”En människa ska kunna byta blöja, planera en invasion, slakta ett svin, lura ett skepp, designa en byggnad, skriva en sonett, balansera konton, bygga en mur, sätta ett ben, trösta den döende, ta order, beställa, samarbeta, agera ensam, lösa ekvationer, analysera ett nytt problem, gödsla, programmera en dator, laga en god måltid, slåss effektivt, dö galant. Specialisering är för insekter.” ~ Robert Heinlein

Symbolsystem, sammanhängande system av symboler och innebörder med vilka ett antal människor kommunicerar i syfte att skapa ordning och mening i sin värld.

Pareidoli är ett psykologiskt fenomen där en person uppfattar ett tydligt mönster i vaga eller slumpmässiga stimuli. Vanligt förekommande exempel på pareidoli är att en person ser ansikten i föremål, moln eller andra bilder eller anser sig uppfatta dolda budskap på skivor som spelas baklänges.

Ordet kommer från grekiskans para (παρά, ”vid sidan av”, ”istället för”) som i denna kontext avser något felaktigt och eidōlon (εἴδωλον ”bild”, ”form”, ”skepnad”).

Det finns flera olika tester för att utröna om en person lider av prosopagnosi. Tidigare byggde dessa tester på att patienten skulle försöka känna igen ansiktena på kända personer som fått karaktärsdrag som hår och kläder borttagna. Denna form av test krävde en viss förkunskap, vilket gjorde att man inte kunde få ett helt säkert resultat. Felmarginalen låg i att en bristande igenkänning kunde bero på dålig förkunskap snarare än verklig prosopagnosi.

Senare test består istället ett flertal bilder där ett ansikte stegvis smälter samman med ett annat. Patienten ska sedan ordna bilderna i rätt ordning.

Det vi kallar ”verkligheten” är faktiskt en samling symboler om förflutna i kombination med saker vi vet huvudsakligen genom kartor, tidskrifter, tidningar och liknande, en konstruktion av våra symbolsystem.

I kontexten av Burkes analys bör avsikt tolkas som aktörens explicita, inte implicita, skäl till sitt agerande. Det handlar alltså inte om textförfattarens explicita- eller implicita avsikter.

Handlingen beskriver det som faktiskt sker i tanke eller handling. Handlingen säger Burke äger rum inom scenen.

Scen (Scene): Var äger detta rum? Scenen agerar både som bakgrund till handlingen, varför sker det nu, men är också skådeplatsen för handlingen. Scenen ska svara på frågorna ”var?” och ”när?”

Agent/Aktör (Agent): Vem agerar? Aktören är personen som i scenen genomför handlingen. Aktörbegreppet ska besvara frågan ”vem?”. Det är viktigt att hålla isär aktören från textförfattaren eller talaren. Aktören är en del av texten, inte en del av framförandet.

Handling (Act): Vilken handling utförs?

Metod/Medel (Agency): Med hjälp av vad/ på vilket sätt utför agenten handlingen för att uppnå syftet? Metoden/Medlet beskriver hur aktören agerade. Om personen använde sig av hjälpmedel eller dylikt. Medel ska besvara frågan ”hur?”.

Avsikt (Purpose): I vilket syfte utförs handlingen? Varför ageras det? Burke tar upp avsikten till varför aktören agerade som den gjorde. Avsikt ska svara på frågan ”varför?”.

“This is what happens when you work to change things, and first they think you’re crazy, then they fight you, and then all of a sudden you change the world.”
”Det här är vad som händer när du arbetar för att förändra saker. Först tror de att du är galen, sedan slåss de mot dig, sedan förändrar du världen.” Citat: Elisabeth Holmes

Identifikation gäller också när A inte är direkt identisk med B på en specifik punkt, men endast under de omständigheter då A önskar kunna identifiera sig med B. Här är det den önskade likheten hos A och den konkreta hos B som utgör identifikationen.

Burke menar att symbolerna i våra handlingar är en slags kommunikation.

För att kunna övertyga någon krävs det att man ”talar samma språk” och att man skapar gemensamma referensramar eller utsiktspunkter där person A och person B kan identifiera sig med varandra.

När man kan identifiera sig med talaren, det är först då som övertygelseprocessen börjar. Begreppet ”identifikation” är retorikens kärna, enligt den amerikanske retorikern Kenneth Burke. Han menar att övertygandet är ett resultat av identifikation.

Enligt Burke är alla olika, vilket ej går att motsäga, men så länge person A har något gemensamt med person B så kan de identifiera sig med varandra och delar därmed en eller flera likheter.

Identifikation gäller också när A inte är direkt identisk med B på en specifik punkt, men endast under de omständigheter då A önskar kunna identifiera sig med B. Här är det den önskade likheten hos A och den konkreta hos B som utgör identifikationen.
När identifiering sker mellan två individer delar de inte bara åsikter, utan också intressen och motiv, och i och med det gemensamma motivet delas även grunden för handling. Och den gemensamma grunden gör A och B förenade eller som Burke uttrycker det consubstantial – de får gemensamma ”sensations, concepts, images, ideas, attitudes”.

Vidare menar Burke att om identifieringen sker med punkt x, kan det leda till en ytterligare identifikation av något annat, exempelvis att stödjandet av forskning skulle vara att hylla krigföring (kärnvapen).

”Master of none” i allmänhet en person vars kunskap, samtidigt som den täcker ett antal områden, är på ytan men aldrig på djupet.

Bild är en term med flera betydelser och kan omfatta såväl konkreta som abstrakta avbildningar av verkliga företeelser, som visuella uttryck av budskap. Bilder kräver inte nödvändigtvis en tolkning.

Den enda bok av Peirce som har publicerats under hans livstid behandlade hans forskning inom astronomi. Som kemist var Peirce verksam under en kort tid men han tog mer än hundra patent på uppfinningar som framför allt var ett resultat av hans kunskaper inom kemi.

Peirce hade svårt att behålla en anställning någon längre tid, särskilt inom universitetsvärlden. Hans första längre anställning var som fysiker vid ett statligt verk. Där ägnade han sin tid åt att förfina verkets mätmetoder och utveckla sina tankar om vetenskapsteori.

Charles Sanders Peirce menade att tecken har tre olika former: ikoner, index och symboler.

Begreppet ikon omfattar flera betydelser förutom de ursprungliga avbildningarna av kristendomens heliga figurer, inklusive piktogram, förenklade små bilder för att identifiera datorprogram och ikonologi.

Index, i Peirces definition, är sådana tecken som vi ”inte [ser] direkt vad det är men med lite slutledningsförmåga kan vi räkna ut vad tecknet betyder.

Ett index skulle kunna vara spåren i snön eller röken upp ur en skorsten, vars information pekar på att ett djur har gått där och att det eldas i huset.”. Symbolen, måste alltid läras in.

Originalversionen ”a jack of all trades” är ofta en komplimang för en person som är bra på att fixa och har en mycket god bred kunskap. Denna person är en generalist snarare än en specialist.

Charles Sanders Peirce menar att en idé om någonting är våra uppfattningar om tingets förnimbara effekter, och att vår uppfattning aldrig kan nå bortom dessa effekter. Detta betyder att kunskap om verkligheten är indirekt, eftersom den härstammar från människans interaktion med verkligheten.

De sista åren av sitt liv levde han helt isolerat tillsammans med sin andra fru. Han satt i ett vindsutrymme (för att gömma sig från skuldindrivare) och skrev artiklar och texter till uppslagsverk.

Ett ideogram (gr. ιδεα idea ”idé” och γραφω grapho ”gramma”, ”skriva”) är ett skrivtecken som står för ett ord eller ett begrepp istället för ett språkligt ljud eller stavelse. Medan piktogram kan förstås av människor från vilken kultur som helst, kräver andra ideogram något slags förförståelse.

I 1989 års upplaga av The Selfish Gene anger Dawkins också att han inte är säker på att den mänskliga kulturen verkligen har allt som behövs för en darwinistisk evolution, och att han inte hade för avsikt att formulera en övergripande teori om mänsklig kultur (1989: 322-3).

Memetiken bryter alltså med Dawkins arv på det sätt att den anser memet vara en minsta gemensam selektionsenhet i en kulturell evolution som är analyserbar helt fristående från de biologiska värdar i vars hjärnor och handlingar de uttrycks.

Eftersom Williams är en empirist tror han att vetenskapen kan informera om metafysik, särskilt kosmologi. Han tror också att såväl logik som sunt förnuft säger oss något om tid och vårt tidsbegrepp. Han noterar att vetenskap och logik och vetenskapens kanoniska logik inte har någon tidsmässig referens.

När en vetenskapsman föreslår en naturlag eller en vetenskaplig generalisering, föreslår vetenskapsmannen ett uttalande som gäller oavsett tidshänvisning till en viss tid eller till det faktum att en viss tid är nu. På liknande sätt, i logik, presenteras argument utan tidsreferens. De är avsedda att vara tidlösa. I sunt förnuftssamtal säger vi lätt att vi har en framtid och ett förflutet. Han skriver: ‘Vi säger också ”Jesaja är en av de stora andliga hjältarna” och ”Det är ett möte i Dorcasällskapet i morgon”, även om Jesaja är död och sällskapet inte har träffats ännu’.

För Williams är nutiden inte ontiskt privilegierad. Det förflutna, nuet och framtiden är lika verkliga. Saker i det förflutna är lika verkliga som saker i nuet och framtiden.

Tid är bara ett annat sätt att utsträcka sig som utrymmets dimensioner. Och saker är lika utspridda i tiden som de är utspridda i rummet. Så han tror, ​​objekt kvarstår genom tiden genom att ha temporala delar vid olika tidpunkter.

I detta avseende är han en perdurantist. Slutligen, Williams tror att händelser är tidsmässigt relaterade till tidigare än/senare än relationer i en fyrdimensionell mångfald. Efter Russell och McTaggart stöder Williams en B-teori om tid. Verkligheten är i grunden spänningslös och spända begrepp och termer som ”nu” och ”nutid” är bara indexiska. Hans föredragna etikett för denna teori om tid är ”den rena mångfaldiga teorin om tid”.

Perdurantism är en metafysisk teori om identitet över tid, och ställs i den filosofiska debatten ofta som motsats till endurantism. Teorin går ut på att objekts egenskaper rätteligen bör förstås som egenskaper av objekts temporära delar. Den uppkom som ett försök att förstå hur ting och/eller dess egenskaper kan förändras över tid, ett av filosofins äldsta problem.

Om man föreställer sig en vägg som före lunchtid är vit, men som har fått en smutsfläck på eftermiddagen, hävdar man som perdurantist att en temporär del av väggen är vit, medan en senare temporär del av väggen har fått en fläck. Egenskapen att ”vara smutsig” uppkommer bara i vissa av väggens temporära delar.

Det är viktigt att komma ihåg att för perdurantisten så existerar inte väggen i sin helhet vid någon tidpunkt, utan delar av väggen existerar vid olika tidpunkter.

En endurantist kan hävda att väggen står i relationen att-vara-vit vid tid t, och relationen att-ha-en-smutsfläck vid tid t*. Därmed klarar man av att förklara hur väggen förändras, samtidigt som man inte hamnar i motsättningen att väggen både är ‘vit och inte fläckig’ och ‘inte vit och fläckig’ samtidigt.

Partikularerna, menar tropteoretikern, är egenskaper av olika entiteter. Partikularerna, troperna, kan likna varandra, men är inte identiska med varandra.

Medan en universalist hävdar att egenskaper är återkommande entiteter som antingen transcendent eller immanent instansifieras i varje objekt menar tropteoretikern att varje trop enbart existerar i den partikulära form som den framträder i objektet.

Man kan som ett exempel föreställa sig två bollar, där båda bollarna är röda.

En tropteoretiker förnekar bestämt, till skillnad från universalisten, att bollarna delar samma rödhet. Istället har varje boll sin egen rödhet, även om dessa två liknar varandra.

Man kan föreställa sig boll a och boll b. Den första bollen har en a-rödhet, medan den andra bollen har en b-rödhet. Rödheterna liknar varandra, men är distinkt åtskilda; de existerar enbart som troper i varje entitet. Därigenom kan tropteoretikern förneka att universalier finns.

Bliss är ett system av symboler där ord och begrepp representeras av bilder. En del symboler är bildlika (piktogram), andra är ideografiska (står för en idé), exempelvis siffror.

Symbolerna är svarta linjebilder och presenteras på olikfärgad eller vit bakgrund för att visa vilken ordklass ordet tillhör. Blissystemet innehåller grammatiska tecken och symboler som möjliggör bildandet av fullständiga meningar.

Blissanvändaren kommunicerar med sin omgivning genom att peka på en symbolkarta. Den person som blissanvändaren talar med behöver inte veta vad symbolerna betyder utan kan utläsa vad symbolen betyder ovanför varje utpekad symbol.

Personer kan ibland använda ord på ett egensinnigt sätt, såsom att bilda nya ord och skapa ovanliga sammansättningar. Detta kan utvecklas till en sällsynt fallenhet för humor (särskilt vitsar och ordlekar).

En potentiell källa till humor är insikten att deras bokstavliga tolkningar kan användas till att roa andra.

Inom semiotik finns ett flertal andra klassiska grundbegrepp, varav några är följande:

Denotation och konnotation:

En denotation är en direkt eller lexikal betydelse, medan en konnotation är en indirekt, associativ, betydelse.

Inom bildsemiotik, och reklamanalys (ursprung: Roland Barthes) används detta par för att, exempelvis, skilja mellan bildens olika delar (denotationer) och dess vidare tolkningshorisont (konnotationer).

Metafor och metonymi: (termer med ursprung inom retorik) Metaforen erhåller sin betydelse i ett sammanhang genom att den inför en ny figur som kan associeras med det som ersätts. Metonymin får sin betydelse genom att den ligger nära eller är del av det som ersätts.

Kod: en semiotisk regel som styr betydelsen av andra semiotiska element (inom t.ex. informations- och kultur-orienterad semiotik, ursprung Jurij Lotman).

Act, Actor, Actant som bidragit till en syn på semiotik som sträcker sig bortom yta och innehåll, för att också se handlingar, aktioner och påverkan, inte minst social påverkan, som semiotiska funktioner (ursprung: Algiras Julien Greimas).

Hög pragmatisk kompetens är många gånger en förutsättning för att kunna ha ett väl fungerande samtal eftersom det är just denna som gör att man förstår när man ska byta talare i ett samtal, innebörden av pragmatiska fraser, vilken handling som efterfrågas i olika situationer och hur olika ord får olika betydelse genom användandet av intonation.

Opportunister används även om evolution där opportunister är arter som är anpassade för att nå ställen där konkurrensen är liten, som till exempel björken som bildar stora mängder av små, lätta frön som lätt kan ta sig långt med vinden och gro där det är lite konkurrens.

Det innebär att man under sitt skapande låter förnuftet stå tillbaka för att tillåta en frigörelse av ett undermedvetet bildspråk.

Den som befinner sig i ett skymningstillstånd är fokuserad på några få tankar eller attityder, vilket innebär att omgivningen inte nödvändigtvis inser att personen är förvirrad. Förvirringen kan gälla tids- eller rumsorienteringen, och kan föregå fugue, ett vandringstillstånd under vilket personen beger sig iväg hemifrån utan något egentligt mål.

Kännetecknande för skymningstillstånd är att handlingar sker per automatik, och att dessa handlingar glöms bort (amnesi). Att personen företar sig saker, skiljer tillståndet från transtillstånd. Eftersom den drabbade inte längre är medveten om sin omgivning, kan den företa sig olämpliga eller opassande saker, till exempel klä av sig, börja springa eller attackera någon. Detta för att personen endast är i sin tankevärld, vilken kan vara hallucinatorisk, ofta multimodalt (involverar flera sinnen) eller sceniskt.