Det vore ett Gravt Misstag att anklaga Olof Lagercrantz för Tvetydigt Samtycke, typ ”Säg inte nej. Säg Kanske Kanske Kanske”, till Naturforskaren Sven Nilssons Uppmaning i sin skrift ”Skandinaviens Fauna” hur att plåga livet ur, visserligen tjuvaktiga, Skator, men ändå på ett ytterst bestialiskt, i betydelsen ”primitivt”, hämndbegärligt grymt sätt.

Citatet som strax följer, om och endast om Läsaren/Tydaren, såsom Nytillkommen Fåtöljäventyrare kan känna sig Komfortabel med detta, kommer Oavkortat från Olof Lagercrantz:

”OM KONSTEN att läsa och skriva” i pocketutgåva 1985. Wahlström & Widstrand.

För att med en gång, innan NN drar en alldeles Förhastad Slutsats angående den Underförstådda Anklagelsen som även i Efterhand kan Riktas gentemot regelrätt återgivande av Originaltexten i dess Ursprungliga format, så Stannar Denna kvar som en Finstilt Outtalad Mening mellan Raderna.

Naturforskaren Sven Nilssons Uppmaning i sin skrift ”Skandinaviens Fauna”

Man gör sig strutar av papper, vilka invändigt bestryks med fågellim och lägger i dem ett stycke rått kött samt nedsticker dem i jorden eller snön på de ställen där skatan brukar infinna sig. Då hon med näbben vill upphämta köttbiten blir struten fastsittande kring huvuder så att hon alldeles icke kan se. Hon flyger då vanligen rakt upp i luften så högt hon förmår och faller därefter åter lodrätt ned samt träffas merendels död.”

Detta, än så länge Obevisade Handlingsförlopp, kanske endast i en Frilevande Fantasi, ett Kunskapsteoretisk Hypotes, Ett Praktiskt Tillkortakommande, eller Pragmatiskt Förfarande, Förläggs Givetvis Inte på Något Sätt innanför Olof Lagercrantz Ansvarsområde, ety och emedan han Enbart Citerar Något som Annan, sannolikt Före Anno Daxomal, Förlagt på Långtidsminnet, Nedtecknat och, vid senare Lättillgängligt Arbetstillfälle, Skriftställt i Ovan Nämnda ”Skandinaviens Fauna”.

I Allas Vår Gemensamma Negativt Uppstressade Nuläge i Postmoderna Traditioner av Dekonstruktiv Högteknologiskt Webbaserade Ingenjörskonst, vet vi, Helt i Överensstämmelse med, i Outtalat och ej Skriftligt Vidimerat, Samtycke innanför Tystnadskulturens Högsta, Längsta och Tjockaste Murverk, att Sådana Konstruktioner av Uppsåtliga Föreläggande Förehavanden, typ Nedläggande av Skadedjur med avsikt att Störa Homo sapiens sapiens i dennas Höga Ambitioner att Tillfredsställa Allrahögsta Instans, Andra person singularis, men låta Uteslutna Tredje kvarstanna, kvarsittandes i Samma Osäkerställda Läge, icke Längre kan Försvaras Av Ansvarsbefriade Dödspatruller med endast Oskyldiga Synliggjorda asätande Kråkfåglar, med anor långt tillbaka i Tiden och Rummet till Den Enögde som Offrade Sitt Andra Öga för Poesikonsten i Närliggande Ursprunglig Källa iklädd och utrustad med Schamanens Accessoarer.

Om, högst Sannolikt, Redan Bortgången till Andra Sidan, ”Naturforskaren (Andropocentriska Sällskapets Utnämning?)” Sven Nilsson Fråntagit Sig den Fria Associationen till Hugins och Munins Förkortade Livslängd, så Återstår för Nu Levande Biotekniska Genetiker att Ersätta sådana Fågelskådande Ikaros-beundrare med Fortsatt Högaktning för Dyliga Flygfä!

Självutnämnda Egenmäktiga Språkpoliser har Således Helt Rätt i att Språkförbistringen Förklarat sitt Eget Existensberättigande, men att det Fortfarande Finns Förutsättningar för En Fortfarande Upplösning i Entropins Hemliga Tjänst.