Johannes Uppenbarelsebok var rena spexet jämfört med övergången mellan det forna paradigmet och det kommande.

Två kamrater från folkskolan hade skapat en stugby utanför Ljusdal, med uthyrning av rum och stugor, kanoter, försäljning av fiskekort och dagliga guideturer, som affärsidé.

Så kom de över en gammal oljerigg som de lät bygga om till rymdhotell.

Efter åratal av slit och förlorade investeringar, fick de hjälp av en multimiljardär att sända ut det första rymdhotellet.

De blev framgångsrika och ekonomiskt oberoende.
Det var ungefär då som Stjärngänget fick höra talas om dem.

Evert var först med att ringa till Fågelsång & Skogsdoft, bara för att lyssna och känna av vilka de var och vad de hade tänkt med sitt första rymdhotell.


Evert tyckte att de lät seriösa och konfererade med de andra i stjärngänget för att så beställa rymdhotellet StarStead.
Snart var projekte igång.

Harriet Backe satte till alla klutar och producerade infotainmentfaktaprogram från byggarbetsplatsen StarStead.

Androidtvillingarna Anders och Andreas uppträdde.

Den svenska formgivaren Ann-Kristin Lindmark, A K L, presenterade hotellets inredning och design.

Hon initierade andra designers som gav sig på allt från hotellrummens gardiner till tyget på baden-badenstolarna vid den virtuella havsstranden.


Allt låg strategiskt i tiden.
De som sökte sig till SpåRätt vid Dreva Bruk, skulle snart också bli nyfikna på rymdstationen och funderingar om hur att själva leva där inne.

Inte alla, men några av dem förbokade för familjen eller företaget till en weekend ute i SpåRätt StarStead rymdhotell.

En dag skulle den faktiskt befinna sig ute i rumtidens eviga oändlighet, men att befinna sig inuti stationen medan den fortfarande stod på marken, var inte det nästan samma sak?
I anslutning till rymdhotellet fanns lekplatser och lekledare samt en välfungerande konferensanläggning för företaget, med inspark, parkour, klättrings- och paintballbana.

Ett idealiskt ställe för lek för barn och för vuxna.

Där behövde man inte bli orolig varken för att bli uppringd eller på annat sätt störd i fokuseringen och koncentrationen.

Oron höll världens ledare vakna dygnet runt.

Sådana som trodde att människorna i folket aldrig skulle kunna bli mogna nog att ta ansvar för sina egna beslut.

De som förutsatte att alla hotbilder om kommande katastrofer bara var rykten som konspirationsteoretiker, rättshaverister, olyckskorpar och domedagsprofeter spred.

Ledare som inte kunde föreställa sig att också de skulle ha ett bäst-före-datum innan Glömskans Mörker.

Jordbävningar, jorderosioner, översvämningar och vårfloder hade gjort stora marker porösa och rörliga.

Uttorkade älvfåror fylldes av forsande vatten.

Stora stycken mark följde med, fastnade i fördämningar och orsakade översvämningar.

Sådana rörelser kunde också sätta vägtrafiknätet och tågtrafiken ur funktion, tills att man grävt ut kanaler och skapat dammanläggningar på andra håll, utanför samhällena.

Svältkatastrofer och översvämningar kunde bli till underhållning, när alla förklarade för varandra att det som hänt, ändå inte var i närheten av deras egna hem.

Nisse hade hört ryktesvägen att neoluddister talat om Australien, som en kontinent att fly till. Neoidealismen hade inte fått lika starkt fäste där, som i Europa och Nordamerika.

Han hoppades att de i De Sanna Människorna skulle kunna ta sig till Australien, förutsatt att andra neoluddister ordnat med transporter och färdvägar.

Kunde de bara ta sig till Afrikas östkust eller till Indien, borde det finnas båtar som kunde ta dem över till Australien.

Kanske från Goa, eller Bali?

Det första stora hindret skulle finnas på bra mycket närmare håll.

Neoluddisternas fatalistiska ödestro befriade dem från ansvar, men omvandlade dem också till offer.

Det stod inte i deras makt och förmåga att kunna förstå och förklara Gudens vilja och handlingar.

De såg bara en väg rakt framåt och något annat val fanns inte.
De som kom att bli de första neoidealisterna med en vilja till att förstå avsikten och meningen bakom allt.

De lät sig inte förlamas av en översvämning, utan förlorade ingen tid till efterkloka spekulationer om den egentliga orsaken.

Medborgarnas bild av verkligheten, var den som återgavs i media.

Media öste på med känslomässiga vinklingar, samtidigt som man, medvetet eller omedvetet undanhöll sådan information om var det fortfarande fanns naturliga skogsområden, rent vatten, luft lättare att andas, framkomliga vägar och, kanske det mest sällsynta, tyst stillhet.

De vandrade, svettiga av värmen.

Liten risk för radioaktivt stoff i luften, men tunga moln av gråtungt rökdis.
Ut mot steppen och upp mot tundran.

De rörde sig stilla, framåt, framåt och framåt.
När fukten tätnade, blev insekterna fler.

Envisa flugor, bromsar, getingar, myggor, knott och svidare.

Smådjur kröp innanför kläderna, kliade, stacks, bet och sög blod.

I träskmarkens gölar fanns blodiglar.

I högt buskage och sly, låg fästingarna och väntade.

De kämpade mot krypen, men gav upp.
De närmade sig områden vars dagar var kalla och nätter, frostiga.

Kursen de höll var alltför mycket i nordlig riktning.

Ändå var det trivsammare, än den unket fuktigt, kladdiga.