Adam Frånlandsvind. SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter. Dreva Bruk. Onsdagen den 7 december 2016.”

Drömmaskinerna var en uppfinning tänkt som en gåva från ellekarna till människorna.

Ellekarna hade ju själva begått misstaget att fastna i en vision om en abstrakt verklighet. Dels blev de som levande varelser vagare i konturerna och mer suddiga. Dels avtog deras personligheter, helhetsupplevelser och personliga och privata liv.

Det var av den anledningen som de sökte efter annat liv ute i universum, för att förhoppningsvis kunna återta sina mer konkreta livsformer, någon gång i framtiden. Därför uppfann de drömmaskinerna och konstruerade andrarter och andhryber.
Drömmaskinen kan betraktas som ett helt holistiskt, virtuellt och cybernetiskt sammanhang, eller en hyperkontext.
Varje enskild drömmaskinenhet består av ett rum som är tre meter högt, tre meter långt och två meter brett. Väggarna består av hållbart glas, svartmålat på insidorna. Rummet är fyllt av drömkulor. Det är inne emellan dessa som drömmaren, som är aktivt deltagande i drömmaskinen, upplever drömmen.

Upplevandet är en aktiv handling, som kräver uppmärksamhet, minneskapacitet, inlevelseförmåga och vilja till att välja.

Varje enskild drömkula är unik och innehåller en separat dator.

Drömkulans yttervägg består av sensorer. Sensorerna sänder ut och svarar på elektriska, elektroniska impulser som överförs via drömkulorna till drömmaskinen; en upplevelse av fiktiv och virtuell verklighet med artificiella synapser som kommunicerar sinsemellan.
Bilderna och de övriga sinnesintrycken sänds som hologram till drömmaren, men också till de övriga drömkulorna.

Alla impulser registreras och arkiveras i rymdsamhällenas gemensamma administrativa drömmaskinsdator. Det är denna som med tiden kommer att ersätta både det Stora Självklara och den Stora Glömskan.
Till skillnad från andra djurarter, kanske beroende av Människans förmåga till att minnas och komma ihåg, har Människan lätt för att bli uttråkad, less och led.
Människorna måste få uppleva att de gör något, mer än bara äter, vilar, existerar, umgås och vegeterar.
Det var med den insikten som den gamla Idealismen kom till att ersättas av Neoidealismen.
Drömmaskinerna skulle inspirera människorna till att finna nya idéer.


Utförligare beskrivning av hur drömmaskinerna fungerar:
Varje enskild drömmaskin har ett enda syfte; att producera drömmar åt drömmaren.
Varifrån kommer drömmen? Vem är det som drömmer? Varifrån uppstår drömmens innehåll? Har drömmen ett budskap, en funktion eller en mening och betydelse? Måste människorna tolka drömmen?


Även om det kan tyckas så är drömmandet inget solitärt ensamarbete,
Inom SpåRätt och neoidealismen anses att drömmen härstammar från drömbubblorna.
Drömmen är kort sagt, en alternativ upplevelse, en annan uppfattning, än den som drömmaren annars har valt att tro och anpassa sitt liv efter.

Därför bör drömmen tolkas. Drömmens budskap bör tolkas enkelt, utan komplicerade eller abstrakta metoder eller förklaringar.
Drömmandet är en dagsaktuell händelse och handling. Den är en färskvara.
En idé kan ses som ett ting, objekt och en artefakt. Den uppstår borta vid förväntanshorisonten och avtar eller försvinner, när den är ur bruk eller inte längre kan tolkas på något hittills känt sätt.
Drömmaskinen är ett träningsredskap, men också med funktioner som underhållning, tidsfördriv, rekreation, fritid och semester. Sådana behov som kan vara svåra att tillfredsställa för människorna ute i rymden.


Vad händer i en drömmaskin?
Drömmaskinen är ingen eskapistiskt passiviserande verklighetsflykt. Drömmen är ett koncentrat av Verklighetsberättelsen.

Drömmaren sätter på maskinen genom att trycka in den gröna knappen på instrumentbrädan.

En röd lampa tänds, som visar att maskinen är i gång och förbereder en drömupplevelse.

När den röda lampan släcks och en lila lampa tänds, är maskinen klar för att användas.
Öppna dörren och stig in.

Trots att drömkulorna ser ut som om de skulle kunna falla ut genom dörröppningen, kommer de att stanna kvar där innanför. De hålls samman av ett elektromagnetiskt kraftfält.
Nu står drömmaren på golvet inne i maskinen. Drömkulorna aktiveras och läser av drömmarens hud och kropp.

All information registreras och sänds vidare till drömmaskinernas centraldator.

Där börjar ett program skapa drömmen, genom att fritt associera och remixa informationen med allt som redan finns bearbetat och tillgängligt i centraldatorns minnesenhet. Det gamla, remixade och nya materialet sänds tillbaka till den enskilda drömmaskinen, som distribuerar det vidare till drömmaren. Impulser förs över via drömkulorna till drömmarens sinnesorgan och nervceller.

De bildar tillsammans upplevelser som kan bli till minnen och erfarenheter.

Inuti Drömmaskinen, som en flyttank full med drömbollar, kunde drömmaren ligga i bollhavet och röra sig fritt.
Drömmaskinens effekter uppstod i ett virtuellt förstärkt kraftfält som trängde in genom drömmarens alla sinnen.
Nu kunde drömmaren befinna sig i drömtillstånd av simning, bergsbestigning, dykning, flygning eller fritt svävande ute i rymden.


Där inne var det behagligt svalt.
Drömmarens fantasier flödade och maskinens, beroende på inställningar och kapacitet, införde konstruktiva gränssättningar.

Betydelserna som försvann.
När människorna reste ”outspace” och flyttade ut allt vad de ägde och hade, ut i rymden, lämnade de bakom sig många idéer, ord, begrepp och vanor.

Vad kunde någon mena med ordet ”mossgrönt”, när ingen ens visste vad ordet ”mossa” betydde?
Vad var ”himmelsblå”, om det inte fanns någon himmel annat än ramverkets utsiktstorn ut mot världsrymden?


De ord som inte kunde fästa på något, inte kunde avse något och som inte kunde associeras till något, blev betydelselösa och utan svar.

Psykoarkeologi”.
Den upplevda verkligheten på jorden skulle motsvaras av den, i drömmaskinerna, virtuella.

I drömmen kunde det finnas både mossa och mossgrönt.

Men vad skulle människorna använda det till?

Det var som med en vacker regnbåge, en stor och skön upplevelse, men utan praktisk funktion.
Behovet av att samla hade alltid tidigare varit av stor betydelse. I den yttre rymden fanns varken någon materia att samla, eller det nödvändiga utrymmet som skulle behövas för att kunna spara och lagra samlingen.

I drömmaskinen kunde varje användare och drömmare ha sina samlingar av allt möjligt, nästan som om de vore fysiska objekt, med längd, vikt, former och färger.
På Tellus hade det funnits återvinningscentraler, grovsoprum, containrar att lägga skräp i.

Butiker, auktioner och loppmarknader, för sådant som var möjligt att återanvända, eller bara som roligt och märkvärdigt att ställa sig frågande inför.
Med orden kunde människorna återkalla föremål; souvenirer med upplevelser och minnen från sådant som de varit med om tidigare.


I rymdsamhället fanns det konstgjort gräs, men det växte inte högt och det fanns inga kor att mata med hö, för att från dem få mjölk till kaffet, smör till brödet eller grädde till födelsedagstårtan.
Allt i rymdsamhället var ju syntetiskt, artificiellt, konstgjort, konstruerat och tillverkat av människor. Även om det mesta var producerat och tillverkat av robotar, 3D-skrivare och andra maskiner, var dessa i sig tillverkade av människor.
När människorna flyttat ut i rymden, avtog risken för att de alla skulle omkomma efter ett kärnvapenkrig.

Tellus skulle kunna sprängas i miljontals sandkorn, men människorna skulle fortsätta att leva som vanligt i sina rymdsamhällen.
Eftersom allt var nybyggt och nykonstruerat, fanns ingen historia eller tider från förr.

Det fanns inga arkeologiska utgrävningar, inga kulturskatter, ruiner eller artefakter.

Allt som fanns, utanför drömmarna i drömmaskinerna, var här och nu. Det som fanns, var uttänkt, skapat och tillverkat för högst någon vintage Tellus-månad sedan.

De små tomtenisserobotarna som var igång likt evighetsmaskiner åkte runt för att konstruera nytt, förändra, förbättra, korrigera, reparera, uppdatera och uppgradera. Deras enda inspirationskälla, var all dröminformation som fanns avsett för dem i Centraldatorn.
Människornas utveckling skedde nu i den inre rymden. Där skulle kunna kartlägga sitt eget inre, i sin egen drömbubbla, inne i drömmaskinen.

Allt som fanns inuti drömmaskinen var ju skapat av människor som också var uppkopplade till sina drömmaskiner.


Drömmaskinernas inverkan på människorna skulle bli inledningen till Verklighetsberättelsens fortsatta Ådra.
Att återkoppla samma berättelse om och om igen, skulle leda till en astralt existentiell rundgång. Därför fick inte berättelsen återberättas med samma ord, meningar, betydelser, tolkningar eller kronologiska ordning.
Drömmaskinens drömmar uppstod inne i en virtuell verklighet, men vad fanns bortom den?

Tog den plötsligt slut, eller fortsatte den bort mot evigheten, likt rymden ute i universum? Fanns det en utsträckning även i drömmen, med höjd, längd och bredd, i meter, kilometer, mil och ljusår?
Det fanns risk för att drömmaskinen innehöll filter, sådana som föräldrar brukar använda för att deras barn inte ska kunna se och uppleva skrämmande eller annat olämpligt material, i teveapparaten eller med internet i datorn. Men det borde vara en enkel sak att ta reda på. Sannolikt skulle drömmaskinen vägra att ta emot sådant material som var otillåtet och som censurerades bort.
Drömmaskinernas centraldator gav ifrån sig varningssignaler. Någon som fastnat i drömmaskinernas drömvärldar och kunde inte hitta tillbaka.

Som ett barn som satt och lekte för alldeles för sig själv, men helt uppslukad av de spännande möjligheter som uppstått. Det som på Tellus hade värderats utifrån Gemenskapens materiella skala, omvandlades här till Immateriella Affekta Informationsbitar.

SpaRätt Entertainment hade en programserie som handlade om en familj som var på väg att flytta ut. Publiken fick följda dem genom ungefär samma resa som Zanna och Mich precis upplevt och lämnat bakom sig. De människor som ännu inte hade beslutat sig för om de ville flytta eller inte, eller de som levde och bodde bland neoluddisterna, skulle kunna bilda sig en uppfattning om hur enkelt, bekvämt och trevligt det vore att följa med i Exodus, utflyttningen Outspace.

Efter frukosten gick Mich till sin drömmaskin. Han kopplade på den och inväntade klartecknet.
Idag hade han planen att inifrån beskriva hur drömmaskinen var uppbyggd. Den måste ju ändå bestå av några slags fysiska delar, annat än bara själva den tomma kuren, fylld av drömkulor?

Vad kunde skilja illusionen och drömmen, från verkligheten?
Han drog upp den lite tröga dörren och steg in bland drömkulorna. De gav vika som om de legat och flutit i ett långsamt, fördröjd, trögflytande olja.

Han tog något steg framåt i behållaren och kände hur han lämnade golvet under sig och svävande bland kulorna. Han rörde sig in mot ett mörker, tills att han kommit igenom en passage. Som om han befann sig inne i en teater, med en ridå framför scenen, kulisser och dekor. Allt var mörkt. Mich nös några gånger. Det var dammigt.

Det var alltså så som det såg ut bakom drömmen, tänkte han.

Han hade anat det tidigare, när han tyckte att det han varit med om i en dröm, utspelade sig på någon scen eller arena, med möbler, stolar, bord, skåp och prydnadssaker och souvenirer.
Det var bara aktörerna, agenterna eller skådespelarna, eller vad de nu kallades i drömmen, som ingick i andra persona, biroller och statistroller.
Drömmen pågick alltså på en scen.
Mich bestämde sig för att utforska teatern, scenen och kulisserna lite närmare.

Han gick ut till det han trott var sceningången, men där fanns ingen dörr. Kanske att skådespelarna kom in på scenen, bakom scenen, istället för från sidan. Han tittade upp. Där uppe hängde både de kulisser som var framme just nu och ett lager av sådant som lätt skulle kunna hissas ner och ge en helt annan scenbild eller föreställning.
Han tänkte ropa ”Hallå!”, som skådespelarna förr eller senare gör i skräckfilmer, men det kändes lite löjligt. Inte kunde väl drömmaskinen ha speciellt anställda scenarbetare? En gammal krokig man med sopborste kom fram och tittade på honom, men försvann lika tyst igen.
Han gick runt bland kulisserna, men fann inget annat än nya kulisser, gångar och trånga passager. Kanske inte så underligt? Han var fortfarande inne i drömmaskinen. Drömmen pågick fortfarande. Att avslöja hur drömmaskinen fungerat inuti och inifrån, var som att kunna kliva ur sin dröm, mitt under pågående drömmande. Var det möjligt? Blev inte då också verkligheten, eller drömmens version av verkligheten också en del av drömmen och drömmandet?

Det var ingen mardröm, men det kunde ha varit? Mich klämde sig emellan och förbi kulisser, dekorer, rekvisita, tyngder, block, högar av rep och sådant som bara stod och väntade på att kanske få en betydelse i någon drömmares iscensättning av kommande föreställning, drama eller komedi.
Vilset sökte han efter utgångar, väggar och andra konkreta begränsningar. Han var ganska så säkert ensam där inne. Det var tyst och utan andra rörelser än hans egna.
Så var han tillbaka inne i drömmaskinens svarta låda, övervägde mellan att gå ut ur den, eller att återvända in, ännu en gång.
I tankarna var han kvar i teorin om orden som försvann.

De allra första drömmaskinerna hade Adam Frånlandsvind och Jim Legg konstruerat, justerat och ändrat, enligt ellekarnas ursprungliga modeller. Ellekarna var lite mindre till växten. Människorna skulle behöva större utrymme. Adam och Jim arbetade samtidigt med robotarna, humanoiderna, cyborgerna, andrarterna och andhryberna.
Även om en andrart inte hade någon egen drömbubbla, var det lämpligt att då och då låta den genomgå en översikt i en drömmaskin. Där kunde maskinen ta till sig alla signaler som andrarten burit på, som en terapi, debriefing, mental rengöring och överföring av all information till drömmaskinernas centraldator.

Drömmaskinerna skulle vara lämpliga för människor och andhryber. Robotarna, humanoiderna, cyborgerna och andrarterna hade inte sådana ingångar till mer avancerade, abstrakta och förnuftsvidriga upplevelser drömbubblor i sina psykoaktiva konstruktioner.

Det första han lade märke till var att drömkulorna den här dagen hade andra färger och nyanser. De rörde sig som långa draperier, eller halsband av pärlor.