Mullvadarnas syn på livet är grundad på myter som förmedlas mellan individ till individ, stam till stam och generation till generation.

Rörelser vill få sina egna åsikter att framstå som mer substantiella eller sanningsenliga. Det enda sanna för mullvadarna är dels mörkret, dels deras upplevelser som sannolikt härrör från genetiska symtom från Charles Bonnets Syndrom.

Bland sådana symtom brukar nämnas skeptiskt förnekande av verkligheten som den är:

En plats för intet … icke-besittning och … icke-anknytning …

betonas så att det blir intetsägande där mullvaden upplever verkligheten att inte förstå.

En ångest orsakad av den falska tron ​​på ett oföränderligt, statiskt.

När mullvaden även andligt har upplevt tunnelsystemets oändlighet, kommer hen inte längre vara i något ”tillvaratillstånd”.

Efter det Ogenomträngligt Svarta upp igen någon annanstans
Efter det Ogenomträngligt Svarta inte upp igen
Efter det Ogenomträngligt Svarta både upp och återkommer inte
Efter det Ogenomträngligt Svarta varken upp eller återkommer inte

En mullvad som har uppnått målet är obeskrivlig, ospårbar hos en befriad som lever och inte lever längre.

En tydlig egenskap är att en mullvad för att fullt ut förverkliga … djupt trött på det mänskliga tillståndet och …

En utbredd subkultur underground som, underifrån, överlappar upplösningens entropi.

Efter Fat Boy, Little Man och Tzar Bomba, den uppväxande generationens uppfattning att negation och värdeförstörelse var mest nödvändigt för de nuvarande förhållandena, inte förespråkande meningslösheten entydigt, men identifierat den som en fundamentalt prometeanisk rörelse.

Prometeismen är varken ”bra” eller ”dålig”, varken ”välfärd” eller ”katastrof”, men kan beskrivas som varandes en styrka och en svaghet på samma gång.

Mullvadarna blir befriade från all auktoritet och befrias också från moralisk auktoritet som annars gäller utanför och ovanför tunnlarna.

Detta betyder inte att tunnelsystemens inre struktur har någon metafysisk innebörd.

Till skillnad från världen ovanpå jord, kryper mullvadarna frivilligt in i tunnlarnas nätverk och vara sig själva inom dess gränser, anger den princip vars uppriktighet de försöker leva ut till slutet i ett tillstånd av spänning, i en kris, som att tömma världen och existensen av mening, syfte, begriplig sanning eller väsentligt värde.

Tolkning är något som mullvadarna inte kan leva utan, men är i själva verket ett livsvillkor.

Mullvadarnas direkta upplevelse av det totala mörkret i tunneln, verkar som motgift till tunnelseende med ett ljus i ett hypotetiskt slut av systemet, mot förtvivlan av meningslöshet, så småningom en konstruktion som leder till upplösning.

En upplösning som leder bortom skepsis till en misstro mot all mening.

Mullvaden är en produkt av evolutionen.

Tellus har ingen speciell betydelse i universum och historien rör sig inte i en riktning.

En fri ande.

Mullvaden införlivar tankar i sin egen direktupplevelse av varelse, tid och vara, till en perfektion av den.

Mullvadarna som kollektiv, berömmer den enskilda mullvaden för att undvika att praktisera en alltför biologisk eller antropologisk idealisering av tunneltillvaron; som en ”vilja till intet”, eftersom det inte finns något av värde att hitta i världen.

”Vilja till intet” är fortfarande en form av värdering eller villig.

Mullvadar mer djupare och längre ner i tunnelsystemens inre förklarar abstrakt i tredje person strategin som att förneka liv och deprecisera existens; hur vanliga människor kan föredra tunnelsystemen hellre än livet ovanför: ”Fremdheit” (alienation) och ”Absonderlichkeit” (konstighet), upptäckten av det anmärkningsvärda i det banala.

En obeveklig hängivenhet.

Mullvadens upprymdhet; oansvarigt vilseledande.

Fa’apua’a Fa’amu var tvetydig.

Möten mellan mullvadar av olika kön var möjliga, men berodde mer på slumpen än medvetna intentioner.

Då socialantropologer sökt skriva om mullvadarnas samhällsliv, brister tolkningarna så gott som alltid på osakliga argument angående kommunikation via tunnelsystemen.

Dessa argument grundar sig på föreställningar om att även mullvadarna lever i monogama förhållanden, men eftersom endast få utrymmen kan vara tillräckligt stora för att rymma två individer i bredd, kan man helt logiskt anta att tillfälliga möten sker mer serie- än parallellkopplat.

Det första påståendet blir alltid det som styr de nästkommande argumenten.

Annons