Zingo, försvinnande god!

Det Goda Försvinner, men det Onda Består.

Förhållandet som råder mellan Gott och Ont, fungerar så att om mängden Ont ökar, försvinner mängden Gott. Men om mängden Gott ökar, ökar också mängden Ont. Där emot, om mängden Gott minskar, minskar också mängden Ont.

Konsten är att Föregripa först och Begripa först därefter.

Det kan låta som en paradox, men om Läsaren/Tydaren fokuserar på Verklighetsberättelsen såsom den kan läsas bokstavligen idag, så upptäcker Vederbörande att om Gott ökar, så minskar mängden Korallrev.

Om Gott ökar, minskar mängden Regnskogar.

Allt hänger ihop. Om antalet Bilar ökar, så ökar antalet Bilolyckor. Om ifall färre flyger, så minskar mängden nedfall. Libertarianer och Discordianer borde slå sina Påsar ihop.

Med Friheten ökar mängden Kaos. Var Gemene Man upplever som mest av total Frihet, svävande ensam ute i Världsrymden, iklädd endast en Astronautdräkt med rundformig Guldfiskskål som Förstärkt hjälm mot Oförutsedda meteoritangrepp.

Hundraprocentig Personlig Frihet innebär för den Enskilda Individen total Avskildhet i Alienation, typ Major Tom i Black Star.

Friheten kan vara värd att Försvara, Bevara, eller, till Nöds, Avvara. Vår tids största problem är hur att klara Livhanken endast utan att utföra ett enda Hederligt Handtag.

Går Konsumtionen i Stå, så följer Produktionen strax Därpå.

Logikens lagar säger att om Gemene man vill konstruera ett bord, måste någon Fälla ett Träd. Som tur är, styr Logikens Lagar inte Alla, Överallt och Allt. Om det endast är ett Kalhygge som Återstår, kan inte ens ett tillräckligt Kraftigt Tillhygge finnas till Hands.

Filosofer i alla tider har Undrat, Funderat och tänkt Om och endast Om. Hade alla av Crethi och Plethi följt deras exempel, så hade Världen i vår Samtid tett sig Annorlunda ut.

Annorlunda står i Relation till minst ett Alternativ.

Det Annorlunda kan inte vara Annorlunda-i-Sig. Som Singularitet blir Annolundaskapet mer Faktoid, än Faktaresistent. Annorlunda är i sig, faktaresistent. Därav följer uttrycket: ”Ensam är stark”. Sedan barnsbenen i Koltåldern har uppväxande Generationer Incels själva fått erfara Sanningen ur detta påstående hämtat direkt ur Tomma luften.

Samhällsmaskineriet, som det fortfarande kan upplevas efter Postindustrialismen, gynnar endast de Kuggar som fungerar i förhållande till en Holistisk-Cybernetisk Helhet. Sådana födda med en skruv lös, tvingas förhålla sig på ett annat sätt till Samhällsmaskineriet som det en gång var tänkt.

Visst fanns liknande föreställningar före både Arkimedes och Descartes, men det var tack vare Mary Shelley som Föreställningen gick mot sin slutreplik, med ridåfallet som Oundviklig konsekvens.

I vår egen Konvalescensiska Konformistiska Diskmaskinsrealistiska Vardagsverklighet Översköljs Gemene Man dagligen med diverse Trivia om Allt mellan huruvida Jorden är platt, eller jordmånen Bördig.

Det ena missgreppet står det andra bi. Ingenting tycks längre förbli som Förr. Alla Vägar bär till Rom, men Rom byggdes inte på en Dag.

Var inte Slavarna färdiga den dag Crethi och Plethi stod utanför Stadsporten och bankade, så var det bara för Turistguiden Hannibal att utlova pengarna tillbaka, hävda Force Majeure och kräva betalning för återfärden över Alperna.

Ingenjörerna var alltså, i intimt Samarbete med Romerska Vägverket Ingenjörerna själva tvungna att dirigera om inflödet på Via Appia, runt Lars Vilks Rondellhundar, så att Vägen till Rom tills vidare, måste anses som Enkelriktad Återvändsgränd.

Hur kan detta Sceneri ha uppstått helt utan en Existerande Deus ex Machina, kan man stillsamt fundera över en kopp kaffe? Före Roms Dekadenta Folklivsskildringar, med Caligula och Messalina, gick tidslinjen lite hur som helst, mer lik en onystat Ariadnes Garn.

På den tiden var Tiden inte ens Cirkulär. Var dag kom och gick. Det var vanligt då att även de mest Utsatta antingen tog Dagen som den Kom, eller som ett Ögonblick i sänder. De som klarade sig bäst utmed de Romerska rikets serpentinvägar, var den tidens Minstrels.

Minstrel (av franskans ménétrier, ménestrel), är en engelsk benämning på trubadurer.

Minstrel var under senaste skedet av medeltiden i England benämning på de kringvandrande spelmän och sångare, vilka vid denna tid trätt i stället för de av ålder aktade barderna och mestadels sjunkit till taskspelare, kvacksalvare och gatumusikanter.

Än idag finns det många högt specialiserade experter som anser att Minstrels från början härstammade från det Sjunkna Atlantis, medan andra meningsmotståndare där emot hävdar att Minstrels hörde hemma i det forna Occitanien.

Idag kan Idéhistoriska Generalister dra flera paralleller mellan Minstrels och Enmansorkestrar inom musikgenren Techno-House-Kavaii. Det anslaget anger hur även de som ett flertal gånger bitit i Sura Äpplet också kommer klara livhanken som Publikens Tre Små Gullegrisar i ett Industriromantiskt 3D-utskrivet Plastic-hus.

Hela vitsen med vår Allvarstyngda Livsstil är i grund och botten orsakad av Folket i Bildstormande Ambivalenta Dubbelmoralister, med ena Rävtassen fast i Puritanismens Fotboja och den andra Handen trevandes nere i Hedonistisk Syltburksinläggning.

Det är åter igen det gamla Vi- eller Dom-tänkandet.

Efter Fat Boy och Little Man blev Samurajernas Söner och Döttrar de enda med Förnuftet i behåll som med egna Ögon frånvända, med Nacken kunde känna Tidens Vingslag, då Första Tryckvågen svepte förbi över Hus och Hem.

Det var något som Uncle Sam, Uncle Tom, Uncle Ben och Uncle Scrooge ansåg sig kapabla till att uppleva Tillräcklig Empatiskt Deltagande, för att i Eftertankens bleka krankhet, sända ett Ursäktens ord till Överlevande omkring Fujis höga slänter samt sluttningar.

Det var inte undra på att Wabi Sabi återupplevde en ny Vårtrend efter Körsbärsblommornas utslag och, föregångarna till Drönarna, luftballongsburna ljuslågor svävande över sjön där i vilket Månen utpekades av Oskuldsfull Munknovis.