Anta att den här verkligheten är en dröm, hur att bevisa det?

Julia Kristevas: ”En Mosaik av Citat”.

Om personen utgår från Descartes berömda: ”Jag tvivlar, alltså är jag”, så ”är jag” också i drömmens version av verkligheten. En dröm behöver inte på något sätt vara Öververklig eller Surrealistisk.

Att i en dröm nypa sig i skinnet, kommer ge samma resultat som i diskmaskinsrealismens vardagsverklighet.

Om Alice Pleasance Lidell endast har att välja på att antingen befinna sig i Matrix-världen, eller i (Through the Looking-Glass) Le Carrés Spegelvärld, vilket är att föredra för en tioårigt prepubertalt flickebarn?

Det Tredje Alternativet i Språkspelet är helt uteslutet.

I Matrix utgörs Det Uteslutna Tredje av Pillrets verksamma substans.

I Alice symboliserar själva Spegelns Tre Steganografiska skikt som Duchamps Glaset ut mot Alices Diskbänksrealistiska Vardagsverklighet, där ytan av glaset är materiell, silverskiktet som symbolisk och, sedd från Spegelns framsida, Spegelns baksida som ingående i en Jungiansk-Orfisk Skuggvärld.

Den Verklighet där Neo ska välja mellan det Röda Pillret eller den Blå, existerar inte.

I Alices narrativ skulle den versionen motsvara den rumtid där Alice kan föreställa sig den vita kattungen Snowdrop som Avatar till Schackspelets Vita Damen.

Alice och Neo befinner sig alltså antingen i Matrix, eller i Spegelvärlden.

Om Neo väcks, kommer han oundvikligen att hamna i Spegelvärlden och om Alice skulle vakna, befinner hon sig i Matrix.

Vitsen är ju inte att vakna upp från drömmen, men att i drömmen göra sig själv medveten om att den verklighet som man upplever som reell, inte är det.

Hur att finna på ett praktiskt tillämpbart medel eller en metod till att, i drömmen kunna bevisa för sig själv att den verkligheten antingen är falsk, eller en alternativ verklighet, typ: ” – Är det här sant, eller drömmer jag (bara)?”

I vår högteknologiska verklighetsberättelse kan verkligheten beskrivas på mer än ett sätt. Det finns till exempel en Virtuell Verklighet. Det är inte helt ovanligt att människor som råkat ut för en katastrof efteråt säger: ” – Det var som att befinna sig mitt i en film!”

Verkligheten kan personen beskriva som kontinuerlig i tid och rum. Den nattliga drömmen brukar i allmänhet bestå av många koncentrerade händelser i en snabb följd.

Det kan också förekomma klipp eller tids- eller rumsförskjutningar som inte brukar uppstå lika ofta i den vanliga diskmaskinsrealistiska vardagsverkligheten. Personen kan räkna in sådana specialeffekter som Derealisering och Depersonalisering.

I första fallet upplever sig personen inte riktigt innesluten i en pågående, privat och personligt integrerad i en styrd verklighetsuppfattning.

Descartes kan bevisa (för sig själv) att han existerar, men inte var någonstans i verklighetsupplevelsen. Han kunde lika väl befinna sig uppe i taket, som under bordet.

Major Tom kan utan problem uppleva sig som alienerad och isolerad i en solipsistisk plats någonstans mellan Tellus och Universums terminalstation och återvinningscentral.

I en dröm är det ganska så enkelt att beskriva den tillgängliga verklighetsversionen som en plats i Röda Rummet eller på Röda Mattan. Det kan finnas människor i samma rum som personen upplever som familjemedlemmar, närstående, släkt, vänner, bekanta eller främmande. Om personen skulle fråga dem om den plats i Rummet och Tiden är Verklig, så skulle de mycket väl, även med en viss undran i blicken, kunna bekräfta att, jovisst, så är det!

I någon målning av Magritte eller grafiskt blad av Escher, skulle mycket väl någon kunna riva sönder verkligheten, så att en annan verklighet uppstår i sprickan.

Den vanligaste uppfattningen är att någon som befinner sig mitt inne i en dröm, antingen, därför att den är så lustfylld, önskar kvarstanna i densamma, eller att personen, om den befinner sig i ett Holocaust eller Helvete söker uppväcka sig ur mardrömmen, så att den outhärdliga verklighetsversionen äntligen tar slut och en betydligt behagligare inträder i dess ställe.

Samma sak om det gäller en hallucination, typ i en psykos, eller efter tillräckligt intag av verksam substans, typ DMT.

Flykten från Diskmaskinsrealismen bör tas på Yttersta Allvar, om ifall personen önskar kvarstå i Eskapistiskt Tillstånd, endast och enbart för att den lättillgängligaste av dem av vederbörande upplevs såsom Materiellt, Fysiskt, Psykiskt och Andligt Otillfredsställande.

Ett exempel på det kan vara då Lärarna en gång gick i strejk.

De som annars brukade lida av ogiltig frånvaro, kunde i detta krisläge uppfatta skolbyggnaden i sig som tillräcklig Tillflyktsort, kanske bort från Inadekvata, Irrationella, Frånstötande och till och med ibland helt Absurda Hemförhållanden. Skolbyggnaden i sig utgjorde alltså inget avgörande hot för annars behöriga Elevämnen.

För vissa elevämnen kan Skolan som Institution upplevas som ett tillgängligt Tidsfördriv, andra som ett Tidsslöseri och åter några som kan hålla med om Skoltiden som ytterligare en Transportsträcka fram till en levnadsstandard över Genomsnittet av BNP per capita.

För att återgå till dagens hetaste ämne:

Anta att den här verkligheten är en dröm, hur att bevisa det?

Matrixupplevelsen överensstämmer med Föreställningen om att Matrix är att föredra framför Diskmaskinsrealismens vardagsverklighet.

Helt säkert skulle den Tysta Majoriteten av Gemene Man, av helt evidensbaserade skäl, föredra den senare framför den förra.

De mer Spänningssökande, intill Dumdristighet, Risktagande, föredrar förstås den Utmaning som finns i Sprickan mellan Verklig Verklighet och Virtuell Verklighet. Den Virtuella Verkligheten upplevs bara som ett ännu mer intresseväckande alternativ, så länge som den Verkliga Verkligheten fortfarande finns inom en armslängds avstånd. Men, vad om ifall den förblir helt Uteslutande?

För Alice eller annan Lolita, eller Cosplayer som endast kan röra sig mellan den ena Alternativa världen och en annan, kommer sannolikt den Uteslutande Tredje återupplevas som ett Paradis bakom en Pärleport.

Inom kategorin av Gemene Mans Tysta Majoritet, finns en subkultur av Drömmare, i andra sammanhang också bärandes epiteten Drönare eller Dagdrivare, som faktiskt föredrar att kvarstanna i den Verkliga Verklighetsversionen, men ändå förhålla sig i Förföriska Önskedrömmar till den tidigare, som om denna inte behövdes upplevas så hårt, konkret, intill okomfortabilitet, trist, långtråkig och, kanske, alldeles, alldeles… svårmodig.

Det är ur denna subkultur som Visionärer, Sociala Ingenjörer och Illusionister, Folkuppviglare, Lobbyister och Demagoger kan finna lättövertalat Fotfolk, typ Infantila Gangsters.

Två försäljningstricks:

Vill du inte bli lycklig?

Och/eller:

Hur vet du säkert att det här förslaget är tillräckligt bra, om det aldrig någonsin får utsättas för evidensbaserad Tillämpad Statsvetenskaplig Kunskapsteori?

Media informerar, men drar inga slutsatser. De förhåller sig neutrala till andra informationsbitar. Den ena fragmentariserade Informationsbiten säljer lika bra som en annan, så länge de inte läggs in i samma mönster typ Pussel, Mosaik eller Fraktal.

Båda frågorna kan ställas av välformulerade Libertarianer (i gruppen ingår samtliga på skalan mellan Höger- respektive Vänster-Anarkister), samt redan Frälsta Neoidealister (i gruppen ingår samtliga mellan Apokalyptiska Ryttare, till Schopenhauers Hinduiska Asketer).

Libertarianerna förutsätter att till och med Stimulanspaket av Lag och Ordning i direkt samband med Personens, Medborgarens, personliga Frihet och Äganderätt över Materiellt, Affektivt, Immateriellt och Semiotiskt-Symboliskt, eller Andligt-Religiöst föreställda Objekt.

I den klausulen ingår också allt sådant som någon annan Part i Målet, ännu inte hunnit kontraktsbinda sig till.

Frälsta Neoidealister förhåller sig till allt Mellan Materiellt och Andligt-Religiöst, som om Varje Obekräftad Objektifiering, typ Idé i Idévärldens Idealstat, där, valfritt vilket, en Härskare kan ingå i Köpesumman, det vill säga av Obetalda skattemedel.

Frågan ”Anta att den här verkligheten är en dröm, hur att bevisa det?” kan därmed, tills vidare, eller tills motargumentet i en Anti-tes nödvändigt måste anses tillräckligt hållbar vara besvarad. Beckett skulle antagligen, rent hypotetiskt, instämma med Descartes citat, så länge som Personan är identisk med Belacqua, samt helt inkongruent med Sisyfos.