För den grå mullvaden är den otvetydigt bästa rollen i språkspelet en Före Detta, ett Ex, eller en Persona non Grata.

Människan i det digitala informationssamhället eftersträvar optimal uppmärksamhet och bekräftelse.

Ett sätt att inte väcka omgivningens intresse, är att intensivt stirra ner i sin smartphones skärm, samtidigt som personen inte på något sätt oroar sig för vad som händer runt omkring.

Den här individen kan inte bevittna något och utgör därmed ingen hotbild.

Den här individen kan inte betraktas såsom ansvarslös och kan därmed inte utses till någon möjlig måltavla.

Med den totala uppmärksamheten fokuserad på smartphonens bildskärm, kommer omgivningen knappt att lägga märke till den som till sitt yttre verkar vara mentalt frånvarande.

Att sitta i en privatbil med en smartphone, bärbar padda eller laptop framför sig, kan väcka andra bilisters intresse.

En allmän uppfattning är att den grå mullvaden bäst kan gömma sig i en folkhop.

Det kan stämma så länge som folkhopen är i rörelse och rör sig åt samma håll som den grå mullvaden.

För en oerfaren, mer ljusgrå, mullvad kan det verka som om det är folkhopen och inte mullvaden själv, som avviker i utseende eller beteende.

Den som söker hålla sig undan, väcker ofta mer intresse, än den som söker omgivningens uppmärksamhet och bekräftelse.

En grå mullvad som upprepade gånger utropar ”Titta på mig! Se på mig! Här är jag!” kommer högst sannolikt uppnå en kvalitativt bättre effekt, än den man som till det yttersta söker verka vara diskret oansenlig och betydelselös.

Att smälta in i miljön, måste inte vara detsamma som att inte synas.

I ett stort varuhus kan det vara bättre att smälta in i miljön som expedit, än som kund.

I en restaurang eller teater kan arbetet i garderoben vara en sådan miljö.

I vår urbana kultur inriktad på höga ambitioner, höga prestationer och hög effektivitet är varje påfrestande person eller händelse besvärande.

Någon som söker ta ens tid i anspråk är lättare att bortse ifrån än en konkurrent.

Den som inte dömer, blir inte heller dömd.

Låta vara.

Låta gå.

Den grå mullvaden uppnår inte ens stadiet som hunsad.

Den grå mullvaden har ingenting att förlora och därmed inte heller någon status, ställning, ära eller heder att försvara.

Den grå mullvaden eftersträvar inte ens att uppmärksammas som en erkänd och respekterad av sina närmaste kollegor, grå mullvad.

Att generalisera och kategorisera de människor som finns i den omedelbara närheten kan verka tidskrävande.

Flyt med.

Alla normalgrå medborgare avskyr tanken på att urmärka sig och därmed kanske framkalla omgivningens nedlåtande blickar, tysta hån eller avsky inför en skamlös varelse.

Ett dyrt klädesplagg väcker mer uppmärksamhet, än en tråkig kopia.

Den som söker dölja sitt ansikte eller andra karaktärsdrag väcker mer uppmärksamhet, än den som söker framhäva dem, men på ett negativt sätt.

Tunnelbanan och andra kollektiva färdmedel kan vara bra, förutsatt att den grå mullvaden är streetsmart och väl bekant med utrymmen och färdsträckor.

Hellre att göra en kringgående rörelse, än att färdas rakt fram mellan punkt A och punkt B.

De flesta människor är självupptagna.

De söker hålla sig innanför och bevara sin egen bekvämlighetsbubbla enligt minsta motståndets lag.

Inne i en administrativ byggnad anses den vara misstänkt som avviker från andras utseende, klädsel och beteende.

Att vara inne, i betydelsen, tillhörande och behörig, kan väcka uppmärksamhet på så vis att någon annan behörig ifrågasätter ens närvaro.

Försiktighet är alltid en dygd.

Då många samhällsmedborgare gärna söker positionera sig och hävda sin status, kanske genom konflikt eller konfrontation, kan det vara en fördel att för den grå mullvaden att själv utföra en sådan positionering, men på ett sådant sätt att den andra upplever sig ”inte tillhöra samma division”.

Alla säger hej till städaren, men ingen ägnar någon tid till att föra ett längre eller djupare samtal med lokalvårdaren.

En städare och en annan personal på samma låga nivå på den sociala trappstegen som kommit i konflikt med varandra, är något som den högeffektiva presteraren så långt som möjligt söker undvika och undfly.

Något som är oerhört viktigt, är därför att kunna verksamhetens språkspel, jargong, klichéer och, framför allt, tysta kommunikation.

Den grå mullvadens långsiktiga strategi är att verka burdus och omständlig.

Ett effektivt sken, som viktigpetter, kverulant, paragrafryttare eller övernitisk passopp, kan skrämma bort den mest världsvana av dignitärer.

Om den grå mullvaden söker framhäva sig själv, eller väcka uppmärksamhet för något tvetydigt och komplext, ger det inte så sällan ett bättre resultat, än att klamra sig fast i försiktighetens lite tvångsmässiga försök till att förklaras som osynliggjord.

Allt detta handlar förstås om den grå mullvadens egna erfarenheter genom långvarig observation.

Generellt gäller att människor undviker fattigdom och tyr sig till rikedom.

Fattigdom smittar.

Rikedomen omges av glamour.

En ekonomiskt oberoende människa undviker sådana individer och miljöer som kan ha en negativ inverkan på upplevelsen av bekvämlighet, trygghet och intimitet.

Hur kunde Wittgenstein resa in och ut genom Nazitysklands gränser?

Därför att han omgav sig med ett sken av offentlig respekt?

Därför att han verkade tråkig och därmed ointressant och inte drog andras uppmärksamhet till sig?

Därför att han obehindrat kunde följa de sociala, subliminala, koder som omgivningen upplever som ett exemplariskt vett och etikett och därmed till deras omedelbara belåtenhet?

Det är lättare att gömma sig inne bland publiken som närvarar vid Vårens Parismode, än som ordinarie medlem på Kommunalarbetarnas årsmöte.

Allt som kan väcka positiv nyfikenhet, bör undvikas.

Det är en generalisering att hävda att alla administratörer studerar städarens arbetsinsatser, men vid stunder av upplevd otillfredsställelse, kan administratören utsätta städaren för spontant improviserad, motsvarande projektiv identifikation, självupplevd otillfredsställelse.

Alla som anser sig tillhöra en högre rang i en abstrakt psykosocial struktur, brukar vilja hävda sig på bekostnad av någon för tillfället närvarande utförande en ansträngande, fysisk arbetsinsats.

Den allmänna meningen förklarar för dem inom samma grupp eller annan sammanslutning, att ingen behöver en mer avancerad utbildning för att tömma en papperskorg i en sopsäck.

Den grå mullvaden kan utnyttja perfektionistens självpåtagna uppdrag, med att försåtligt tappa till exempel ett begagnat tuggummi på golvet alldeles intill sopsäcken.

Vid en artig och försiktig förfrågan om varför städaren inte uppmärksammar biten tuggummi, kan städaren på ett burdust sätt uppmana tillrättavisaren till att, eftersom tuggummit kan upplevas som så störande för vederbörande, själv åtgärda missförhållandet.

Om ifall tillrättavisaren inte vill utföra den manövern, utan istället påkallar städarens uppmärksamhet på otyget, kan städaren utnyttja tillfället till replikskifte på påhittad ryska.

Sannolikt kommer tillrättavisaren snarast möjligt vilja komma ut ur den pinsamma situationen, försäkra sig om att ingen annan betydande person inom samma division bevittnat misslyckandet och därpå återinträda i ordinarie normaliserad Bekvämlighetsbubbla.

Sett ur en annan vinkel, kan den grå mullvaden själv inträda i rollen som tillrättavisare.

Då är det fullt möjligt att den oförberedda lokalvårdaren, som i det här fallet inte alls vill ge sken av att vara en grå mullvad, undkommer situationen genom att titta på klockan och med en gång konstatera att antingen den första minuten av dagens första kafferast redan passerat upplevd medveten närvaro, eller att arbetsdagen närmar sig sitt slut och att alldeles snart kommer en annan semestervikarierande lokalvårdare följa arbetsbeskrivningen till punkt och pricka och påta sig ansvaret för omhändertagandet av tuggummibiten.

Den nuvarande utövaren av yrkets discipliner känner plötsligt ett påträngande behov av att med språng uppsöka ett annat ställe.

Omgivningen reagerar på snarlikt sätt som vid den tidigare beskrivna incidenten.

Konformister ställer sig omedelbart på tillrättavisarens sida ( i det här fallet densamma som den grå mullvaden) och stirrar anklagande på den nonchalanta lokalvårdaren som inte ens kan tåla en väl utförd informationsbit från en rationellt tänkande praktisk rådgivare.

Den grå mullvaden kan helt problemfritt lämna scenen och, utan att väcka den minsta tillstymmelse till oönskad uppmärksamhet från tredje man, ge sken av att uppsöka det andra stället, men bruka den överblivna tiden till att slutföra det förutbestämda uppdraget enligt överenskommen agenda.

Ingen av andra närvarande åskådare eller observatörer skulle efteråt kunna ha någon synpunkt, åsikt eller anklagelse riktad mot tillrättavisaren, medan så gott som alla har eget intresse i att uttala sig negativt om lokalvårdarens ovanligt obehagliga bemötande av befogad kritik.

Någon karriärist med siktet fokuserat på nästa division, kommer redan i rulltrappan uppmana lokalvårdaren till att klippa håret och söka sig till annan anställningsform där denna kan uppträda lika obildat ansvarslöst samt avslutar monologen med repliken: ”Den som sig i leken ger, får leken tåla.”

Scenen skulle kunna vara direkt hämtad från en till nutiden anpassad version av Pimpinel Smith.