Andy var en praktiserande ruthensk katolik. Han arbetade regelbundet som volontär på hemlösa härbärgen i New York City, särskilt under de mest hektiska tiderna på året, och beskrev sig själv som en religiös person. Många av Andys senare verk skildrade religiösa ämnen, inklusive två serier, Detaljer av Renässansmålningar (1984) och Den Sista Måltiden (1986). Dessutom hittades en mängd verk med religiöst tema postumt i hans egendom.

Under sitt liv deltog Andy regelbundet i liturgi, och prästen vid Andys kyrka, Saint Vincent Ferrer, sa att Andy gick dit nästan dagligen, även om han inte observerades ta nattvarden eller gå till bikt och satt eller knäböjde i bänkarna längst bak. Prästen trodde att han var rädd för att bli igenkänd; Andy sa att han var självmedveten om att bli sedd i en romersk ritkyrka korsa sig ”på ortodoxt sätt” (höger till vänster istället för omvänt).

Hans konst är märkbart influerad av den österländska kristna traditionen som var så uppenbar på hans platser för tillbedjan.

Andys bror har beskrivit Andy som ”riktigt religiös, men han ville inte att folk skulle veta om det eftersom [det var] privat”. Trots den privata karaktären av hans tro, i Andys lovtal framställde John Richardson den som hängiven: ”Vad jag vet var han ansvarig för åtminstone en omvändelse. Han var mycket stolt över att finansiera sin brorsons studier för prästadömet”.

Det finns alltid Tre Versioner av Den Enda Sanning.

  1. Medias hårt Redigerade och Retuscherade Sanning.
  2. Detektiven Allmänhetens Populistiska Sensationella Sanning.
  3. Den Aldrig Icke Uppmärksammade Sanning som inte ens De Mest Risktagande Entreprenörerna Bryr sig om.

Det borde finnas en Fjärde Version i en Femte Dimension av Sanningen som skulle Motsvara Identiskt Densamma Överensstämmande med Platons Idéer, Kants Tingen-i-Sig, Schrödingers Katt samt Marknadens Ouppnåeliga Dialektiska Materialistiska Shangri-la-Paradis, omnämnd av Roussel i sin högst egensinniga Tolkning av Tusen och En Natt, typ Locus Solus.

Libertarian eller Liberal Libertin?

Den Existentiella Essentiella Frågan är om ifall 1900-talets Framtidsdrömmare redan i Paternalistiskt Preventivt Profylaktiskt Syfte skulle kunna ta Patent, Typ Ensamrätt, på kommande Förlorade Generationers Livsinnehåll samt Futuristiska Passionerade Livsverk?

Suns fråga är Berättigad: Men vem väntade Godot på? Vet man det, så kan man också ana sig till varför han, om han nu var en han, aldrig dök upp.

Det tar en Livslinje till att Inse att inte ens denna Existens kommer att räcka till för att Nå Ända fram till Sista Mållinjen.

Inte ens den Högst upp på Näringskedjan Ökenpatriarkat, Crème de la Crème kommer att Frälsa Världen ifrån Framtida Ondo, typ Nostaliska Idylliseringar av Fat Boy och Little Man iklädda retro vintage Bikinis.

Hur man än reglerar samt delegerar Livets Mening fram till Nästkommande Existensberättigade i Förtid Förlorade Generation, finns det ändå några Notoriska Rötägg bland Ax och Hermeliner som helt, bara för att Jävlas med Förlagda eller till och med Nedlagda Förläggare samt i Kylan Utsatta Utgivare, sätter in Käppar i Hjulens Förgyllda Sportfälgar.

Sanningen är och förblir att Sanningen är Ingen Objektifierad Partikulär Artikel värd Namnet.

Redigeringen och Retuscheringen gör Allt. Det insåg långt i förväg Linda Skugge. Sanningen borde alltså finnas i Själva Apokalyptiska Gränsnittet av Gråzonen mellan Redigering och Retuscering.

Varifrån fick Andy sina Idéer, om inte från Hugh?

I ”The Philosophy”, en blandning av libertarianska och libertinska argument som Hugh skrev i 25 omgångar med början 1962, var hans budskap enkelt: Samhället var att skylla.

Hans orsaker – aborträttigheter, avkriminalisering av marijuana och, viktigast av allt, upphävandet av 1800-talets sexlagar – var vågade vid den tiden. Tio år senare skulle de vara ovanliga. Ytterligare ett halvsekel senare, inte ens, i traditionell betydelse, Förargelseväckande Provocerande.

Arketypen och Psykopompen Tricksterns Paradnummer är att Framställa Sanningen i så Banal Ljussättning så att Replikskiftet motsvarar Publikums, Detektiven Allmänhetens, Föreställda högst Begränsade inom Boxens Gråzon, Livligaste Fantasier.

De rådande värderingarna i landet nu, trots alla konservativa motreaktioner, är i grunden libertarianska, och det var i grunden vad filosofin var.

Det är laissez-faire”, tillade han. ”Det är anticensur. Det är konsumentistiskt: Låt köparen styra. Det är hedonistiskt. På längre sikt är Hughs betydelse som en säljare av det libertarianska idealet.

Endast det Förtryckta Ordet kan, i någon Betydelse, upplevas som Överensstämmande med en högst Trovärdig, men därför inte på långa vägar när, Avgörande Sanning av Guldhalt.

Med Kineser och Faraoner blev Lyckta Tecken och Obegripliga Hieroglyfer förebilder för sådana Omvälvande Format som Ord och Bild och Bild och Bubbla.

The Fountainhead har hänvisats till i en mängd populära underhållningar, inklusive filmer, tv-serier och andra romaner.

År 1943. Rand, Lane och Paterson har hänvisats till som grundarna till den amerikanska libertarianska rörelsen. Journalisten John Chamberlain, till exempel, krediterade dessa för att ha konverterat honom från socialism till vad han kallade ”en äldre amerikansk filosofi” av libertarianska och konservativa idéer. Litteraturprofessor Philip R. Yannella sa att romanen är ”en central text i amerikansk konservativ och libertär politisk kultur”.

The Fountainhead har citerats av många arkitekter som en inspiration för deras arbete. Arkitekten Fred Stitt, grundare av San Francisco Institute of Architecture, dedikerade en bok till sin ”förste arkitektoniska mentor, Howard Roark”.

Under sin presidentkampanj 2016 berömde fastighetsutvecklaren Donald Trump romanen och sa att han identifierade sig med Roark. Roark Capital Group, ett private equity-företag, är uppkallat efter karaktären Howard Roark.

Den första av flera inbundna självpublicerade böcker av Andy var 25 Cats Name Sam and One Blue Pussy, tryckt 1954 av Seymour Berlin på Arches-märkt vattenmärkt papper med sin blottade linjeteknik för litografierna. Originalupplagan var begränsad till 190 numrerade, handfärgade kopior, med Dr. Martins bläcktvättar. De flesta av dessa gavs av Andy som gåvor till kunder och vänner. Exemplar nr 4, inskrivet ”Jerry” på omslagets främre omslag och gavs till Geraldine Stutz, användes för en faksimiltryckning 1987,och originalet auktionerades ut i maj 2006 för US$35 000 av Doyle New York.

Andra självpublicerade böcker av Andy inkluderar:

En guldbok
Vilda hallon
Heliga katter
Andys bok A La Recherche du Shoe Perdu (1955) markerade hans ”övergång från kommersiell till gallerikonstnär”.

a, A Novel, där A syftar på både Andy och Amfetamin, är en bokstavlig transkription – som innehåller stavfel och fonetiskt skrivet bakgrundsljud och mumlande – av ljudinspelningar av Ondine och flera av Andys vänner som umgås på fabriken, pratar på och går ut.
The Philosophy of Andy (From A to B & Back Again) From Andy to Bridget & Back Again – enligt Andys Ständiga Dygnet Runt-Sekreterare Pat Hacketts introduktion till The Andy Diaries, gjorde Pat Hackett transkriptionerna och texten till boken baserat på dagliga telefonsamtal, ibland (när Andy reste) med ljudkassetter som Andy gav henne.
Popism: The Andy Sixties författad av Andy och Pat Hackett, är en retrospektiv syn på 1960-talet och popkonstens roll.
Andy Diaries (1989), redigerad av Pat Hackett, är en dagbok dikterad av Andy till Hackett i dagliga telefonsamtal. Andy startade dagboken för att hålla reda på sina utgifter efter att ha blivit granskad av Skatteverket, även om den snart utvecklades till att inkludera hans personliga och kulturella observationer.


Andy skapade modetidningen Interview i Hughs anda. Det loopiga titelmanuset på omslaget tros vara antingen hans egen handstil eller hans mor, Julia, som ofta gjorde textarbete för hans tidiga kommersiella verk.

Det Avvikande Utvalda är bara av högst Temporärt Intresse för de annars Sublimt Dekadenta Blasé Livströtta. Den som Kämpar för och Uppnår Framgångens Belöning, kommer Strax att Inse hur Närmiljön i Egentlig Betydelse bara Eftersträvar en Tillräcklig Avbild för att i syfte att Epigoniskt Plagiera, framställa en näst intill Identisk Framgångssaga.

I efterhand har dock en del kritiker kommit att se Andys ytlighet och kommersiella karaktär som ”den mest lysande spegeln i vår tid”, och hävdat att Andy hade fångat något oemotståndligt om den amerikanska kulturens tidsanda.

Andy hade också en uppskattning för intensiv Hollywood-glamour. Han sa en gång: ”Jag älskar Los Angeles. Jag älskar Hollywood. De är så vackra. Allt är plast, men jag älskar plast. Jag vill bli plast.”

Innan de olympiska vinterspelen i Sarajevo 1984 samarbetade han med 15 andra artister, inklusive David Hockney och Cy Twombly, och bidrog med ett Speed ​​Skater-tryck till konst- och sportsamlingen. Skridskoåkaren användes för den officiella vinter-OS-affischen i Sarajevo.

1984 gav Vanity Fair Andy i uppdrag att producera ett porträtt av Prince, för att ackompanjera en artikel som firade framgången med Purple Rain och dess medföljande film. Orange Prince (1984) hänvisar till de många kändisporträtten som producerats av Andy under hela hans karriär och skapades med en liknande komposition som Marilyn ”Flavors”-serien från 1962. Prince är avbildad i en popfärgpalett som vanligtvis används av Andy, i ljust orange med höjdpunkter i ljust grönt och blått. Ansiktsdragen och håret är screentryckta i svart över den orange bakgrunden.

Fåfängans Fyrverkeri är rent Holistiskt Identiskt med Tomhetens Karusell.

I september 1985 öppnades Andys gemensamma utställning med Basquiat, Paintings, för negativa recensioner på Tony Shafrazi Gallery. Den månaden, trots oro från Andy, visades hans silkscreen-serie Reging Queens på Leo Castelli Gallery. I Andys Diaries skrev Andys Ständiga Sekreterare:

”De skulle bara vara för Europa – ingen här bryr sig om kungligheter och det kommer att bli ännu en dålig recension.”

I januari 1987 reste Andy till Milano för invigningen av sin sista utställning, Last Supper, på Palazzo delle Stelline. Nästa månad modellerade Andy och jazzmusikern Miles Davis för Koshin Satohs modevisning i tunneln i New York City den 17 februari 1987.

Hughs tidning är mest känd för sin totala exponering av den mänskliga kvinnan. Inte långt innan publicerade Hugh en serie artiklar om Playboy-filosofin: står emot religiöst föreskrivna, kyskhetscentrerade koder för sexuell moral; Buckley beskriver filosofin som ”en sorts hedonistisk utilitarism”, och försöker samtidigt förstå och riva dessa 1900-talsrevideringar av reglerna för sex.

Tiderna har verkligen förändrats. Sex leder, kanske kontraintuitivt, till mer tillfredsställda, mer monogama parningar:

”Hur i helvete vet du det?”

Han hade bara nyligen flyttat från sina föräldrars hus och lämnade sitt jobb på Children’s Activities magazine. Men i en ledare i Playboys första nummer, gav den unga förläggaren ett annat liv:

”Vi njuter av att blanda ihop cocktails och en hors d’oeuvre eller två, sätta lite stämningsmusik på fonografen och bjuda in en kvinnlig bekant för en lugn diskussion om Picasso, Nietzsche, jazz, sex.”

Framtida Generationer tvingas begå, enkom av Autonoma Existensberättigande Orsaker, Regelrätta Rättsvidriga Lagbrott mot varje Upphovsrättsligt dokument. Argumentet lyder (OBS! Retorisk fråga):

”Var i Marginalen finns Lebensraum tillräckligt Existensberättigat för Framtida Förlorade Barn, Barnbarn och Barnbarns barn, om några sådan någonsin kommer Helskinnade efter Teflonpannorna, med Fötterna Först och Huvudsaken strax därpå?”

Edmund Husserl varnade en gång en liten publik för Der Einziges ”förförande kraft”, men han nämnde det aldrig i sitt författarskap. Som konstkritikern och Stirner-beundraren Herbert Read observerade, har boken förblivit ”fast i den västerländska kulturens krås” sedan den först dök upp.

Många tänkare har läst och påverkats av Egot och dess eget i sin ungdom, inklusive Rudolf Steiner, Gustav Landauer, Victor Serge, Carl Schmitt och Jürgen Habermas. Få erkänner öppet något inflytande på sitt eget tänkande. Ernst Jüngers bok Eumeswil, hade karaktären av anarken, baserad på Stirners Einzige. Flera andra författare, filosofer och konstnärer har citerat, citerat eller på annat sätt refererat till Stirner. De inkluderar Albert Camus i The Rebel (avsnittet om Stirner är utelämnat från de flesta engelska utgåvorna inklusive Penguin’s), Benjamin Tucker, James Huneker, Dora Marsden, Renzo Novatore, Emma Goldman,Georg Brandes, John Cowper Powys, Martin Buber, Sidney Hook, Robert Anton Wilson, Horst Matthai, Frank Brand, Marcel Duchamp, flera författare av Situationist International inklusive Raoul Vaneigem och Max Ernst.

Sedan dess framträdande 1844 har The Ego and Its Own sett periodiska återupplivningar av populärt, politiskt och akademiskt intresse baserat på vitt skilda översättningar och tolkningar – vissa psykologiska, andra politiska i sin betoning.

En Fadersgestalt, typ Ingmar och Hugh som Offrat Allt framför Guldkalven har ändå aldrig Tid över att Spilla på det Oönskade Barnets Hjässa i Fjärran Anlagt Stall med Dekorativ Guldstjärna hängd över Himmelssängens Avståndstagande i Ljusår Upplevelse av Intet-tillvaro.

De Lyckliga ute i Lycksaligheten Arkipelager, typ Kafkas Slott på Storholmen, har Endast en Upplevelse att Tillgodogöra sig och det är Frånvaron av Den Egna Olyckan.

Visst kan En skriva så att minsta Barn begriper, men ett med Veteskap och Erfarenhet belagt Fenomen består av att varken något minsta Barn eller Seriös Vuxen kommer att Nedlägga Förhållandevis Dyrköpt Livstid för att Sätta sig in i något så Evidensbaserat Självklart.

Det stadium där Mor Ror och Far är Rar, minns ingen längre med Nostalgiskt Vemod. Ingen Ulla-Bella och Sven-Bertil sjunger Hyllningssång till Sörgården då ingen längre vill kännas vid Folkskolans Tystnadskulturella Kamratfostran.

I det Rampljuset framstår Hugh som de Fallna Änglarnas Enväldige Furste.

Engels kommenterade Stirner i:

Titta på Stirner, titta på honom, den fridfulla fienden till alla tvång.
För tillfället dricker han fortfarande öl,
Snart kommer han att dricka blod som om det vore vatten.
När andra gråter vilt ”ned med kungarna”
Stirner kompletterar omedelbart ”ned med lagarna också.”
Stirner full av värdighet proklamerar;
Du böjer din viljestyrka och du vågar kalla dig fria.
Man blir van vid slaveri
Ner med dogmatismen, ner med lagen.

Också Ingvar lyser med sin Frånvaro då Ingen Söderbergförläst Pojkkung ute i Orten står vid Fönstret och begär från Ljusets Skuggestalt att med Omedelbar Verkanseld överge Tellus alla Svaga, Små, Halta och Lytta Hemlösa Fattiga Riddare i Osäkert och Otryggt Utanförskap, för att Uppenbara sig tillräckligt Hänförande för att den som snart ska Axla Vuxenlivets Skuldbörda, kan Utföra denna Ungersvens Bragd med Dubbelmoralens Heraldiska Dubbelörns Fana i Vindkasten från Ömsom Öster, Ömsom Väster.

Det Återstår för Avantgardister i Spe inom Tystnadskulturella Kretsar hur att Passera sina Oanständiga Livstider med Ytterst Medvetet Frånvaro av Heltidsengagemang, typ Passionerad Besatthet i Överdrivet Missbruk av Anletets Svett samt sådana Oangenäma Odörer som omnämnts i Förbifarten i Toms Kommentarfält till Thackareys Modemagasin för Unga Ogifta Mödomar med Extra Virgin Oil och Anksmör kvar i det Orubbade Okända Nästet.

Vad vore Predikarens Jakt efter Fåfänglighetens Ryktbara Vindslag efter Kråkornas Vingasus från Bevingade Ordalydelser?

Många av oss kallar oss ”liberaler”. Och det är sant att ordet ”liberal” en gång beskrev personer som respekterade individen och fruktade användningen av masstvång. I bästa fall är detta besvärligt och föremål för missförstånd. Här är ett förslag: Låt de av oss som älskar frihet varumärket och reservera för vårt eget bruk det goda och hedervärda ordet ”libertarian.

En person som var ansvarig för att popularisera termen libertarian i denna mening var Murray Rothbard, som började publicera libertarianska verk på 1960-talet. Rothbard beskrev denna moderna användning av orden öppet som ett ”infångande” från sina fiender, och skrev att ”för första gången i mitt minne hade vi, ”vår sida”, fångat ett avgörande ord från fienden. ”Libertarians” hade länge varit helt enkelt ett artigt ord för vänsteranarkister, det vill säga för antiprivata egendomsanarkister, antingen av den kommunistiska eller syndikalistiska sorten. Men nu hade vi tagit över det.”

På 1970-talet var Robert Nozick ansvarig för att popularisera denna användning av termen i akademiska och filosofiska kretsar utanför USA, särskilt med publiceringen av Anarchy, State, and Utopia (1974). I boken föreslog Nozick en minimal stat med motiveringen att det var ett oundvikligt fenomen som kunde uppstå utan att kränka individuella rättigheter.

Enligt vanliga betydelser av konservativ och liberal har libertarianism i USA beskrivits som konservativ i ekonomiska frågor (ekonomisk liberalism och skattekonservatism) och liberal i personlig frihet (civil libertarianism och kulturell liberalism). Det är också ofta förknippat med en utrikespolitik av icke-interventionism.

För var och en som orkar läsa Verklighetsberättelsen till sista Uppslaget, kommer tvingas Upptäcka hur Självbedrägligt Rumsuppfattningens Tre dimensioner förhåller sig till Egentidens Fjärde Tessarakt. Hjulmust och Marsmust har ett helt Stallteam som i Oavbrutet Skiftarbete söker framställa den första Elonska Tesserakten, motsvarande Tredimensionella Rubiks Kub.

Problematiken förutsätter nämligen en Femte Hjuldimension för att den Hängivna Nörden ska kunna utföra manövern i Överensstämmelse med i Förväg väl uttänkta Algoritmer.

Om allt Mänskligt ingår i Verksamheter av Hyckleri, ja då är Hyckleri den Hela En och Enda Sanningen. Lögnen är inte bara lika, i Jämställd, Jämlik, Rättvis Mening, Trovärdig som Sanningen, utan till och med En Bättre och Lättare Brukbar Version av Sanningen.

Lögnen utesluter ju aldrig Sanningen, bara, i Populistiskt Syfte, Förskönar, Förenklar och Synliggör den Väl Uttänkta Informationsbiten av Sanningen, som ligger Sanningen närmast under Sänghimlen.

Sanningen är redan Förbrukad, medan den Alternativa Sanningen fortfarande ligger i Vaggan och inväntar sitt Inträde i Föreställningens Iscensättning av Shakespeares Hamlet.

Woland undrar aldrig Vad är Sanning. Vad som är Sanning, är i Absolut Mening, Pragmatisk. Frågade verkligen Jesua Prokuratorn: ”Vad är Sanning?”

Den Sanning som är den till Verkligheten det Bästa Tänkbara av Samtliga inom det Naturliga Urvalet, måste, i förhållande till Uteslutningsmetodens redan Fastställda Regelverk, vara den Enda Tänkbara av Bästa Möjliga Verklighetsberättelser.

I ett enda Uppslag sammanföll Neo-Luddismen med Neo-Libertarianismen.

Minarkister försvarar nattväktarstater som endast upprätthåller de statliga funktioner som är nödvändiga för att skydda naturliga rättigheter, förstås i termer av självägande eller autonomi.

Nylibertarianismen har sina rötter åtminstone så långt tillbaka som 1980, då den första gången beskrevs av den amerikanske filosofen James Sterba från University of Notre Dame.

Sterba observerade att libertarianism förespråkar en regering som inte gör mer än skydd mot våld, bedrägeri, stöld, upprätthållande av kontrakt och andra negativa friheter i motsats till positiva friheter av Isaiah Berlin.

Sterba menade att det är ”uppenbarligen omöjligt för alla i samhället att garanteras fullständig frihet enligt detta ideal: trots allt kan människors faktiska behov såväl som deras tänkbara önskemål komma i allvarlig konflikt.

2013 skrev Sterna att ”Det politiska program som faktiskt motiveras av ett ideal om negativ frihet kommer jag att kalla Neo-libertarianism”.

Var och En som Ägnar Obetalbar Egentid till Skuldbelägganden av Tidigare Misstag, Egna eller Andras, kastar Pärlor för Svin samt Skär Guld med Täljkniv som råkar vara Alldeles för Slö för att Utföra sitt Dagsverke till Nattens Ände.