Mullvadarna eller mullvadsmänniskorna lever så mycket i mörker att de lärt sig en speciell form av intuition, att ”se i mörkret” och, när de är uppe på ytan, i dagsljuset, bär de alltid mörka solglasögon, för att inte bli bländade eller skada ögonen.

De är så vana vid att inte använda synen och istället bruka hörsel, lukt och känsel att synen blir mera passiv, än aktivt uppmärksam.

Liksom fladdermössen uppnår de så småningom en ekoeffekt, där varje ljud studsar tillbaka och i första hand uppfattas av öronen, i andra hand av huden och känseln.

Effekten kan påminna om samurajernas intuitiva sjätte sinne.

Skyggheten kommer allt efter hand.

De tyr sig till det osynliga, ovidkommande, i bakgrundens skuggor.

En van underground-människa lär sig hur och var ytmänniskor uppmärksammar sin tillvaro i dagsljuset eller det elektriska lampljuset.

Ingen mullvad förväntar sig eller ens önskar ett ljus i slutet av tunneln.

För dem var tunnelseende ingen begränsning.

I tunneln finns inget sken som bedrar.

I tunneln är alla osynliga, men finns.

Ytmänniskan är lättare att lura och bedra, just därför att hen tror sig se, förstå och veta.

I tunneln är allt ständigt främmande, okänt och nytt.

Ytmänniskor lever i en värld av invanda rutiner, där vardagsmönstren leder fram till just de händelser som verkar angå dem.

Ytmänniskor känner igen sådant som redan är invant och bekant, men filtrerar omedvetet bort allt sådant som kan väcka antingen nyfikenhet, eller oro.

Det är alls inte ovanligt att de tar både tillvaron, livet och nuet för givet.

Under 60-talet blev det ett mode bland innefolket att bära solglasögon även där solljuset inte kunde störa dem, eller rampljuset inte blända dem.

Modet hade uppstått från mullvadsmänniskorna.

De omgavs av en mystisk, lite hotfull, upplevelse av främmande, obekant, okänt oförklarligt. Likaså deras praktiska kläder.

Material som inte samlade damm eller smuts, som var lätta att rengöra och ur vilka kroppsvätskorna inte avgav någon obekväm odör.

Ytmänniskorna levde i en ständig, för det mesta, omedveten oro, fruktan och nervositet som lätt kunde slå över till irritation och till och med aggressivitet.

De ansåg sig högst upp i Darwins näringskedja, men hade levt så länge i antropocens bekvämlighet- och trygghetszoner, att deras naturliga instinkter till överlevnad, hade ersatts av elektroniska, digitala media.

Då nya generationer av ytmänniskor växte upp, tog de för givet att världen och verkligheten fanns i media och inte i den fysiska världen runt omkring dem.

Verkligheten omkring, menade de på fullaste allvar, var en bedräglig illusion, medan den elektroniska, virtuella, digitala föreställningsvärlden, var nödvändig och begriplig. Mullvadsmänniskorna var vana vid att frukta de faror som, när som helst och var som helst, plötsligt kunde uppstå.

En översvämning.

Förlusten av bostad och alla ägodelar.

Andra mullvadsmänniskor som försvann och aldrig mer kom tillbaka. Människor som antingen gick vilse i den fysiska tunnelsystemen, eller i hallucinationer orsakade ensamhet, isolering, psykisk ohälsa eller allt djupare fall ner i drogmissbruk.

Mullvadsmänniskorna brukade jämföra missbrukets frestelser med att, i en kall och hård verklighet, finna ett varmt och tryggt hålrum i något liknande andlig kvicksand.

Längtan bort till frånvaron av köld och hårda stämningar, atmosfärer och klimat ledde den illamående bort mot en sådan mental oas.

Den undflyende kunde först uppleva den falska värmen och tryggheten i tårna.

Det gav mersmak.

Bara lite till.

Det kunde ju inte vara så farligt?

De som aldrig testat, hur kunde de veta?

Så med trygghetens dy över fötterna, förbi smalbenen och vaderna och upp till knäna.

Livet hade aldrig någonsin känts så bra, stimulerande, intressant och välkommet.

Dyn i kvicksanden väckte misstankar och oro.

Tänk ändå om det var farligt? Nåja.

Än så länge var det ingen risk att dras med ut och ner.

Bara några steg tillbaka till samma främmande, ogästvänliga, otrevliga och obekväma vardagsverklighet full med obegripliga rutiner och föreställningar utan förklaringar.

Ytmänniskorna förstod ingenting.

Varför kunde någon välja att fly, när ingen flykt var möjlig?

Den undflyende gick upp på säker mark och träffade där andra ytmänniskor i samma situation. Vad visste egentligen ytmänniskorna?

Vad kunde de, som aldrig upplevt den mentala kvicksandens svarta hål, ha att erbjuda istället? Faktum var att de inte kunde erbjuda någonting annat än vardagsrutiner och åsikter som de aldrig själva erfarit om de var sanna, eller bara rykten.

Deras övertro på regler och påhittade gränser kunde inte längre kännas övertygande.

De satt och väntade på en marshmallow-effekt som aldrig skulle komma.

De rörde sig aldrig utanför Borgens tullstationer och vallgravar.

De upplevde ingen inre trygghet, saknade självförtroende och förväntade av en helt likgiltig övermakt, ett bistånd som aldrig skulle nå fram.

Innerst inne kanske de till och med kunde ana det, men varför riskera uteslutning?

Varför ställa sådana obekväma frågor som bara kunde orsaka mer oro och kanske till och med oordning, kaos och förstörelse?

Mullvadsmänniskorna var långt ifrån befriade från sådana illusioner, men saknade tilltro till sådana förhoppningar som bara, om de aldrig infriades, bara skulle leda till besvikelse och, kanske, defaitism och apati?

Annons