Idag spelar Människan tärning med Arten som sista insats.

I en nomadkultur är det Naturen som sätter gränserna.

Blir medlemmarna för få, så ökar risken för inavel, ärftliga sjukdomar och fysisk svaghet.

Blir medlemmarna för många, så hotas fler av svält och stammen, gruppen, måste antingen dela på sig för att överleva, eller minska antalet födslar i proportion till överkomlig näring, värme och tillgång till friskt vatten.

I den fast boende befolkningen uppstår dels en formell, strukturell hierarkisk ordning om vem som ska ha egendomar och vem som inte har rätt till dem, dels de som bildar subkulturer som avviker från Byns normal.

Byn, eller Staden, måste hela tiden öka vinsten, eftersom antalet Boende,

Medborgare, Undersåtar hela tiden ökar i antal.

Det uppstår möjligheter dels till att odla, dels till att skaffa sig marginaler.

Det är grundorsaken till varför hela Mänskligheten möter alltfler komplicerade och komplexa problem.

Nomadiserande stamkulturer är rörliga från områden till områden där Naturen slutligen avgör hur stor Stammen kan bli.

En normal stamkultur brukar ha cirka 200 medlemmar.

Att stammarna delar på sig, lede till att varje stam kan behålla sitt antal medlemmar och varje medlem har ett värde i gruppen.

Medlemmarna vet av erfarenhet hur många de kan bli, innan antingen inavel uppstår, eller att resurserna de är beroende av för att överleva, inte längre räcker till.

Med fast boende och jordbruk kunde undersåtarna eller medborgarna själva öka tillverkningen av nödvändiga resurser.

Människorna uppfann och upptäckte sådant som gjorde livet lättare att leva, samt att öka mängden resurser så att Staden, Byn och Samhället kunde växa också i population och på bördiga och fruktbara jordmåner som ökade mängden tillfällen till nyfödda och kommande generationer.

I det Bofasta Samhället uppstod den Tillväxt och den Vinning som Nomaderna varken hade behov av, eller eftersträvade.

I det Bofasta Samhället uppstod Rädslan för Rörelse.

Rörelsen var alltid oväntad med Instabilitet som konsekvens.

Nomadstammar utgjorde ett hot.

Nomaderna kunde komma och stjäla egendom och röva bort fertila kvinnor.

Andra Samhällen, Städer och Byar kunde konkurrera ut det egna, genom att belägra områden med friskt vatten, näringsrik jord och skydd mot allt annat vilt och okänt.

Samhällets grundpelare var Behärskning.

Ändå var det just Behärskning som Samhället som Abstrakt Konstruktion, med Styrelse och Administration, inte klarade av.

Homo sapiens sapiens levde därför inte upp till den egna definitionen av Människa.

Den som inte kan begränsa sig, kommer så småningom att förbruka redan knappa resurser. Leva i Nuet var att leva Kortsiktigt och utan Förutseende av Oförutsedda Utgifter.

Därför måste det Egna Samhället och den Egna Administrationen jämt och ständigt gå utanför de gränser som de själva markerat.

Erövra och Utnyttja blev en Överlevnadsstrategi.

Då Samhällets Administration inte kunde infria sina löften till Samhällets Folk, måste Samhället finna på Bevakningssystem som fördelade Behärskningen och Kontrollen enligt vissa lagar och regler.

För alldagliga sysslor som skulle kunna utgöra ett framtida hot från Samhällets Medborgare och Undersåtar, men som inte kunde innebära Bestraffning, inrättade Administrationen sådana hörsägen som Tro och Vidskepelse, som med tiden kunde utvecklas till de Bofastas Religion.

Bland Medborgare och Undersåtar uppstod olika bestämmelser om hur att Uppföra sig i överensstämmelse med ej fastställda, skrivna eller uttalade moraliska principer. Att bryta mot en sådan kunde leda till Utfrysning, Uteslutning och Isolering.

Samhällen växte.

I varje Nytt Bofast Samhälle ökar antalet Undersåtar och Medborgare.

Framtiden upplevdes som säkrad.

Tryggheten var den mest effektiva av illusioner.

Behärskningen övergick i Kontroll.

I religiösa trosföreställningar och med etiska budord måste Undersåtarna och Medborgarna lära sig ”Marshmallow-effekten”, eller ”Konsten att vara utrustad med Tålamod, försaka sådant som inte Administrationen ansåg skulle vara tillgängligt för alla, och Konsten att Vänta.

Administrationen sade sig utdela Belöning till dem som kunde Vänta.

Den som Väntade måste vara Ödmjuk.

Den som Väntade måste lära sig att Bedja.

Administrationen övergick till att förklara sig som Civilisation.

Undersåtar och Medborgare måste uppträda Civiliserat. Den som gynnade Civilisationen var Begåvad.

Den som Civilisationen inte upplevde som Ödmjuk, var Ociviliserad och måste Tämjas till Underkastelse.

De som inte tillhörde Civilisationen var Vilda och därmed Omöjliga till att utstå Underkastelse för att, så småningom, efter ett antal Böner, kanske få ingå såsom Undersåte i Civilisationen.

De Ociviliserade, Vildarna, fanns utanför Samhällets Borgmurar.

Vaktposter bestämde vilka som skulle Äga tillträde.

Till att börja med var Byn endast försedd med de regler som gällt då de Bofasta fortfarande levde som Nomader. Såsom Bofasta fanns det Tillgångar.

Det fanns Tillgångar som fanns Tillgängliga för Alla Bybor.

Det fanns Tillgångar som endast de som erhållit någon form av Privilegium, ägde Rätt till.

I Nomadstammen hade det funnits ett Råd. Rådet leddes av den som ansågs Klokast.

De som var Kloka, var de som visste var maten fanns, var skydd mot faror fanns och hur att fortsätta Resan och Vandringen vidare.

Hövdingen och Rådet hade en Naturlig Auktoritet, eftersom de kunde Utvisa Vägen till Fortsatt Överlevnad.

Året Om var det Rörelsen som avgjorde Allt.

Det Stammen inte kunde ta med sig, måste man lämna kvar.

I Byn förändrades Hövdingen och Rådet till Beslutsfattare om Egendomen.

”Den som inte Arbetar, får heller Inget Äta.”

I nomadstammen fanns sysslor åt alla.

I den Bofasta Byn, ”skildes Agnarna från Vetet”.

Vissa var Närande, medan andra var Tärande.

Administrationen kom först fram till att de Tärande måste Utelämnas.

Problem uppstod då Administrationen insåg att de Utelämnade och Utestängda snart kom att skapa en egen version av Administration.

Konkurrerande Bofasta Samhällen uppstod på sådana platser där Samhällets Administration inte hade någon Beslutanderätt, eller Makt.

Överallt uppstod nya versioner av Byar, Samhällen, Städer och så småningom Stater och Länder.

Från början var det som avgjorde, Materiellt, fysiskt, som Mark.

För att komma över Mark, måste Samhällena begränsa antalet Ociviliserade Vilda Nomadstammar.

Det fanns sådana som varit Nära Släktingar eller Vänner till sådana Samhällets Medborgare och Undersåtar som Fördrivits Ut ur Samhällsgemenskapen, utanför Borgmurarna.

Sådana kunde riskera att Utses till Svikare, Förrädare eller bara Misstänkta Hot.

Administrationen upptäckte ständigt nya glipor där man, för att motverka Rörelsen, måste föra in Mer och Hårdare Kontroll.

Kontroll var dyrt.

Kontroll i sig var inte Lönsamt.

Det gällde för Administrationen att framkalla en Balans mellan Kontroll och Lönsamhet.

Kontroll var lönsam, så länge den bevakade Egendomen.

Medborgare hade Egendomar.

Undersåtar saknade Egendom.

Alltså måste Undersåtarna kunna Uppleva hur Kontrollen också kunde gynna dem, även om de saknade Fast Egendom av Materiellt Värde.

Administrationen insåg hur Civilisationen, med Antagonisterna Uteslutna, Utlämnade, Ociviliserade och Vildar, kunde Förklara hur också Lös Egendom kunde ha ett metafysiskt,

Ideellt, Immateriellt Affektivt Värde.

Länder, Stater, Städer och Samhällen växte på Bekostnad av Orörd Mark.

Därmed förklarades de fortfarande Resterna av Forna tiders Förstadier till Bofasta Civiliserade Samhällen såsom Kulturberikande.

Kulturberikande var alla dem som kunde tillföra Samhället sådant som Annars hade funnits Utanför Medborgarnas Digitaliserade Brandväggar.

Samhället fortsatte att växa Inifrån och Utöver dess Breddar.

För Administrationens del blev det av allt större betydelse hur att Förena Vidskepelse med Trossatser.

Medborgarna, men framför allt Undersåtarna, måste Otvivelaktigt Uppleva Kontroll även där Kontroll inte Fanns eller gjorde sig Påmind.

Administrationen skapade en Nöjesindustri fylld med Desinformation och Kontrafaktiska Hypotetiska Dystopier där Aktningsvärda Medborgare i Gruppen Ödmjuka Undersåtar kunde Återerövra Erkänsla och Respekt från Administrationens Medborgare, om dessa, av Seriöst Nödvändigt för Överlevnaden, utförde Uppdrag som på lite längre sikt kunde Gynna samtliga av Medborgare, Undersåtar men Först och Främst Administrationen i Status Quo-läge.