjd ut och sa:

Så där! Då var vi klara med det!

Dörrklockan ringde. Cattis öppnade:

Kommer ni redan? Det var bra. Vi är precis klara!

Utan att säga adjö, tog Cattis sin kappa och gick.
Två kvinnor. Den ena bar en klänning som påminde om hans mormors finklänning. Den hon haft då de åkt till söndagsgudstjänsten. Hon såg lite gammaldags lantlig ut, med ljusblå knästrumpor och illröda träskor. Den andra kvinnan mer modern, djupbrun solbränna, blekt hår, skär bussarong, kritvita arbetsbyxor med benfickor och träningsskor i grälla kolörer.

Hej! Får vi stiga på, frågade finklänningen.

Det här går fort som en dans, sa bussarongen.
Originalet ville visa sig artig:

Jag såg en sockerkaka i kylskåpet. Vill ni ha en kopp kaffe?

Nej, tyvärr! Vi har just druckit, sa finklänningen.

Och jag har slutat med socker, sa bussarongen.

Vilka är ni då?

Oj, vi glömde visst… Jag heter Raija, sa finklänningen. Jag har hand om arbetsterapin.

Och jag är sjukgymnast och heter Nina. Ja, vi vet ju vad du heter!

Ställ dig där. Så ja!
Det blixtrade till.

Jag ska bara kamma till håret och kanske raka mig?

Det behövs inte. Fotot är bara för oss i personalen.
Ut ur polaroidkameran rullade en kartongbit. Raija skakade på den och tittade på armbandsuret. Hon drog av ett papper och fotografiet svepte förbi framför originalets ögon.

Åh, sån stilig karl! En riktig gentleman!
Så var det Ninas tur.

Ut på golvet. Först lite uppvärmning. Stretcha. Ner på knä. Sjunk ihop. Sakta. Och så böj fram, sträck och upp med armarna. Bra! Vila. Andas ut och så ett djupt andetag! Upplev kroppen inifrån! Vila.
Originalet skulle gå tillbaka till tillvarons enda trygga plats, fåtöljen. Då sa Nina:

Inte riktigt än. Först måste du anstränga dig. Belöningen får du efteråt. Sträck på ryggen och in med magen. Inte svanka. Så böj på knäna. Känn hälarna slå till i rumpan! Upp igen och sträck på armarna. Rör med fingerspetsarna på tårna. Inte böja på knäna! Bra! För att vara i din ålder, är du ju vig, vettja!

Raija tog över:

Nu går vi ut i köket. Du är ju ensamstående, så du kan väl det här?! Ta fram en kastrull som du fyller med vatten och ställer på spisen. Du behöver inte knäppa på. Bra! Vi fortsätter här borta. Ta med kastrullen och töm ut vattnet. Visa hur du diskar kastrullen med en diskborste. Eller, vill du hellre ha en svamp? Bra! Låt inte vattnet stå och rinna. Vi slösar alldeles för mycket. Då är det bara toaletten kvar…
Originalet drog ner hängslena, byxorna och visade sina vanor.

Galant, sa Raija. Glöm inte bort att tvätta händerna! Torka händerna på handduken, inte på byxorna. Förresten, ta av dig dem. Jag lägger dem i tvätten.
Raija och Nina småpratade och skrattade.

Då ska vi inte störa, sa Raija. Kom in till oss på terapin. Vi stickar, virkar, knypplar, täljer smörknivar, gör julprydnader, spelar bingo och dricker kaffe.

Jag kan inte sticka.

Åh, inga problem! Jag kan lära dig. Eller virka? Knyppla? Näverslöjd, kanske? Välkommen!

Varje tisdag klockan tio, leder jag, Nina, Medicinsk Yoga för sextiofemplussare.

Jag har inte fyllt sextiofem.

Oroa dig inte. Ingen frågar efter legitimation. Kom som du är! Välkommen!
Så var de borta.

Originalet lade sig på soffan och blundade. Dörrklockan ringde. En nyckel sattes i låset och så ett klick.

Ursäkta att vi tränger oss på. Vi tänkte att du ligger och sover, eller är på toa?
En kvinna i övre medelåldern med permanentat blått hår, ställde sig alldeles intill honom. Bakom hennes rygg, lite i skymundan, en yngre kvinna med rosa flätor. Hon hade en kedja som hängde ner från örhänget och upp till ringen i näsan.
Det blåa håret sa:

Hejhej! Jag vet att det har varit lite stressigt, men bäst att smida medan järnet är varmt. Jag heter Marianne och är chef här i seniorboendet. Det här är Coco:

Tja! Ja, jag heter Coco. Det är jag som ska komma och hjälpa dig, varje morgon och lunch. Kul att få jobba här hemma hos dig!

Ja, sa Marianne. Det här är Cocos första dag, så… Vi får se hur det går…

Presentationen var klar.

När Marianne och Coco gick, hörde originalet Coco fråga:

Vad kallar ni dem för här?

I papperna står det: ”Vårdtagaren”, men till vardags säger vi ”seniorerna”.

Hur ska jag komma ihåg vad alla heter?

Ja, efternamnet står ju på brevinkastet, så säg bara, Herr eller Fru… Annars räcker det med: ”Senioren”.
Likt larven ömsar skinn, innan den blir till en puppa och så en fjäril, övergick originalet till senior.
Dagen därpå. Coco öppnade dörren med nyckeln. Senioren, klädd i bara skjortan och strumporna, hade sovit i fåtöljen. Där vaknade han nu och skämdes över sin nakenhet.

Ursäkta att jag är sen. Nu ska du få frukost!

Jag behöver ett par rena byxor.

Frukosten först. Ska vi inte ta en liten dusch före frukosten?
Originalets var arg, men höll tyst. Coco var ny. Hon gjorde väl som hon blivit upplärd. Inte ville han gnälla över henne? Hon pratade ute i köket. Originalet hörde inte ett ord av vad hon sa. Efter en stund kom hon in i rummet, lyfte fram ett bord till fåtöljen och ställde frukostbrickan på det:

Varsågod! Vet du, jag är vegan. Det borde du också bli. Människorna tänker inte på det, men vi skulle alla ha det mycket bättre om vi bara åt frukt och grönsaker. Usch, äta lik! Se här! Så här ska en frukost se ut: Koffeinfritt ekologiskt pulverkaffe, sötat med stevia. Ekologisk havregrynsgröt lagad i mikron. En klick biodynamiskt odlat äppelmos. Havremjölk. En stenugnsbakad surdegslimpa. Nyttigt att tugga. Kaliumsaltat sojamargarin. Smörgåspålägg: kikärtspastej med sambal oelek och ekologisk, mjölksyrad saltgurka. Här, bredvid kaffekoppen, ett glas vattenmossefiltrerad multivitamin. Klimatsmart, va! Äter du så här varje morgon, så gör du hela världen en tjänst. Tänk på det!

Hon gick ut på toa, tvättade händerna och desinficerade med sprit:

Hoppas det smakar gott! Vi ses till lunch! Tja!

Som om minnet gick på sparlåga. Vardagen i stugan avtog sekund för sekund. Vad var det för fel med honom? Varför kunde han inte ha fått stanna kvar där? Och, vem gav mat till lille Pelle? Tänk om räven hade ätit upp honom?
Strax efter två, kom Coco med lunchen. Den låg serverad i plastförpackning, bara att sätta in i mikron. Hon bar ut frukostbrickan och hämtade lunchbrickan:

Maten är färdig. Smaklig måltid!

Vad är det för nåt?

Vegetarisk grönsakslimpa med makrobiotisk stuvad tångspagetti och ekologiska gröna ärtor. Vad vill du ha att dricka?

Vad finns det?

Tja. Vatten?

Coco kom med vattnet i en engångsmugg. Plastskeden låg på ett papper från köksrullen. Senioren undrade:

Finns det ingen kniv och gaffel?

Vill du ha det? Många seniorer har tandproteser, så därför är all mat passerad. Den smakar likadant ändå. Så blir det mindre att diska, för den som kommer till kvällen.
Coco log sött, tindrade med ögonen och vinkade:

Vi ses i morrn!
Ytterdörren stängdes, men så öppnades den och Coco tittade in:

Jo, jag har lite svårt för namn. Går det bra om jag säger ”senioren”?
Senioren tänkte efter. Det lät lite spanskt, som i operan ”Carmen”.

Jo, det går väl bra, sa senioren.

Tack så väldans mycket! Tja!

Tja…

Morgonen därpå hörde senioren ett klick från dörren. En man kom in, klädd i ett skärt förkläde. Han hade håret uppsatt i en knut och, på armen, ett tatuerat ankare. Senioren sken upp och blev nyfiken:

Jag ser att du har ett ankare på armen. Är du sjöman?

Nä, jag tycker bara att det är snyggt. För resten, jag heter Bobo!

Booboo?

Eller Bosse, eller bara Bo. Men säger du Bobo så vet alla att du menar mig.
Senioren hade svårt att förstå vad han sa. Var det skånska, eller franska?
Bobo frågade:

Vad vill du ha till frukost?

Riktigt kaffe, helst kokmalet. Havregrynsgröt med sirap och vanlig mjölk. Ett lagom kokt ägg med vanligt salt. Två limpsmörgåsar. En med ost och en med prickig korv. Och mycket smör. Använd osthyveln. Ingen sån där saft.

Jag ska se vad det finns…

Han kom tillbaka:

Inget av det du vill ha, finns hemma. Dom har inte handlat ännu. Det gör dom bara på tisdagar och fredagar.

Vad är det för dag idag då?

Antingen onsdag… eller torsdag? Coco har skrivit en lista om vad du äter till frukost.
Bobo följde instruktionerna till punkt och pricka. Senioren fick nöja sig med samma som dagen innan.
Senioren åt frukost. Bobo plockade fram dammsugaren ur städskåpet och satte igång den. Motorn rusade och tjöt.

Inte vet jag, sa senioren, men ska du inte byta dammsugarpåse?

Hur gör man det? Nej, det får nån av de ordinarie göra!
Helt klart hade alla i personalen lärt sig samma trix. Simsalabim, så var Bobo borta.
Till lunchen kom ännu ett nytt ansikte:

Du är väl vrålhungrig, sa hon.

Nä, jag åt just frukost.

Ja, jag vet att jag är tidig. Coco kom inte, så jag måste ta hennes pass också.

Var är Coco? Är hon sjuk?

Hon ringde mig i natt. Jag låg och sov. Coco skrek i luren. Hon var ute på fest nånstans och mötte en kvinna från en modellagentur. Hon erbjöd Kiki att följa med till Milano. Villkoret var att kvinnan skulle åka redan idag. Hur, frågade Coco, ska jag göra? Klart du ska åka, sa jag. Tänk att, bara så där, bli fotomodell! Ska se om lunchen är färdig…

Det var stor omsättning på personal. Senioren klagade och Marianne kom på besök.

Jag förstår vad du menar och beklagar verkligen att det är så här. Tyvärr, så passar inte alla för det här jobbet. Vi arbetar på en omstrukturering av assistenterna. Tids nog får du veta mer. Nu måste jag iväg och lägga upp schemat för morgondagen.
Vikarier vikarierade för vikarier. Var fanns de ordinarie, om de alls fanns? Senioren klagade igen.

Den här gången hade Marianne med sig ett färdigtryckt papper med orden skrivna i versaler. Senioren läste:
”Information till seniorerna:
För trygghetens skull övervakas alla seniorer med datoriserad teve, dold kamera, mikrofon och inspelning. Det är till för allas bästa. Personalen ser till att seniorerna har det bra och är vid god hälsa. Allt är förstås skyddat av sekretess.
Vi lite äldre som hela livet har deltagit i välfärdens uppbyggnad, delar alla samma erfarenhet. Livets hjul går runt och runt. Ändå förblir ingenting som det en gång var. Snurrar runt och tiden går. Så är det även med vår verksamhet. Var dag är en ny dag Var dag händer något nytt och oförutsett. Även vårt företag måste tåla rationaliseringar och effektiviseringar. Tyvärr händer det att sådana strukturförändringar också drabbar Er. Jag, Marianne, personligen, garanterar att vi gör allt i vår makt för att skydda våra seniorer.
Ändå, är det så här som verkligheten ser ut. Som Svenska Omelettakademins grundare, Ågust Goofier, har sagt; ”För att göra omelett måste man knäcka ägg.”
Vi är helt överens om att omtanken och omsorgen, vid ett mycket få tillfällen, har rutinerna brustit. Men, sitt i båten. Alla minns väl sången med Sune Mangs: ”Det ordnar sig alltid, om man tar’t som det kommer…”

Så här ser de ut idag:
Personalen, går på knäna lider av negativ stress och utbränningssyndrom. Ledningen är medveten om biträdenas dåliga löner och arbetsförhållanden. Så ska det inte vara!
Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Bristerna finns hos ”Den mänskliga faktorn”. Mycket kommer att förändras.
Här är framtidsvisionerna:
Senioren kan styra sitt smarta hem med en kontrollpanel. Robotar och automater tar hand om slitsamma och monotona arbetsuppgifter. Här ett exempel: Tvättroboten kommer till seniorbostaden, lägger själv i tvätten, tvättar, tumlar, manglar och stryker. När den är klar, ligger allt i snygga högar, som hemroboten kan lägga där de ska ligga. De står till tjänst dygnet runt och året runt. Inga sjukdomar, semestrar, barnledighet, kurser, konferenser eller alla dessa långtråkiga personalmöten.
Ny och outbildad personal har inte kunskap och erfarenhet nog till att förstå oss äldre och våra verkliga behov. Missförstånden leder för Er till ovisshet, osäkerhet och otrygghet. Så ska det inte vara, tycker vi i ledningsgruppen.
Jag tror att vi alla på väg in den tredje livsåldern, hellre föredrar en kompetent och tjänstvillig maskin, än en lat tonårsjänta som inbillar sig att gräset är grönare någon annanstans. Inte nog med det. Seniorerna kan använda sina pensioner till att resa, gå på restaurang, möta nya människor, spela bingo eller boule. Eller, varför inte allt samman? Dessutom, skattebetalarna får mer pengar över på kontokortet. Självklart finns det alltid missnöjda gnällspikar som till varje pris motsätter sig förändringar. Men, tänk efter. Vad är problemet?
För seniorer med kreativa och konstruktiva förslag, eller bara vill framföra en åsikt, finns färdigtryckta formulär att hämta på expeditionen. Självklart tar vi gärna emot beröm också!
Vi ses! Kram!
Marianne med personal”

Senioren kunde hembygden på sina fem fingrar. Efter att hans mor avlidit, blev han ensam kvar i stugan. Inget att orda om. Det var bara så. Då han saknade sällskap, kom Pelle och ville ha mat. Här, i seniorboendet, stod teven på dygnet runt, annars fungerade inte larmet.

En dag ringde det på dörren. Den här gången hann senioren öppna först. Där stod Nina, sjukgymnasten:

Hejhej! Här kommer jag med en överraskning!
Två karlar bar in en stor kartong och ställde den på golvet. De gick sin väg. Nina tog upp en hopfällbar papperskniv ur benfickan. Hon skar sönder tejpen och öppnade flikarna. Senioren kunde inte se vad den innehöll. Hon drog ut ett något stort, täckt med plast. Nina rev sönder omslaget och där stod en ny fåtölj.

Den här, sa Nina, ska du ha! Jag såg den i seniorboendets katalog och kom att tänka på dig. Med den här gula spaken kan du höja och sänka stolen, ryggstödet och fotpallen. Med den gröna spaken ändrar du läge från sittande till liggande. Slutligen, den röda spaken, ställa in tre massagelägen. Från ”Ocean Bris” till ”Jordbävning”. Om jag får säga min mening, slänger vi den gamla fåtöljen i grovsopen.

Mycket fin, men ska jag aldrig resa på mig.

Ja, men precis. Bekvämt va’?

Vips, så var hon borta. Vaktmästaren med assistent bar ut den gamla fåtöljen. Senioren, åter ensam, satt där han satt.
Teven visade en underhållningskanal. Han råkade putta till fjärrkontrollen. Kanalerna flimrade förbi. Han tog dosan och tittade på symbolerna. Helt obegripliga. Han gav upp och nickade till. Hakan föll ner mot bröstet och ögonlocken slöts. Ljudet försvann och bilden slocknade. Ett högt pip. Senioren anade en gestalt i rutan:

Hur är det idag? Allt väl? Jämna plågor?
Senioren hann inte svara. Kanalerna fortsatte att flimra.

Någon låste upp ytterdörren. En läkare stod på tröskeln, läste journalen, ställde allmänna hälsofrågor och utförde en rutinundersökning:

Så här har jag skrivit. Mediciner mot högt blodtryck, besvär med prostatan, dålig sömn, oxytocyn, serotonin, dopamin, D-vitamin, fiskolja i ampull med Omega 3 och Omega 6. Den finns med två smaker. Citron eller mentol. Distriktssköterskan fyller dosetten varje söndag.
Knyppla verkade trist. Vad skulle han med smörknivar till? Men gymnastiken kunde vara något? Medicinsk yoga? Han hade läst i Veckonytt om ”Solhälsning” och ”Tigertass”.
Träningslokalen fanns i källaren. Han var ute i god tid och satte sig ner på en låg träbänk. Han satt där och väntade. Korridoren förblev tom. En lapp var fäst vid dörren. Han läste:

”Idag är gymnastiken inställd. Nina är försenad pga tunnelbanestopp och växelfel. Välkommen tillbaka nästa vecka. Puss & Kram! Marianne”

Nina var där veckan därpå. Hon sa:

Det blir ingenting. För få har anmält sig och bara du är här. Bättre lycka nästa gång. Vi ses!
Nästa gång satt en nytt meddelade där. Medan han väntade tänkte han på Nina. Hur hann hon med allt? Ena dagen vidareutbildning på Yogahögskolan. Konferensresa till Talinn. Cykelsemester på Gotland. Vård av barn. Mässlingen, Röda hund och kikhosta. Träningssalen skulle målas om renoveras. Stambyte i hela huset. Installation av träningsmaskiner. Besiktning av träningsmaskiner. Finjustering av desamma. Inväntar på reservdelar från Albanien. Terminsstart första veckan i oktober.
Stressade sjuksköterskor kom från STaS. Sköterskan rörde på läpparna med senioren hörde ingenting. Ljudet från teven var för högt.

Senioren ropade:

Vad är det du säger? Tala högre!
Hon skrek tillbaka:

Använd fjärrkontrollen!

Var är den då?
Eller så drömde han. Bodde han kvar i stugan? Hade Pelle fått mat?
Med rollatorn framför sig, kom senioren ut från toaletten. Något bullrade utanför ytterdörren. En hantverkare hade installerat en liten kikare. Genom det så senioren flyttkarlar som bar tunga möbler nedför trappan. Var det någon som flyttat in, eller gått bort? Omsättningen på ”seniorer” var nästan lika stor som personalen.

Ett nytt biträde kom in och bytte sängkläder. Senioren undrade:

Vem är det som har flyttat?

Vet inte… Jag är vikarie för Anna.

Anna? Vad gör du, när du inte är vikarie?

Jag utbildar mig till krukmakare. De säger att efterfrågan på krukmakare kommer att öka.
Församlingens diakon kom på hembesök:

Vi bjuder på äkta kokkaffe och schwarzwaldtårta.

Åh, riktigt kokkaffe. Det var länge sen sist!

Hur mår du? Känner du dig isolerad och ensam? Vet du att den vanligaste dödsorsaken idag är ofrivillig ensamhet i utanförskap? Skäms inte för det. Vill du möta andra i samma situation, så är du välkommen till gudstjänsten klockan elva på söndag. Nu på söndag går kollekten till Sveriges bönder. De behöver minsann muntras upp. Efter andakten bjuder församlingen på kokkaffe och hembakt sockerkaka. Det låter väl trevligt? Säg bara till, så ordnar vi med färdtjänst. Välkommen! Jo, det är en sak till. I vår styrelse måste ingå en suppleant. Kan du tänka dig att ställa upp?

Senioren var en seg rackare. Skulle på grottfolkens tid ha kunnat tillhöra det naturliga urvalet…

Administrationen ringlade fram som en boaorm, kramade ur musten och slök honom i ett stycke. Vem skulle sakna honom?
Kön var lång till nästa station. Carl ”Kalle” Ström ömsade först skinn till original. Originalet överlevde tiden som senior. Gruppbostaden blev för de allra flesta terminalstationen. Kön till Dödens Väntrum var lång.

Ingen förvarnade honom. Det var kanske lättast så, eller hade hans personnummer kommit med av bara farten? Färdtjänstbussen stannade utanför betongblocken. Fasaden var sig lik. Samma fönster. Samma avstånd.
Senioren satt i rummet som skulle vara hans. Var fanns möblerna och sakerna från stugan? Det knackade på dörren och sjuksköterskan trippade in:

Gokväll i stugan. Vill herrn ha nåt att sova på?

Först vill jag ha mina saker. Var är byrån och min modell av Briggen Blue Bird?

De kommer i morgon. Vaktmästarna har så mycket att stå i. Den ena ut och den andra in.

Får jag inte mina saker, så vägrar jag att äta!

Nej, det gör du inte. Då måste vi sätta in en sond i näsan. Mycket obehagligt, kan jag lova. Var inte orolig. Byrån och Blue Bird är på väg.

Exakt klockan kvart över sju hade nattsköterskan rapporterat färdigt. Senioren ömsade än en gång skinn, men nu från larv till puppa. Sista stadiet före fjäril. Han genomgick metamorfosen, från senior och han, till boende och den.
Den boende tyckte att vårdbiträdet luktade rök. Dörren stod öppen. Vem som helst kunde se den boende ligga där. Men sant var att ingen var intresserad.

Kom ihåg, hörde den boende någon säga ute i korridoren, Tjugofyra boende fördelat på en sjuksköterska och fem biträden. Efter att jag har delat mediciner, hjälper jag till, men innan dess, om man räknar tjugofem istället för tjugofyra, blir det fem boende per biträde. Var rädda om ryggarna, så våga fråga. De boende som kan gå med rollator eller sitta i rullstol, ska vara uppe till frukost. Ingen rökning förrän alla boende har fått mat.

Ååååh nej, sa biträdet. Vi har faktiskt rätt till fem minuters paus varje timme.

De boende ska ha mat. Röka får ni göra sen!

Biträdet kunde rutinerna. Vad hon hette, sa hon inte. Hon tvättade av den boendes kropp med tvättlappar. Tvålvattnet rann från bröstkorgen, utmed revbenen och sögs upp av underlakanet. Hon torkade av huden med en hård frottéhandduk.

Jag ska bara…
Så var hon borta. Några minuter var hon tillbaka. Ännu ett av de där magiska trixen. Hon vred och vände på den boendes ända. Kortkalsongen stramade åt upp mot grenen. Hon kämpade med strumporna, drog och slet tills tårna vek sig. Antingen var skjortan för trång, eller så gjorde armarna motstånd. Hon lade inte märke till att sömmen under ärmhålen sprack. Hon veckade byxorna och förde in ben efter ben. Trots att den boende både kunde stå och gå, tog hon tag runt halsen och förde den boende runt som en käpp. Bakom den boende stod en rullstol. Hon drog upp byxorna och lät rumpan falla ner på dynan. Hon drog en gasbinda genom byxhällorna och knöt den om midjan med en rosett. Hon lutade sig fram mot hans öra och skrek:

Frukost!

Alltid detsamma. Önskefrukosten saknade variation. Smaken försvann först och sedan hungern. En kopp svart kaffe, två sockerbitar, ett glas multivitamindryck. Ostsmörgåsen på en limpa med för mycket smör. En likadan prickigkorvsmörgås. Ett alltför välkokt ägg. Vem hade skalat det? Hoppas att det var någon som tvättat händerna.
Den boende kände igen biträdet. Hon hette Jenny, var den enda som bröt mönstret och talade som folk. Hon arbetade med vana händer. Ordning och reda. Allt på sin plats. Rörelserna gick som en dans. Medan hon arbetade, talade Jenny om släktingarna i gården, ute på landet.

Det är svårt att få ledigt, men jag brukar hälsa på dem, två gånger om året, till jul och midsommar.
Jenny var den enda som kunde raka den boende med rakkniv.
Ena dagen var den andra lik. Den boende tappade känslan för tid. Armbandsuret var borta. Föreståndaren för gruppbostaden gick fram till den boende i dagrummet:

Vi har tagit hand om klockan och förvarar den i ett värdeskåp inne på expeditionen. Där kan ingen stjäla den.

Timme? Veckodag? Datum? Månad? År?
Vad gjorde det för skillnad? Tiden stod stilla. Julafton och risgrynsgröt med mandel. Midsommar med sill, men utan snaps.

Varför ingen snaps, frågade den boende.
Sjuksköterskan gav svaret:

Det kan vara farligt att mixa alkohol och mediciner.
All tid var schemalagd och inrutad. Assistenterna satt vid måltiderna ute i dagrummet, matade de boende, och stampade rastlöst med fötterna. De ville röka, eller gå på rast. Assistenten tryckte skeden mot den boendes läppar:

Gapa!
En annan boende skämtade:

Äta bör man, annars dör man!
Assistenten svarade lakoniskt:

Äta gör man, ändå dör man!
Assistenterna pratade med varandra, skvallrade, kommenterade teveserier och lyssnade på de senaste hitsen i radion. Ah-ah-ah Stayin’ Alive!

Den boendes leder stelnade och musklerna drogs samman. Blodflödet sinade. Minnena blandades ihop eller förändrades. Maten smakade ingenting,
En morgon kom Jenny in i den boendes rum. Den boende låg där blek, tyst och stilla. Hon hämtade sjuksköterskan som kontaktade läkaren. Jenny och sköterskan väntade inne på rummet. Läkaren kom och sköterskan lämnade över sjukjournalen och ett dödsfallsintyg.
Läkaren lyssnade på hjärtat och tittade i den dödes ögon. Inga reflexer.

Ja, vad jag kan se, är döden normal och naturlig. Inget tecken på att det behövs nån obduktion. Finns det nåra anhöriga?

Ska se, sa sjuksköterskan och tittade i journalen. Nej, inga.

Då får vi se vad vi ska göra med kroppen. Vad heter den avlidne?

Här i journalen står det: ”Olof Johnson”.

Det är fel, sa Jenny. Carl ”Kalle” Ström ska det va!

Märkligt, sa sköterskan. Antingen har sekreteraren plockat fram fel journal, eller så har nån blandat ihop personnumren…

“This is what happens when you work to change things, and first they think you’re crazy, then they fight you, and then all of a sudden you change the world.”
”Det här är vad som händer när du arbetar för att förändra saker. Först tror de att du är galen, sedan slåss de mot dig, sedan förändrar du världen.” Citat: Elisabeth Holmes