Wittgenstein är kanske den enda som behåller något som han redan hade.

Den senare Wittgenstein utsåg till sin självpåtagna och självuppoffrande uppgift att återinföra vanlighetens ord tillbaka till deras vardagliga funktioner.

I överensstämmelse med inspiration hämtad från den tidigare Wittgenstein kan Läsaren/Tydaren nu återinföra begreppet ”vanlighet” som substitut och/eller ersättning för ”Diskmaskinsrealismens vardagsverklighet”.

Den tidigare komplext sammansatta förvirringen angående vanligheten som den ser ut, utgjordes alldeles för mycket av illusioner som orsakats av bokstavliga missförstånd.

Adam Prestons språkspel, ordlekar, oljud och stilövningar beskrivs som själsböjda och understöds av passionerade samplare och programförklarande ordbehandlare.

Preston var son till en malaysisk kinesisk far och skotsk mor och hann växa upp innan hans båda föräldrar skilt sig.

Han tog examen året efter Amy Winehouse, som han senare stödde live.

Preston observerade vanligheten som ett ordinärt objekt.

Antingen som en förlängningen av något redan pågående, eller som ett alternativ till scenanalysens dramaturgi av flytande ordförråd mellan vitt skilda ämnesområden.

Enligt Preston befinner sig filosofi nu i en fas som han kallar:

”Filosofi Nu”.

Ett betonande av det oprecisa, kavala, i vardagsbrusets kallprat.

Prestons vanlighet blomstrade och var ganska utbredd en tid innan den snabbt minskade i popularitet för att snart hamna bortom händelsehorisontens borgliga skymning.

Det är inte ovanligt att höra att vanligheten inte längre är en aktiv kraft.

Dagens vanlighet är numera ersatt av sublima former av ironier som låter näst intill identiskt lika, men utan dess mest seriösa karaktärsdrag av utförda rutinhandlingar.

Å andra sidan är vanlighetens levnadsvillkor fortfarande en av de viktigaste teknikerna och många av dess effekter kan fortfarande upplevas som än mer trovärdiga.

I augusti 2015 släppte Preston ordbehandlingen ”Trueless”.

Det dröjde bara till någon månad in på nästkommande år då han i ett pressmeddelande förklarade att en ytterligare bearbetad och mer på avstånd fördjupad version skulle heta ”Clueless”.

Kanske efter uppenbar inspiration från Wittgenstein, eller rätta informationsbitar i livspusslet på rätt plats med ny formulerade kommentarer, kom ännu en uppgradering ut, med titeln ”Glueless”.

Den släpptes därefter i september samma år.

Preston förklarade titlarna som fria Associativa Steganografiska Ordkonst-avvikelser, där ”Trueless” syftade på vanlighetens flyktighet.

”Clueless” angav riktningen i en symbolisk illustration av Daidalos Trojalabyrint, men utan Ariadnes tråd som utlösande faktor i flykten undan den Minoiska Tystnadskulturens Minotauruskomplex, typ Picassos.

”Glueless” anspelade på hur flytande informationsbitar mitt ute i nuflödets huvudströmfåra var alltför färska, i betydelsen klibbiga ytlägen, för att de skulle kunna uppvisa begripliga avtryck i vanlighetens eda.

Publikum har noterat att Preston medvetet drivit texter i närvaro av starka kvinnor, även om många av dem erfarits som ambivalenta.

Prestons ursprungliga popularitet och inverkan på oljudet i varje enskild stavelse har utökats och diversifierats.

I sin senaste avhandling The Essential Neo Soul (2010) skriver Preston att även om vanligheten har missförståtts och dess verbala nyanser förklarats svåra att anpassa, försvarar han sig med referenser till historisk och social relevans, i kontextuell språkdräkt, validerar det betecknande som nuvarande ansiktsuttryck av alternativa progressiva ordlekar i både underjordiska nätverk och underjordiska kretslopp, komplett med ett distinkt ursprung och utvecklingsutveckling.

Enligt Preston har vanligheten och dess olika inkarnationer hjälpt till att omdefiniera traditionellt omoderna gränssättningar samt sådana oförlösta strukturer som kan hänga samman med dessa.

Preston hade länge strävat efter att, i överenstämmelse med den immateriella nyttjanderätten, söka varumärkesskydda vanlighetens begreppsliga underförstådda innebörd mellan raderna, men då ingen instans inom dåvarande administration kunde avgöra vilken avdelning, Patentverket, Skolöverstyrelsen eller Svenska Akademien, som skulle fatta det slutgiltiga avgörandet, hamnade ansökan tills vidare mellan stolarna.

Effekten blev att Etiketten tills vidare förblir avstängd.

Preston sökte återinföra upptäckten, eller om det var en uppfinning, in i rampljuset.

Därav kom Etiketten att av senare tiders textanalysander benämnas som Fåfänglighetsetiketten.

Fåfänglighetsetiketten nedstängdes 2009.

Preston med sin tidigare lärjunge, numera medarbetare och kollega, Schoelehrer fungerade som stand-ins för en frånvarande retoriskt lagd semiotiker med artistnamnet ”Gentleman”.

Under signaturen Red Wine Top Cat kunde de låta Läsaren/Tydaren själv ana sig till vilka som höll sig dolda bakom rubrikerna.

Svaret från Läsare/Tydare var positivt.

Den nya versionen av vanligheten kom att döpas till Lugn i Stormens Öga och senare Lugnet efter Stormen.

Här kom Preston och Schoelehrer in på en möjlig definition av Chuang tzus omfattande begrepp Den Stora Oklarheten.

Var vardagskväll efter middagen utvecklade Preston och Schoelehrer temat till en tidslucka i textflödet.

Formatet blev en omedelbar framgång.

I San Francisco Bay Area utökades konceptet till ett 24-timmars tyst orkanformat.

Det kom senare att kallas för Den Oavslutade Kyrkogården.

Grå pantertanter angav missuppfattningen att den endast var tillgänglig i en ”inte så låg-vanlighet”.

Ett anmärkningsvärt inslag var att det var fyra vanliga kvinnor.

Preston och Schoelehrer jämförde vanligheten med Downtempo-språkspelets vanlighet.

Fenomenet började dyka upp runt Ibiza, när arrangörer skulle få ner atmosfären före soluppgången.

Liksom Downtempo var vanligheten ett paraplynamn som också omfattade ovanligheter inom vissa rimliga semiotiska landmärken.

Preston och Schoelehrer kryddade vanligheten med remixer som drivit stilen ytterligare och kulturberikat det ytterligare genom att kombinera element av mikrogenrer som uppstått samtidigt som de engagerar sig i minnet.

Vanlighetens funktioner inkluderar blekt drömmande retro, eskapism (vanliga ämnen inkluderar stranden eller sommaren), långsamt till måttligt tempo, effektbehandlingar, typ:

”Feel It All Around”.

Prestons och Schoelehrers antagonister kritiserade vanligheten för att ha blivit konstruerad av förvandlade deskriptorer, medan ordbruket förlöjligades för sin upplevda ytlighet och beroende av vintage nostalgi.

Uttrycket kom också att användas som pejorativ.

Auster och Austen tog över stafettpinnen.

Många utnyttjade stilens enkelhet vilket ledde till en övermättnad av handlingar som bidrog till den ursprungliga scenanalysens bortgång.

En ironisk variant av hauntologisk vanlighet identifierades som alldaglig vardagsverklighet, typ diskmaskinsrealism.

Ett försök att framkalla en nostalgi för en kontrafaktisk framtid som aldrig någonsin skulle komma att inträffa, med visionen av ett konstigt alternativ bestående av omordnade avfall från efterkrigstidens slarviga förkortningar, slanguttryck och underförstådda retrospektiva fria associationskedjor.

Vanlighetens estetik är starkt rotad i idén om nostalgi som en tidsstörning:

”Istället för upprepning ger detta avstånd en känsla av förlust och sorg.”

”Ett tecken på att vanligheten inte längre kan undkomma tidsmässiga störningar i sken av framtida misslyckanden”.

När vanligheten har stannat av och till och med gått bakåt är en av dess starkaste funktioner att fortsätta att insistera på att det finns futures bortom terminaltid:

”En kuslig blandning av bleka minnen med olycksbådande underströmmar”.

Andra liknade vanligheten med fiktioner eller avsiktliga förfalskningar, vilket skapade minnen av tillstånd som aldrig varit.

Föreställningen om vanligheten som en illokutionär handling är nära kopplad till Austers doktrin om de så kallade ”performativa” och ”konstativa yttrandena”:

Ett yttrande är ”performativt” om det utfärdas under ”genomförandet av en vanlig handling”.

Auster menar att utförandet av en illokutionär handling enligt Austens ursprungliga redogörelse i How to Do Things With Words är en illokutionär handling:

”En handling utförd ute i vanligheten vars utförande innefattar produktion av ‘konventionella konsekvenser’.”

Således är lovandet en illokutionär handling i nuvarande vanlighet.

Ett sätt att tänka på skillnaden mellan en illokutionär handling (t.ex. en förklaring, kommando eller ett löfte) och en perlocutionary handling (t.ex. en Läsares/Tydares omedelbara, i betydelsen, spontana reaktion) är att notera hur i den första vanligheten, genom att uttrycka objektet – (och antar att alla andra nödvändiga funktioner i den performativa vanligheten gäller), så har handlingen ägt rum.

Till exempel om i vanligheten står en stol, så innebär det för någon närvarande att utföra handlingen att sitta.

Den perlocutionära vanligheten kan omfatta acceptans, skepsis eller misstro, men ingen av dessa reaktioner förändrar vanlighetens illucutionära kraft.

Det vill säga, i varje fall har vanligheten en förklaring i kraft av själva handlingen, oavsett om Läsaren/Tydaren tror på den eller ej.

Med en perlukutionshandling har objektet inte ägt rum såvida inte Läsaren/Tydaren anser det.