– Har vi fått med allt? Ingen som glömt nåt?
Vid första anblicken, en helt vanlig familj. 
Uppe i en björk i Vanadislunden, sjöng en koltrast.

Rudolf var på ett strålande humör. Kristin var kartläsare och satt på passagerarsätet. Barnen hade ännu inte riktigt vaknat. Sonen Johan satt på baksätets vänstra sida och dottern Turid med hunden Tummen i knäet, på den högra.
Rudolf vred om tändnyckeln. Motorn i Volkswagen Passat Kombins fem cylindrar gick igång.

Familjen lämnade Vanadisvägen bakom sig för att tillbringa en sommarvecka ute på en ö i Roslagens skärgård.

Bilen svängde ut på Sveavägen mot Wenner-Grens Center, rundade Roslagstullsrondellen och fortsatte E18, Norrtäljevägen.
Kristin torkade nattsanden ur ögonen. Morgondiset över Brunnsvikens stilla vatten löstes upp av solstrålarna. Johan kände igen Frescati, Stocksund, Mörbylund, Djursholm och Danderyd. Till höger om vägen rusade Roslagsbanans tåg.

Turid hade vevat ner fönsterrutan. Dofter från vallmo och kåda virvlade in. Humlor och bin surrade. Guldgula rapsfält böljade. 

Turid, kände hur den sötaktiga doften kittlade i näsan.

Hunden Tummen hade nosen ute i vinddraget. Han fnös, frustade och höll i sin iver på att ramla ut. Turid drog in honom och stängde fönstret.

Rudolf undrade: – Vilket var det nu igen, Kappelskär, eller Kapellskär?

Kristin tittade på kartan: – Kapellskär, tror jag. Så Backlunda och Lurbacka. Vi bör snart vara framme vid färjeläget.

Bilen svängde av från E18 och in på Backlundavägen. Backlunda kyrka syntes knappt genom de högväxta lönnarna.

– I den här stenkyrkan, sa Rudolf, har Albertus Pictor dekorerat väggarna. 

– Jaså, sa Kristin. Är du säker på det?
Svartskimrande hästar gick och betade ute på en äng. I dikesrenen stod två skyltar ”Färja till Lurbacka” och ”Här slutar allmän väg”.
Vägen sluttade ner mot färjeläget. Rudolf drog i handbromsen.

Tio minuter kvar till avfärd.

Familjen klev ur och sträckte på benen. Tummen lyfte på bakbenet intill en smutsig betongsugga och lämnade ett visitkort. 

Kristin tittade upp mot himlen och pekade: – Vad är det där? 

– Det är en helikopter, sa Johan. 

– Det ser ut som ett flygande tefat, ett Ufo, sa Turid.

Föremålet blänkte till. Ett bländande sken.

– Nu är det borta. Konstigt! 

Alla stirrade på varandra.

Kristin sa: – Det var nog en halo…

Då kunde ingen ana att det var ett varsel från händelser i framtiden.