Det låter lite sorgligt; ”ABBA-museet”.

Ungefär som om ABBA redan vore Bortgångna ur Tiden. Så illa är det inte riktigt, som tur är.

Enligt uppgift så är det Frida, med 300 miljoner pund i plånboken, som är, åtminstone materiellt sätt, rikast.

ABBA-museet ingår i POP House. Enligt uppgift äger Björn Hasselbacken och Cirkus.

En annan uppgift kan förtälja om att Björn är Lycklig delägare med endast 45%, vilket inte heller kan tyckas vara så illa.

Med ABBA i Lurarna under Livets Pilgrimsfärd från Vaggan till Graven, kan utan tvivel Erkännas att deras tryckvågor haft ett Övervägande Positiv Inpact på Trumhinnornas Hammare, Städ och Stigbyglar.

Att lyssna på Radio eller Sätta på Teven, är en sak. En helt annan sak är att på eget initiativ och för eget sparkapital inhandla Rendez-Vous utan Vidare Komplikationer.

Rendez-Vous är alltså Undertecknads starkaste Upplevelse av ABBA:s musikgärning.

Men det finns Annars Gott om ett Otal andra Musikupplevelser, inte allra minst direkt från Bennys oavkortade inverkan på Flytet i Gungflyt.

Därför, rent musikaliskt, kan det vara Lämpligt att Stanna upp ett Ögonblick för att Avhandla just Bennys framträdande platsmarkering i Konungarikets Överglänsande Musikunder.

Vem minns inte Cadillac, Lilla Sofie och ”Skrev de på ett Konvolut” i slagdängan så typisk för Proggens Politiska Självupptagenhet, ”Det finns inga soldater mer”.

Ännu hellre minns Gemene Man Tänkvärda Hits med Gemini och Ainbusk Singers. Sådana som Mio min Mio och Jag mötte Lassie.

I Synnerhet Bennys Musikaliska Prestationer sträcker sig långt bortom och utöver Gemene Mans Allmänbildningar, alltifrån Svensktoppen, till Atlantics Floorfillda Dansgolv.

Gemene Man minns säkert också hur Stickan trädde in i Postkontoret mellan Kvartersbutiken och det lilla trevliga kaféet med någon tillgänglig berså för Passerande Söndagsflanörer och deras lilla Blåögda Lucilles.

Man skulle kunna tro att Björn också hade ett finger med i produktionen av Beatrice Aurore i Hallbecks antikvariat, men det enda som återstod efter Sammanträffandet var En Drömbok, utan Autograf av S. Freud.

Där emot en helt annan Beatrice hade Benny signerat under Popgruppen Hep Stars Utgivning av Popvisor med Inhemska Ord.

Steget var alltså inte överdrivet långt från att Hootenanny Singers sjungit in Harriet Löwenhielms långt tidigare konststycke, till att Benny upplevde framgångarna med den numera pensionerade Beatrice.

Som om det inte vore nog, hade Benny själv förlöst stoet Beatrice Aurore, men utanför Stallet.

Det enda som Stickan, Björn och Benny saknade var två stämsångerskor, den ena Sopran och den andra Mezzo-sopran. Den ena var mest känd för En Ledig Dag och den andra för Jag var så Kär.

I en allra första Ytlig Analys Återfinns som ett Kommande Tema genom Åren, det intima förhållandet mellan Känslomässiga Humörsvängningar och Mirakulösa Händelser i Vardagen.

Vardagsslitet, typ i Hoola Bandoolas Cheops Pyramid, glöms bort till Verklighetsflyktig Passionerad, Intill Besatthet, Hängivenhet inför En Okänd Motsvarande Levande Stilbildande Varelse av det Motsatta Könet.

Det kan naturligtvis aldrig bli för Melodiöst, men Själva det Spontana Öset, typ Musikaliska Ensamsolon i Tongivande Utmarker, måste lägga sig ner på Trasmattan.

Om Gemene Man utgår från hur en Kalashnikov kan relatera till en Fender Stratocaster, finns i jämförelse med Janne Schaffers, Lasse Wellanders och eller Mats Ronanders Mässande Strängspel, finns det endast ett fåtal rytmiska Anslag som kan jämföras med ACDC:s eller Sepulturas heta Avrivningar.

Men, vad Vore Livet utan Kontraster?

Highway to Hell och Stairway to Heaven fyller sin funktion i Grabbiga Skunkverkstäder som Stinker av Gårdagens intaganden av Hembrända Drycker, medan ABBA:s Angeleyes, I have Seen an Angel och Like an Angel pass my Room mer hör Hemma i Mysiga Hemmakvällar inklusive Allt mellan Synål till Silverskål.

ABBA:s självklara drivkraft är själva Trycket!

Tryck som från en dygnet runt pågående Retro Vintage Analog Vinyltryckpress. Men, varför skulle Melodin utgöra ett hinder för Musik för Fullvuxna, cirka 40+ år 2021.

Alla kan ju inte gilla Eldkvarn, Ebba Grön och Dag Vag. Och även om Alla Kan, så är de ju inte Illa tvungna att En Måste.

Kommersialism inom de Sköna Konsterna har funnits sedan Mecenaterna försvann.

Att ha en Furste som Enväldig Beställare tillhör idag Ovanligheterna.

Därför fick så småningom sent om sider, Marknadskrafterna ta över Utbudet mellan Tillgång och Efterfrågan.

Marknadskrafterna krävde ju aldrig att de redan sedan förut kända Artisterna enträget spelade för Gallerierna. Visst, Marknaden tillhörde den som Ägde Distributionsnätet. Att Illojal Konkurrens alltid har funnits, är ingen Slutgiltig Nyhetsförmedling.

Sedan, det Sista Avslutande Kapitlet, angående Kungliga Djurgårdens utmärkta Rätt på Kartan över Kulturella Minnesmärken.

Ön som ingår i Kungliga Djurgårdens före detta Tassemarker med tillhörande Jaktmarker och utrymmen för Frigående Kungens får, är numera lika upptrampad som ett stampat Jordgolv.

Varför inte Tillkännage hela Ön till Framtida Fritids- och Nöjesanläggningar?

Varför inte tillåta Gröna Lund att anlägga en Nöjesfältsutvidgning utöver en Oestetiskt hållbar Parkeringsplats, alldeles i Omedelbar Närhet till Liljevalchs Blå Porten

Djurgården har än idag Kulturella Minnesbetor tillbaka till Stockholmsutställningen år 1897.

Då var det andra toner i Skällan. Då skulle Hus rivas för att Släppa in Luft från Haga slott till Bellmans Ro och låta Solens Strålar upplysa Esplanadsystemet över lag:

”Där gamla kåkar stodo tätt
Och skymde ljuset för varandra
Dit sågs en dag med stång och spett
En skara ungfolk muntert vandra.

Och snart i sky
Stod damm och boss,
Då plank och läkt
De bröto loss.

Det murkna trät,
Så torrt som snus,
Det virvlar om
Med kalk och grus.

Och hackan högg
Och stången bröt
Och väggen föll
För kraftig stöt.

Och skrapan rev
Och tången nöp,
Att taket föll
Och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
Man sig beger
Från syll till ås
Allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
Och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
När bland ruinerna han kliver.

” –Vad skall ni bygga här min vän?
Skall här bli nya Villastaden?”
” –Här skall ej byggas upp igen;
Här röjes blott för Esplanaden!”

” –Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? – Det är förskräckligt!”
” –Här rivs för att få luft och ljus;
Är kanske inte det tillräckligt?”

Eller:

“Jag återvänder till mitt yttrande att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dålig översättning! […] Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det så är det antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.”

Eller:

“- Ni kanske inte läsa de böcker ni recensera?

Vem tror du har tid att läsa böcker? Är det inte nog att man skriver om dem! Man läser tidningarna och det är tillräckligt! För övrigt ha vi för princip att rappa alla!

Ja, men det är ju en dum princip.

Nix! Därigenom får man alla författares ovänner och avundsmän med sig – och då har man ju majoritet. De neutrala läsa hellre ovett om andra än de läsa beröm! Det ligger något uppbyggligt och trösterikt för den obemärkte att se hur törnig berömmelsens väg är! Inte sant?”

Eller:

”-Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…”.

Hazelius och Sveriges Radio Television Livsverk har nu blivit till Ulvars Ättestupa.

Vem vill i Framtiden skåda Frihetsberövade Utrotningshotade Djurarter inneslutna bakom Lås och Bom, då ännu Fler står på Kö till sådana Alienerade Upphöjningar? Skulle Skansen någonsin öppna en Sluten Avdelning för Chokladmyggor eller Termiter i Choklad?

De Mest Sevärda av Djuren är förstås dem som Gemene Man kan skåda med Blotta Ögat.

Ingen skulle väl Ursäkta Fångvården för att endast Omhänderta sådana Interner som kan uppvisa Något Icke Beundransvärt för Allmänheten ur Pedagogiskt Syfte, Oförtjänta Sekiner till i Fjärran Avlägset Skatteparadis?

Alle Man på Skansen kan ju inte Inkludera Dubble Diamond Dare Devil åtta mil utanför Bruxelles, endast därför denne högst tillfälligt råkade tillhandahålla samt ta tillvara Herr Arnes Obeskattade Pengar?

Dessutom är de Infångade Djuren att Anses såsom Oskyldiga ända till att den Avskilda Domen bakom Lykta Dörrar, har förklarat dem till, enligt Amerikansk lagstiftning, Fångar på Livstid.

Detta kan anses vara ett av de Starkare skälen till varför POP HOUSE MUSIC ska kunna konkurrera om Utbudet från Gröna Lund, Vrakmuseet, Lusknäppen, Josefinas och Junibacken.

Det enda som kan kommersialiseras inom Stockholms nedlagda Tullar, är Stockholm som Evidensbaserad Turistfälla och Stockholms Stads ideala Inkomstkälla.

Varför inte kommersialisera Djurgården medan Tid är?

Stockholm som Kulturminnesmärke kan ju bara bevaras så långt som Mannaminne räcker.

Många Nu Levande Folklivsforskare i Demens vet med sig att Arkivutrymmena är minst lika överfyllda som Statens tillgångar på Utrymmen för Anti-sociala Elementärpartiklar.

För, liksom Strindberg en gång, önskade skapa Tillgång på Fri Luft och Fritt Ljus, ökar det Elementära Behovet av Fria Ytor till först och främst för Nöjesliv Utomhus, med Ökat Tillträde för från Utlandet kommandes Återkommande Turister, med direkt påverkan på Turistnäringen, men minskad risk för Återställande Återfallsförbrytare.

Svenskt Näringsliv anlägger sällan något motsvarande Nöjesliv som finns tillgängligt för Allmänhetens Nöjesjägare, Digitala Nomader samt Ryggsäcksbärande Individualister i Trendigt Livingstone-mode inklusive safarihatt, myggnät och eventuell Sidekicker i CosPlay utklädd till Henry Morton Stanley.

Livingstone ritade kartor över Afrika och gjorde mycket för omvärldens kännedom om denna världsdel. Han sägs ha varit mycket älskad av de infödda i de trakter han utforskade och han deltog i deras vardagliga liv. Livingstone hjälpte också till att göra slut på arabernas slavhandel på den afrikanska kontinenten.

Stanley blev en omstridd person på grund av det sätt som expeditionerna genomfördes på, ofta med förlust av människoliv som följd.

Som resande var han utomordentligt djärv och hänsynslös och ägde en energi som inte kände några hinder.

I Kongo visade han stor administrativ förmåga och opartiskhet.

Det finns andra doktorer som också är värda att omnämnas i sammanhanget:

Dr Finlay va en allmänläkare som börjar sin praktik i den skotska staden Levenford. En av de senare novellerna tar honom till byn Tannochbrae vid sjön. I dessa berättelser är han charmig och blir välbekant med sina patienter under många år. Det är alltså hans varumärke att känna dem från födsel till död och på så sätt skapa ett kontinuerligt förhållande.

Albert Schweitzer var professor samt teologie, filosofie och medicine doktor. Han var även en förespråkare för en vegetarisk livshållning.

Han ligger begravd på sjukhusområdet i Lambaréné vid sin makas sida, strax intill fönstret till sitt arbetsrum. Basketturneringen för ungdomar, Albert Schweitzer-turneringen, som spelas i Tyskland, är namngiven efter honom.

Dr Jekyll blir beroende av att kunna göra vad han vill i någon annans skepnad. Förvandlingens lockelse är för stark. Berättelsen handlar om människans inneboende förmåga till både ont och gott.
En inspirationskälla kan ha varit den skotske möbelsnickaren William Brodie (1741–1788), som på dagarna var en respektabel yrkesman och på nätterna en ledare för en bankrånarliga.

Brodie blev hängd år 1788 för sina brott.

Doctor Feelgood är slang för heroin eller benämning på en doktor som gärna skriver ut sådant som, till skillnad från vissa andra, man mår bra av.

Hertigen och kungen är två annars namngivna konstnärer. De poserar som den förlorade hertigen av Bridgewater och den sedan länge döda Ludvig XVII i Frankrike, som snabbt kommer att känna igen dem, men cyniskt låtsas acceptera dem för att undvika konflikt.
Doktor Robinson är den enda mannen som inser att kungen och hertigen är falska. Han varnar stadsborna, men de ignorerar honom.

Vem har inte haft någon av sina första ungdomsfyllor på Kungliga Djurgården och i Gröna Lund?

En annan, helt befriande Association går vidare till Pinocchio med Långa Näsan:

Gepetto är en ensam dockmakare som lever genom sina trädockor. En dag skapar han sitt livs mästerverk, dockan Pinocchio, och som genom ett mirakel början dockan att gå och prata. Pinocchio möter Volpe och Felinet (en räv och en katt som uppträder i mänsklig form) som förstår att Pinocchio är värd mycket pengar och berättar detta för den elake nöjesfältsdirektören Lorenzini. Han försöker köpa Pinocchio av Gepetto som vägrar.

I Sammandragen Korthet:

Pinocchio är besluten att han ska bli en riktig pojke.

Han följer med några pojkar till skolan och blir där retad för sitt utseende. När klassföreståndaren ställer några frågor till Pinocchio ljuger han och för varje lögn växer hans näsa. Pinocchio tar några bakelser från bagaren och undkommer polisen. Pepe, en syrsa som kan prata, säger att han är Pinnochios samvete och tillrättavisar honom.

Pinocchio och Gepetto arresteras för bagerihändelsen och Gepetto får betala tre årslöner i skadestånd. Lorenzini erbjuder sig att betala böterna mot att han får Pinocchio. Dockan räddar andra dockor från att eldas upp av Lorenzini och flyr därefter in i skogen.

Pinocchio och några andra skolpojkar går till Lorenzinis nöjespark, Terra Magica, där pojkarna förvandlas till åsnor efter att ha druckit ett magiskt vatten.

Pinocchio undkommer det farliga vattnet då detta rinner ut ur de kulhål han fått vid målskyttebanan.

En av åsnorna sparkar till Lorenzini så han ramlar i vattnet och förvandlas till ett sjömonster. Monstret slukar både Pinocchio och Gepetto som är ute i en båt. Gepetto och Pinocchio återförenas i monstrets mage.

Pinocchio börjar säga den ena lögnen efter den andra, så att den växande näsan genomborrar monstret inifrån. Till slut förvandlas Pinocchio till en riktig levande pojke.

Så varför, kan man stilla undra, skulle inte hela Kungliga Djurgården kunna tjäna som Nöjesmaskin för Samtliga av Nytillkomna, Nyanlända Turiststråk från Tokyos Shibuya (japanska: 渋谷区?, Shibuya-ku), Paris Rive Gauche samt Aker Brygge?

Sechseläuten är en högtid som firas i Zürich vid vårens ankomst en måndag i mitten av april. På dagen är det parad med männen i stadens traditionella hantverksgillen, numera föreningar som samlas i sina respektive, ofta pampiga, byggnader – så kallade Zunfthaus.

Männen bär traditionella högtidsdräkter och stadens invånare står längs paradvägen för att dela ut blommor till gillemedlemmarna. Sedan kvinnor på femtiotalet förbjöds att gå med i tåget skapades även ett gille med kvinnor, Fraumünster, som dock bara får påbörja sin rundtur i staden innan den officiella paradstarten.

Höjdpunkten på denna stadsfest är när man framåt kvällen bränner en snögubbeliknande trasdocka som kallas Böögg. Den är preparerad med fyrverkeripjäser och ju snabbare ”Böögen” exploderar, desto finare ska den kommande sommaren bli’.