I Associativ Steganografisk Ordkonst finns inga regler som begränsar annat än hur Ordmassan står i relation till Kontexten och Kontexten relaterar till Klartexten och naturligtvis också i omvänd ordning, inkluderat censur, manipulationer, inkubationstid samt Informationsbitens tidsbegränsning, typ När, Var, Hur, Varför och med Vem.

I äldre tider var formen mer bunden och behandlades akademiskt administrativt i förhållande till då gällande Språkspelregler.

Ibland sätts Ordkonsten som motsats till Narrativ, men då måste medges att mer än en Remix förekommer som desorienterande vilseledning.

Den äldsta Ordkonsten var främst företrädd av Semiotiskt naturbegåvade Hemliga Tecken-makare. Stilen förändrades dels när Budbärarna blev alltmer rörliga, mobila och flexibla. Rörlighet var främst beroende av sambandet med dåtidens nomadkulturer.

Mobila, då det blev allt lättare att handskas med och bära med sig större dokumentsamlingar, typ boktavlor. Flexibla på så vis att tecknen blev alltmer på en gång omfattande, men också möjliga att tolka på mer än ett sätt.

En intressant egenskap hos betydelsebärande teckenspråkspel är att de också inkluderar budskapets många kontextuella dimensioner.

Ingenting tidigare, i till exempel hällristningar eller stentavlor, är utrustade med sådana underförstådda betydelsebärande budskap mellan raderna.

Det förutsätter att Läsaren/Tydaren kan lägga in den ”för hand”.

Det är alltså den egentliga orsaken varför Utövaren har titeln ”Ordkonstmakare”, istället för ”Semiotisk Teckenskrivare”.

En tillräckligt van, erfaren och skicklig Ordkonstmakare kan lägga in så många dimensioner i Ordmassan att inte ens den mest Enträgna Egensinniga av Bokstavstroende Analfabeter kan Närläsa sig fram till vilken Dimension som är den Enda Rätta.

Villkoret är att Mottagaren kan beräkna antalet dimensioner utifrån Dimensionernas grundpremisser.

Tekniskt sett kommer detta av att Associativ Steganografi bygger på sådana permutationer som endast kan förstås med ”magkänslan”, utan att förklaras som Abstrakta formler.

Detta är ungefär som att säga ”om en iakttagare mäter sträckan mellan två punkter och sedan vrids med någon vinkel och mäter sträckan igen, så kommer avståndet att vara detsamma vid båda mättillfällena bara om Ordkonstverket har något av vissa antal dimensioner”.

Huvudproblemet visar sig vara att Ordkonstverket inte alls har de väntade fyra dimensionerna – tre i rummet och en tidsaxel – allra minst 10 eller 11.

Detta verkar gå stick i stäv med iakttagbara fakta.

Ordkonstmakeriet motsvarar de mer fysiska utförandena som Urmakeri eller tillverkningen av mekaniska automater, typ Den Mystiska Schackspelaren.

Konsten består i att lägga till så många nonsensord att fler än sex eller sju extra textdimensioner uppstår, fastän de oftast är så små att de av Obehöriga Utomstående kan bedömas som alldeles för små och obetydliga.

I korthet ”samplifieras” de extra dimensionerna genom att de kortsluts med sig själva.

En vanlig liknelse för samplifiering är att likna ett mångdimensionellt rum med en trädgårdsslang.

Betraktad från tillräckligt stort avstånd verkar den ha bara en dimension, sin längd.

Denna dimension motsvarar våra vanliga iakttagbara fyra dimensioner.

Om man däremot närmar sig trädgårdsslangen kommer man att upptäcka en andra dimension, slangens omkrets.

Denna ”extradimension” kan bara iakttas från tillräckligt nära håll, precis som extradimensionerna i ett Calabi-Yau-rum bara är synliga på extremt litet avstånd och därför inte enkelt upptäcks.

En verklig trädgårdsslang har naturligtvis fler dimensioner (tre rumsliga) men för liknelsens skull kan Läsaren/Tydaren tills vidare bortse från dessa och betraktar istället bara dimensioner på slangens yta. Slangen kan här jämföras med Ordmassans omslutande av Kontexten och hur den i sin tur förvarar Klartexten mot upptäckt från Bokstavstroende Analfabeter och andra mer Metafysiskt lagda teckentydare, typ astrologer och självuppfyllande profeter.

En punkt på ytan kan anges med två parametrar, avstånd på slangens längd och position på omkretsen, precis som en punkt på jordens yta kan anges med longitud och latitud.

I bägge fallen har objektet har två rumsliga dimensioner.
En annan möjlighet är att vi befinner oss i en ”3+1-dimensionell underrymd” till Ordmassans mest intensiva form av densitet.

Eftersom den här teorin använder sig av objekt som Akronymer, Homonymer, Arketyper samt Artefakter kallas (en ordlek, av membrane, membran) den ”brainword”-teorin.

En intressant bieffekt av den teorin är att om den är sann borde den kunna möjliggöra (men inte alls säkert förutsäga eller nödvändiggöra) observation av Fria Associationer i Omloppsbanor mellan Oförutsedda ”glapp” från kopplingar mellan två Öppna Nätverk eller mellan två frigående ”Språng”, eller flexibel målcell.

Den vedertagna bilden av en synaps består av en presynaptisk del i axonens ände (presynaptisk terminal), det synaptiska gapet (sirapsspringan, senapsspalten, synopsklyftan eller syrgasgapet) och en postsynaptisk del i den andra nervcellen.

Fria Associationer, typ Lösa Informationsbitar eller, Trojanska Faktaresistenta Desinformationsbitar överförs genom att så kallade informationssubstanser frisläpper Associationerna från helt vilda gissningar, hypoteser, spekulationer och sådant som kan framkallas syntetiskt artificiellt kemiskt.

Associationens obegränsade informationsbitar filtreras i den presynaptiska terminalen och som sedan genom diffusion når den postsynaptiska nervcellen.

När ”Tankesprånget” i den Fria Associationen når fram till den Postapokalyptiska receptorn, till exempel Ordmassans Designer, förbinder denna Associationen till en receptor som i sin tur inordnar informationsbiten i Associativ Tankekedja, förändrar det permuterade membranet och alstrar en aktionspotential som är inte helt olik en frilevande Kulblixt.

Trots möjligheten är det inte många som tror att önsketänkandet kommer att infrias.

I princip är det därför möjligt att härleda de extra dimensionernas beskaffenhet genom att kräva konsistens med standardmodellen av Lössläppt Fri Association innan den når fram till Associationskedjans Omloppsbana.

Designern av Ordmassan kan behöva definiera sitt eget narrativ.

Är inte narrativ ett adjektiv?

Jo, men liksom kollektiv och objektiv kan det också förekomma som substantiv, och det verkar bli allt vanligare.

Ursprunget är latinets narrare, ’att berätta’.

Det kanske inte helt är i överensstämmelse med språkspelsforskande Etymologer, men ändå här det inte helt satt utom all rimlig tviven att ”narrare” också hör samman med samma ordstam som en ”narr”, typ en ”Hovnarr” som ”narras” och driver gäck med Icke Språkspelande Bokstavstroende Semiotiska Analfabeter.

Om det i Vardagsverkligheten inte verkar förhålla sig så evidensbaserat, kan det ur den Associativa Steganografiska Ordkonstmakarens perspektiv i någon av de Yttre förlagda sjätte till sjunde Dimensionerna, ändå ha en viss elementär relevans.

Vad är inte en Välutvecklad Språkspelare, om inte en Ordlekande Improvisatör?

En narrativ sekvens förlagd till Diskmaskinsrealistisk miljöbetingelse, typ lätt förutsägbar Såpopera eller Ensemble i Tonårsskräckis, har den Entropiska Händelseutvecklingen ordnad i kronologisk ordning i orsakskedjor från verkningsgrad till verkanseld: först hände det, sedan det och så vidare.

Associativ Steganografiska Ordkonstmakare är i Professionen mer intresserade av Anakronistiska Kontrafaktiska Urspårningar från Ursprunglig Urkund.

Grand narratives, stora berättelser, styr våra Överoptimistiska Förväntningar från Omvärldens Tankesmedjor, som att, på villkor att inte det och det inträffar, vilket Gemene Man kan påverka som Undersåte till Nuvarande Underdog, mänskligheten går mot ökad Alienation och Psykiska Flyktmedel i Syntetisk eller Artificiell Designcivilisation med enda Tillämpbara Slutgiltiga Lösning att antingen masstillverka Bomba Tzar Ivan och förlägga mattor bort mot Tellus fyra hörn, eller Köpa Bostad i överensstämmelse med Fria Marknadshyror i Elon Musk’s Playground Zero.

I Språkspelbankens Markerlager kan Läsaren/Tydaren upptäcka Frispråkiga Vardagsuttryck av Desinformativ Faktaresistens:

”Öst mot Väst, Demokrati mot Despotism, Fri Vilja mot Förtryck har varit populära narrativ.”

Narrativ är alltså ett uttryck som gäller precis vad det låter som.

Att tänka utanför ramarna (engelska: Thinking outside the box) är att tänka annorlunda, okonventionellt eller från ett helt nytt narrativ.

Att upptäcka eller uppfinna ett helt obegagnat narrativ kräver av Utövaren tillämpade former av Lättillgänglighet, Uthållighet, Stark Motivation samt Oförlösta fysiska muskelanspänningar.

Frasen ”outside the box” ska inte mixas samman med frasen ”out of the box”.