Språk är förmågan att bilda symboler och att tänka i metaforer, något som mycket väl kan vara äldre än talets gåva.
Detta kan jämföras med hur Scenmästaren iscensätter de senaste föreställningarna så att dessa verkar ha en inbördes interagerande relation.
Homo sapiens sapiens designar sammanhållande mönster med hjälp av tecken och symboler.
Människor har i alla tider världen över förklarat verkligheten för varandra genom berättelser.

Människan tolkar in händelserna i sådana berättelser och beskrivningar som gruppen/klanen/subkulturen kan uppleva som sammanhängande och meningsskapande.
Kulturen, eller subkulturen har i sig inget egenvärde, utan är alltid beroende av att någon aktivt håller den vid liv och deltar i sådana sammanhang där den av deltagarna, upplevs som levande, meningsfull och betydelsebärande.
Att väl känna till och utnyttja sådana handlingar eller föremål som kan bryta mot sociala normer, är grundläggande kunskaper för alla former av både provokation och manipulation.

År 1866 bannlyste Lingvistiska Sällskapet i Paris all vidare diskussion om språkets ursprung, och det tog mer än ett sekel innan ämnet blev respektabelt igen.

Normaltillståndet i verkligheten är kaos och oordning, men i samvaro med andra levande varelser, typ Homo sapiens sapiens, kan man tillsammans iscensätta föreställningar som så småningom bildar en kultur.

I det här språkspelet är det fullt acceptabelt att låta gestalterna, identiteterna, byta roller sinsemellan.

En roll i språkspelet infångas av imaginär representation av den andra.
Ofta är kontrasten tilltalande, på samma sätt som andra former av rollspel.

På 1920-talet behandlade många publikationer Ero Guro Nansensu-rörelsen.
På 1930-talet blev censur vanligare vilket ledde till att färre volymer publicerades om detta tema.
Efter andra världskriget, på 1950-talet, förnyades intresset för den första engelska bokstaven H (uttalas som エ ッ チ, /eɪtʃ /).
Den korrekta transkriptionen av ordet エ ッ チ i Hepburn-notationen är ”etchi”.


År 1952 rapporterade Shukan Asahi att i en biograf, sannolikt under pågående föreställning, famlar en främling efter en kvinna.
Hen reagerar med sentensen: ”ara etchi yo” (”hej, det är perverst”).
I detta sammanhang bör etchi förstås som sexuellt framåt och är synonymt med iyarashii (嫌 ら し い, smutsigt eller äckligt) eller sukebe (す け べ, en person med sex på hjärnan).
På 1960-talet började etchi användas av ungdomar för att hänvisa till sex i allmänhet.
Vid 1980-talet brukade det betyda sex som i frasen etchi suru (att ha sex).

Etchis exakta betydelse varierar med sammanhanget, men i allmänhet liknar det mest det engelska ordet ”styggt” (när det används som adjektiv).
Exempelvis används termen ”det visuella-skoptofila samhället” vilket är ett uttryck för det moderna samhället att konsumera bilder exempelvis genom TV, film, reklam eller skyltfönster.

Ytterst i Homo sapiens sapiens Undermedvetna, finns den ursprungliga Verklighetsberättelsen. Den bekräftar allt som den levande varelsen någonsin kan föreställa sig.

Själva idén är att ordet, bokstav för bokstav, i närheten av andra ord inom samma rumtid, utsträckt eller rund, framstår som, på en gång; speciellt, alienerat, isolerat och utanför det kontextuella sammanhanget.

Man tittar på samtalet så förutsättningslöst som möjligt och ser vad själva samtalet innehåller innan man börjar analysera, man ställer alltså inte upp någon hypotes i förväg.
Det kan förstås som ett fenomen som uppstår när en och samma text innehåller teckensystem av fler än ett slag.
Tillämpningsområdet är bredare än så och omfattar bland annat trafiksignaler, sjukdomssymptom och cellers kommunikation.


Liksom myntet har tecknet två sidor, ”tecknets uttryck och innehåll”.
Det råder ett godtyckligt förhållande, det vill säga en principiell utbytbarhet, mellan uttryck och innehåll.
Det betyder att vanor och konventioner kan ge uttryck nytt innehåll:
Jag känner igen dig.
Aha, en katt.
Vilken fin bild på en skogsglänta.
Det liknar ett kylskåp.

Remixkultur (från engelskans Remix culture och ibland read-write culture) är ett samhälle eller en kultur som tillåter och uppmuntrar bearbetning av konstverk och andra verk genom att kombinera eller modifiera befintligt material för att skapa en ny produkt.

I vissa fall kan remixen låta som originalet men fått en längre speltid.

Cut up-teknik är en aleatorisk litterär metod där en given text styckas upp (skärs, klipps eller rivs i delar) och sätts ihop igen till en ny text.

Kollage är inom konsten en komposition sammansatt av olika material – kartong, snören, tyg, tidningsurklipp, fotografier, och så vidare – uppklistrade på kanvas, kartong eller annan pannå, ibland i kombination med en målning eller teckning.

Ett särskilt system baserat på språkliga associationer, homonymer och tjänar ett praktiskt syfte. Genom läsningen ska man äntligen komma från sken till verklighet.

De fokuserar på småskaliga aktiviteter som utvisar höjdkurvningen med en väldigt exakt precision och nu kan kartor göras mer precisa för kommande generationer.

Richard Hamiltons förslag till definition av POP återfanns i följande citat (”Hamilton’s definition of Pop Art from a letter to Alison and Peter Smithson dated 16 January 1957 was and still is: ”Pop Art is: popular, transient, expendable, low-cost, mass-produced, young, witty, sexy, gimmicky, glamorous, and Big Business”, stressing its everyday, commonplace values. He thus created collages incorporating advertisements from mass-circulation newspapers and magazines.”).

För att förenkla hela verksamhetsfältet inom två begrepp, så kan det ena sägas vara ”Äkta”, medan det andra sägas vara ”Falskt”.

Svenska Wikipedia:
” Ludwig Wittgenstein inspirerade två av 1900-talets huvudsakliga filosofiska rörelser, den logiska positivismen och vardagsspråksfilosofin.

Han publicerade bara en bokrecension, en artikel (Anmärkningar om logisk form, 1929), en ordbok för barn samt den 75 sidor långa Tractatus logico-philosophicus (1921) med 25 000 ord om filosofi.

Boken publicerades när han fortfarande levde. Tre miljoner skrivna ord publicerades inte. Filosofiexperter har angett hans postumt utgivna Filosofiska undersökningar (1953) som 1900-talets viktigaste filosofiska bok.

Wittgensteins ämnesområden var framför allt analytisk filosofi, till exempel logik, matematikfilosofi och språkfilosofi. Bertrand Russell beskrev honom som ”det mest fulländade exempel jag känner till på vad man traditionellt uppfattar som ett geni: passionerad, djupsinnig, intensiv och dominerande”.”