Garanti: Om ifall Läsaren/Tydaren har upptäckt den associativa steganografins förträffliga metoder, men ändå inte, i gällande nuläge önskar använda tillgången pragmatiskt, kan förhoppningsvis densamma textmassan utnyttjas som underhållande tidsfördriv, typ förlagorna pusselspel, korsordsflätor eller rebusar.

Inte ens praktiskt utövande av krishantering, prepping och survivalism har försett utövaren med tankar om plötsliga omkast i Verklighetsberättelsens händelseförlopp.

I beredskap inför sådana oväntade incidenter har den utsatta förutsett allt utom sådana metoder som, tills annat inträffar, håller tankeverksamheten i trim. Ett gratistips är att ”Stay Cool”, Vu vei och Svalkande Likgiltighet (Henry Parland).

Att sitta på händer, högsta betyg i inlärd hjälplöshet, bokstavstroende defaitism, toppar och dalar av livsglädje, seglivad levnadströtthet, välunderbyggd levnadsmätthet och blasé dekadens, kan botas med Urban Exploration och Sedelärande Verklighetsberättelser i kortromanform.

Läsaren/Tydaren av den Associativa Steganografiska Faktionen Verklighetsberättelsen kan studera lämpliga informationsbitar om den japanska Lolita-kulturen med Maids, Marvel comics eller andra syntetiska-artificiella media.

Antalet tänkta associationer är beroende av hur många texter som ingår i råmaterialet.

Ibland är det bättre att utgå från råmaterialet först, ibland är det fördelaktigare att anpassa råmaterialet till associationerna.

Orden som kan läsas är alltid bokstavstrogna, det vill säga alltid på samma tvådimensionella yta.

Läsaren/Tydaren av ordens enskilda sammanställning inom mer eller mindre obegripliga meningar, måste alltså, för att textmassan, kontexten samt klartexten, närläsas med generalistisk allmänbildning.

Här ett första, inte helt okomplicerat, exempel.

Textmassan utgörs av tre olika sentenser:

”Först till kvarn, får först mala.”

”Man ska inte gå över ån efter vatten.”

”Man kan inte gå ner i samma flod två gånger.” Herakleitos

Läsaren/Tydaren kan utgå från ett samplat ordval.

En förindustriell vattenkvarn drivs ett flöde från en närbelägen kvarnsjö. Den associativa härledningen går till ordbilden ”vatten”. Kreativt visualisera trädens och himlens reflexer på vattenytan.

Andra meningen syftar också den på ”vatten”, men nu kan Läsaren/Tydaren här associera i vidare perspektiv. Råmaterialets textmassa syftar på ordspråket som betyder att man inte ska anstränga sig i onödan.

Den tredje är ett citat från Herakleitos, vars ord: ”Allting flyter”.

För att åter associera till ”kvarnen”, kan ”vattnet” också förmedla en sinnebild av ”energi”, typ chi eller qi.

Därmed har Läsaren/Tydaren nått fram till skiktet under textmassan: ”Kontexten”.

Kontexten i sin tur kan ge associationerna: ”Energi”, ”Överansträngning”, ”Omöjlighet” och ”Flöde” eller ”Förgrening”.

Vilken energi åsyftas?

Har överansträngningen något med energin att göra?

Är uppdraget, ”missionen”, så omöjligt att utföra, att det praktiska förfarandet, bara kommer att leda till onödig ansträngning?

En annan association, den här gången till ”Flöde”, ”Förgrening” samt ”Energi” kan leda vidare till andra postmoderna memer:

”Kärringen mot strömmen” och ”Delegering”.

Om ifall associationen överensstämmer med verklighetsberättelsen kan klartexten lyda:

”Om missionen, i relation till de inblandade behörigas lagringar av långtidsverkande energier, verkar alltför omöjligt att förverkliga inom önskade begräsningar av tidrummet, bör andra mitosiska cellkamrater snarast möjligt avstå från andra distraktioner och underhållningsattraktioner och med förenade krafter möta riskerna som tillräckliga möjligheter.”

Av en del utövare av musik anses samplingen vara en slags stöld, då samplaren ofta hämtar rytmslag, slingor och loopar från egna eller andra artisters verk.

Om ifall en fotograf plåtar målningen ”Mona Lisa”, har den endast utfört en kriminell handling om denna påstår sig själv vara upphovsmänniskan till oljemålningen.

Sådana immateriella upphovsrättsliga strider blir allt mer vanligt förekommande då kopieringar, plagiat och piratkopior är tillverkade i digitala medier, istället för traditionella, materiella, fysiska tillverkningsprocesser. En analog samplare live kan mycket väl hämta slingor från andras melodier.

För att jämföra med ett litterärt verk.

Om någon klipper sönder sidor ur August Strindbergs debutroman ”Röda Rummet”, väljer ut stycken och rader ur textmassan och därpå sammanför dem i en annan, just konstruerad kontext.

En samplare kan mycket väl jämföras med en artificiell intelligens, typ android.

Likt en översättning av verk typ James Joyces ”Finnigan’s Wake” både översättas bokstavligen, bildligt, symboliskt samt i relation till anpassade informationbitar.

Att göra är att lära.

Allt som behövs är ett genuint intresse för språkförbistringar, verbala missförstånd, outtalade och/eller underförstådda meningar och betydeler, orsaker till missförstånd och oempatiska uttryck i rätt sammanhang, typ antingen textmassan eller kontexten.

Läsaren/Tydaren kan därför med fördel sätta sig in i hängiven förståelse av ämnena Semiotik, Semantik, Retorik, Symbolik, Ikonologi samt andra betydelsebärande tecken.

Bland dem som hellre utgår från andra koncept och holistiska ljudbilder tillverkade med digitala utrustningar som mixerbord, syntar, rytmboxar och programvaror, upplevs de analoga ljuden mer som råmaterial, än färdigproducerat.

Om ifall en dadaist som Marcel Duchamp målar mustasch på Leonardos berömda mästerverk ”Mona Lisa” (”La Joconde”), är det fortfarande samma bild, men genom åverkan, skändad, eller är det en ny?

Skulle någon ung med hög intelligensnivå, utan att känna till originalverkets ikonologi, över huvud taget kunna föreställa sig en Mona Lisa utan generande hårväxt i ansiktet?

Samma frågeställning kan också överföras till analoga tryck av litterära utgåvor med bokstäver, ord, meningar och stycken som realiserade råvaror.

Som att strimla Johann Wolfgang von Goethes ”Faust” tryckt i fraktalstil till lätthanterliga bitar.

Först i Corrier New:

”Det skrivet står: »i förstone var ordet»;

här redan sjunker pennan ned till bordet;

så högt kan ju omöjligt ordet skattas,

det måste annorlunda fattas.”

Konverterat till Bold Fractur Text:

”𝕯𝖊𝖙 𝖘𝖐𝖗𝖎𝖛𝖊𝖙 𝖘𝖙å𝖗: »𝖎 𝖋ö𝖗𝖘𝖙𝖔𝖓𝖊 𝖛𝖆𝖗 𝖔𝖗𝖉𝖊𝖙»;

𝖍ä𝖗 𝖗𝖊𝖉𝖆𝖓 𝖘𝖏𝖚𝖓𝖐𝖊𝖗 𝖕𝖊𝖓𝖓𝖆𝖓 𝖓𝖊𝖉 𝖙𝖎𝖑𝖑 𝖇𝖔𝖗𝖉𝖊𝖙;

𝖘å 𝖍ö𝖌𝖙 𝖐𝖆𝖓 𝖏𝖚 𝖔𝖒ö𝖏𝖑𝖎𝖌𝖙 𝖔𝖗𝖉𝖊𝖙 𝖘𝖐𝖆𝖙𝖙𝖆𝖘,

𝖉𝖊𝖙 𝖒å𝖘𝖙𝖊 𝖆𝖓𝖓𝖔𝖗𝖑𝖚𝖓𝖉𝖆 𝖋𝖆𝖙𝖙𝖆𝖘.”

(Sidan 61 i Viktor Rydbergs översättning. Stockholm 1915.)

Den fraktala stilen är läsbar åtminstone för dem som förstår hur att tolka fraktala bokstäver med lite egen karaktär, till mer lättbegripliga gemena.

Här är gränsen hårfin mellan vad som är, med hjälpvetenskapen ”Kryptologi” i bakhuvudet, att betrakta som ”Kryptografi” vilket som bör studeras under rubriken: ”Steganografi”.

Kryptografi innebär att med metoder förvanska klartexten så att obehöriga utomstående inte kan läsa det.

Helt klart skulle samtliga inom den löst sammansatta kategorin av Gemene Man vara överens om att de fraktala bokstäverna, såsom ”brutna”, på något sätt också är ”förvanskade”.

Att, till exempel bokstaven ”k” ser ut som ett ”f”, kan ju inte anses utgöra något oöverstigligt hinder för Läsaren/Tydaren att avkoda ”𝖘å 𝖍ö𝖌𝖙 𝖐𝖆𝖓 𝖏𝖚 𝖔𝖒ö𝖏𝖑𝖎𝖌𝖙 𝖔𝖗𝖉𝖊𝖙 𝖘𝖐𝖆𝖙𝖙𝖆𝖘”, till ”så högt kan ju omöjligt ordet skattas”?

Inom populärmusikens rytmiska melodier finns sådana likheter mellan Lady Gagas ”Pokerface” och Madonnas ”Vogue” att flertalet av kategorier som inte anser sig tillhöra ”Gemene Man”, upplever tecknen mer som simulakra bilder av en hyperverklighet, än simulerat ljud i cybernetisk, digital, samplad originalversion.

Är Magnus Ugglas 77-tals desillusion av Stureplan mer med sanningen överensstämmande i nuläget efter 2020, än Ulf Lundells numera lite mer nostalgiska 67-talsvision?

Ulf Lundell:

”Och han reste sej med en skräll

Och slog sej ner hos nån slags fotomodell”

Jämfört med Magnus Ugglas:

”Jo, jag fick tag i en biff, hon var fin som fan, hon var fotomodell”

Detta är lite av syftet med metoden ”Associativ Steganografi”.

I vilket avseende är Lady Gagas låt ”Pokerface” en parafras till Madonnas ”Vogue”?

Är Magnus Ugglas text en Orwellsk 1984-parafras av Ulf Lundells samhällslyrik?

Traditionella artister kan uppleva hur deras egna tillverkade alster missbrukas av dem som via elektroniska utrustningar plockar russinen ur kakan.

Många av dem som hämtar valda beats och bits ur färdigbrända produktioner att i det rådande läget är samtliga färdiga verk har genomgått medvetna eller omedvetna urval i omstruktureringar, redigeringar, filtreringar och retuscheringar.

För en allmänbildad, som inte alls måste vara bevandrad i klassisk konsthistoria, kan frågan tyckas enkel, men för den som upplever ”L.H.O.O.Q.” med färska ögon och klar blick, blir den senare parafrasen kanske till och med mer synonymt med ett första ursprungligt original.

Samma frågeställning kan vara avgörande för vilken Harold Bloom föredrar bäst stämma överens med banbrytarens vision.

För en auktoritetsbunden bokstavstroende kan valet bli allt annat än rättvisande. Den typiska uppfattningen är att den allra första utgåvan på originalspråket också ska uppfattas som med sanningen överensstämmande. Där emot; för en auktoritetsbunden litterärt bevandrad är den senaste och sista versionen alltid bättre formgiven, än alla de tidigare, mer eller mindre, otidsenliga.

För en bokstavstroende är den första utgåvan av Johann Wolfgang von Goethes ”Faust” den bästa tänkbara versionen av ursprungsverket som verkställaren förverkligat manuellt utan tillgång till mekanisk skrivmaskin.

Många liter vatten rinner var dag under Paris broar. Utifrån Goethes vackra handstil kunde en initierad i Gutenbergs hemligheter konvertera skönstilen till gotisk fraktalskrift. Detta kan lämpligast exemplifieras när textmassan, men inte kontexten och klartexten, först är synliggjord för folkmassans lojala undersåtar vars största bedrift blev att underkasta sig Maximilian I:s befallning.

Ingen nu levande kan med säkerhet veta om de brutna typerna kunde haft något att skaffa med sonen Filips äktenskap med Johanna den vansinniga, men rent hypotetiskt och med lite överdriven fantasi, skulle de mycket väl kunna ha varit en passande morgongåva.

Johann Wolfgang von Goethe visste säkert vad han gjorde, då han i Weimar år 1832, förfärdigade en egen version av Marlowes ”Faust” (c:a 1592). Thomas Mann långt senare, ville inte vara sämre han.

Läsarens/Tydarens inställning till bokstävernas vågräta enskilda ställning är påverkad av mer syntetiskt artificiella uttryck, än naturligt biologiska. Organiska, obegripliga meningar måste ju ändå, någonstans någon gång, etymologiskt ha härstammat från cybernetiska idéläror och tankesmedjor.

Utövare som inte bara förhåller sig passivt till textmassans finstilta kontext mellan orden och under meningarna kommer snart bli varse hur klartextens informativa budskap sammanfaller med fakta hämtade från allmänbildning, särintressen, konkret förståelse samt graderade abstraktionsnivåer.
Den Associativa Steganografiska Ordkonsten har mycket gemensamt med Sampling. Speciellt inom populärmusiken används tekniken för att kopiera och klippa in sådana ljud som kan fungera som effekt eller citat från andra musikaliska verk.

Egentligen uppstod metoden redan då de första bandspelarna kom. Det var först när teknikföretagen lanserade sina versioner av samplingsmaskiner och mjuka programvaror som förutsättningarna blev tillgängliga för, inte bara aparta original som använde fritiden till konkret musik i abstrakt form, utan också mer handfallna musiker inom genrer som Hip Hop, House och Electronica.

Plötsligt kunde var och en med tillgång till mixerbord med equalizers, fasförskjutare, distortions, digitala inspelningstekniker, rytmboxar, synthesizers samt klaviatur med de färdiginspelade ljuden.

På en gång hade disc jockeys erövrat musikintresserad publik som i det närmaste uppnått samma tongivande ställning som en gång Johann Sebastian Bach, när han suttit framför kyrkorgeln i Weimar.

I varje generationsskifte uppstår konflikter mellan äldre erfarna mästare som vill förklara yngre ekvilibrister vilka spelregler som gäller. I samtida musik har sedan förra sekelskiftet den allt växande musikindustrin tillämpat de tekniska resurser som instrumentmakande producenter ställt till utövarnas förfogande.

Paradigmskiftet är ännu långt ifrån avslutat. Musikerna sitter inte bara på händerna för att invänta vad de tongivande producenterna av digital ljudteknik kommer för att presentera på nästkommande ljudmässa.

Traditionella artister som tills vidare förlitat sig på bruket av analoga instrument, kan uppleva hur egna inspelade ljud på vinyl, kan igenkännas i en mer digitalt spontant improviserad spelning i samband med årets Tomorrowland.

Det är till ringa tröst för mer seriöst etablerade traditionalister innanför populärmusikens flexibla gränssättningar, att nu senare tillverkade produktioner också kan innehålla mer eller mindre förvrängda ljudupplevelser från kollegor inom kommande paradigm.

Schismen som pågår handlar egentligen mer om immateriell upphovsrätt, än musiken i sig. Men naturligtvis har även mer framgångsrika, mångfacetterade superstjärnor, som inte längre är så beroende av royalty-inkomster, åsikter om hur deras musikaliska alster kan brukas eller missbrukas. Varför ska någon annan, mindre bemedlad, kunna plocka russinen ur kakan från deras egna unika originalversioner?

Många av dem som hämtar valda beats och bits ur färdigbrända lagringsmedia, håller för riktigt att alla ljud är jämställda.

Processen pågår året runt. Musiken överskrider både nationella gränssättningar och andra mänskliga tillkortakommanden. Till det resonemanget hör att, i det rådande nuläget i paradigmskiftet, är samtliga slutförda verk mer eller mindre behandlande som ettor eller nollor.

Snart sagt vilken osnuten unge som inte ens är torr bakom öronen kan med redan befintliga innovationer framställa sådant som, bara för att nämna ett exempel av många, bilföraren samt eventuella passagerare, önskar lyssna till från musikmaskinen bakom rattmuffen.

Men den musikaliska konstarten är långt ifrån ensam om denna inspirerande tillverkningsprocedur. Åren går, men det var inte så länge sedan som medmänniskor nere i svårtillgängliga grottor lämnat avbildningar som än i dag väcker allmänhetens häpnad.

Industrialiseringen påverkade inte bara försörjningsbasisen för Ned Ludds hängivna efterföljare.

En seriös bildkonstnär kunde fråga sig själv och sina distansarbetade kamrater om varför, under näst intill outhärdliga ansträngningar, färdigställa en oljemålning under si och så många år, när en simpel lådkamera kunde framkalla samma komposition på bara ögonblicket av en sekund?

Denna något ogenomtänkta frågeställning skulle ställa hela den dåvarande etablerade konstmarknaden på kant.

Om ifall en dadaist som Marcel Duchamp målade generande hårväxt under näsan och på hakan på ett postkort föreställande turistfällan i Le Louvre, Leonardo da Vincis berömda mästerverk ”Mona Lisa” (”La Joconde”), är det fortfarande samma verk? Duchamps provocerande tilltag var ju inte att på något sätt ifrågasätta Leonardos kreativa förmåga eller rättighet till originalets tillkomst (vilket också borde omfatta alla de royalties från det otal reproduktioner som verket utstått under tidens tand) utan att visa på hur tidsandan också påverkade det förflutnas, i nuläget gällande, tidsmarkörer. Var inte mästerverket i sig en slags föregångare till senare tiders tidskapslar?

En allmänbildad, som inte alls måste vara bevandrad i klassisk marknadsföringen via släkten som di Medici, som fungerade som mecenater för de flesta utarmade och svältande, oförstådda genier under Renässansen, kan frågan tyckas enkel, men för en som upplever ”L.H.O.O.Q.” med färska ögon och klar blick, blir den senare parafrasen kanske till och med synonymt med ursprungligt original.

Samma frågeställning kan också överföras till analoga översättningar, bearbetningar och subjektiva föreställningar om vilken intention som skriftställaren haft framför sig som en immateriell vision.