Det är Processen-i-Sig som Maler och Drar.

Var dag händer något nytt som kan inverka negativt på livscykeln på, på längre sikt, ett positivt annorlunda sätt och vis.

Inför de allra flesta indoeuropeiska nytillkomnas ögonmått av den Gamla Vanliga Skolan mäts avstånden i antalet Mikrometer, Millimeter, Decimeter, Meter, Kilometer, Mil samt På Ljusårs Avstånd.

Dessa angivna uttryck av längden i rummet (avståndet mellan förutmärkta petimetrar saknar all avgörande huvudroll).

Metern, liksom många andra måttenheter förvaras i Paris katakomber inte långt från Montparnasse.

I och med utvecklingen av digitala tjänster kan numera metern förvaras också i var och en av Gemene Mans Smart Phone.

Även nutidens historia har sina rötter tillbaka till det som hände förr.

I dagens speedade läge kan Kaka söka Maka via en tillräckligt avancerad app där den urtidsåldriga frågan om vad som kom först, hönan eller ägget, numera ligger i luften mellan Kultur och Natur, samt Arv och Miljö. Denna arvsmassa kan även associeras till helt andra naturfenomen. Mer om detta senare längre ner.

För en normal vardagsflanör på väg från Himmelska Hundar till Sturegallerian, kan också avståndet beräknas i antalet manuella, diskmaskinsrealistiska steg, som en normalbegåvad app sedan omvandlar till cirka tio kilometer i timmen.

Jämför detta med impulsens hastighet från tankeväckande fri association till närmast liggande synapsstation. Hastigheten sägs av andrahandsvittnen uppges till det mer häpnadsväckande 450 kilometer i timmen.

Bara på avståndet mellan Djursholm och Danvikstull kan Äktenskapsförmedlar-appen upptäcka minst tio attraktiva objektifierade Rödstrumpor med Nätstrumporna under.

Inte konstigt då att normalbegåvade beslutsfattare förhastar sig och tar sig i kragen först när hotbilden redan för länge sedan tillhör det förflutna och buklandat i glömskans mörker. Neoluddister av det mer retro vintage nostalgiskt övermättade slaget hänvisar hellre till gammaldags, mer handgripliga mätmetoder, typ Tum och Fot.

Det kan handla om, var för sig:

Då återkommer frågan om storlekens ringa betydelse i skarpt Diskmaskinsrealistiskt läge, men liksom även militära strateger hänvisar till antalet fingrar eller knogar, så bör även en tills vidare civilanställd kunna utnyttja samma gratisförmån.

För att kasta sig in i ordlekens Tornadons Öga kan det vara lämpligt med måttenheten:

”På en armslängds avstånd”. På detta följer helt logiskt naturligt:

”Mellan tummen och pekfingret (som inte bör blandas ihop med att ”Ha Tummen mitt i Handen”. Då minskar nämligen avståndet mellan tummen och pekfingret.)

Faktum är att när elefanterna faller som spön i backen, söker scientister informationsbitar från samtal dinosaurier emellan.

”Ett ögonkast” anger en annan relativ realitet. Då detta används ute i vardagsverkligheten måste hänsyn tas till normalbegåvades relation till synsinnet mitt i ögonhålan. På så vis kan den redan relationssugna i god tid i förväg, möjligt offer för gemensamt samtycke inom Tystnadskulturens Tigande Murverk.

För Gemene Man i skarpt läge, kan även en tills vidare okänd innehavare ute i folkmassan på en lördag efter lön, ange en till det yttre skenet, på ett skumögt sätt, konturlös person.

Följande är aningen större än det tidigare:

”Ett stenkast.”

För alla entusiastiska hyllare av dynamiska hävstångsprinciper bör ju ”ett stenkast” ytterst bero på ”en armslängd”.

Denna effekt kan ju även förstärkas av en tillräckligt elastisk kastpinne.

Kastpinnens ursprungliga hemvist bör kunna förutses med sådana tillförlitliga fakta som bör ha uppstått i spåren av senaste vetenskapliga rön inom vitt skilda områden.

Denna underförstådda informationsbit upptäcks så gott som genast inom kategorin ”Allmänbildade Universaluppenbarare”.

För det första bör ju träet ha en ursprunglig genetisk kod med vars hjälp den Undrande kan sätta sig in i på ett ungefär var släktträden står på rot.

För det andra, då den Undrande uppsöker platsen ifråga, kan denna igenkänna sådana gemensamma drag som annars kan sammankopplas till ordspråk som ”Lika Barn Leka Bäst”. Andra informationsbitar tillstöter också.

En oundviklig sådan anger den jordmån som växtdelen utvecklats från.

Andra delar av biosfären kan berätta om hur ekosystemet fungerar så väl i himlen som på jorden.

Anta rent hypotetiskt att pinnen också, om den hade fått stå kvar, kunde ha designats om till ett orv eller kanske till och med ett ok.

Då hade det också hunnit uppstå så många lager på lager av kvarblivna inre årsringar, att till och med året, kanske till och med dagens datum då slyet blev till mera tåligt slags utanpåverk, tidsangivelsen innanför barken samverkade med jordmån, väderlek, ekologiska och biosfäriska förhållanden.

Växtdelen skulle alltså kunna ange inte bara var den som grodd satt rot, utan till och med förmedla sådana mer diffusa informationsbitar som många andra av postagrikulturella Crethi och Plethi upplevt som faktaresistenta.

Till sådana hör, förutom jordmånen, antalet timmar medsols inklusive värmeslag och frånvaron av osäkra skuggor, antalet regndroppar, grundvattnets höjd i förhållande till havsytan ovanför Marianergraven, mängden kalk, järn, torv, mylla, zink, koppar samt andra spårämnen som kan förekomma inom samma areal.

Här ett färskt levande exempel direkt oavkortat inhöstat från Eurovisionsinstitutet:

Från Orv till Ohyvlad Odåga.

En dräng är av födsel och ohejdad vana kan ha inte så lite gemensamt med ovan nämnda ohyvlade kil.

Även om jordmånen även under mera mänskliga förhållanden inte helt saknar avgörande, det vill säga, nödvändig betydelse återstår också andra aspekter att hänvisa till.

Resande på landsvägarna avtog i förhållande till hur E4:an Norrut ansågs utgöra ett tillräckligt färdmedel.

Också drängen hade en dräng.

Hur skulle drängen kunna ha en dräng, utan en tillräckligt mogen piga?

Det Drängen den Äldre först måste motsvara var Pigans bild av, dels hur en slipsten ska dras, dels hur hävstångsprincipen också kan omfatta den Äldres armslängds avstånd till till exempel ett spett som redskap för att häva upp en tillräckligt stor bumling som kan anpassas till närliggande stensträng som omger tegens motsvarande olika sidor.

Alldeles där intill växte den naturalie som så småningom skulle bli till en, av Detektiven Allmänheten, hett eftertraktad artefakt.

Armslängden kan ha sin betydelse, men också dess omfång.

Drängen i sig var ett oäkta barn till en gren av Bonde.

Nästkommande dräng skulle alltså bli en äkta avkomma till tidigare onämnbara grenverk.

Hela arrangemanget inleddes av hur Drängen den Äldre inledde en relation där både han och Pigan ingår i ett fästfolk som efter år av hård prövotid uppnått stadiet där morgongåvan överlämnas i överensstämmelse med bådas gillande.

Fördelningen är från båda inblandade parter, överenskommet under tidsbegränsade kuddsamtal förlagda från arbetets avslutande kvällen innan, till strax före korna ska mjölkas och latrintunnan tömmas.

Det är inte mer än rätt att man nämner sakernas tillstånd i förhållande till deras ursprungliga beteckningar.

Således blev drängen döpt till ”Staffan” och hans tilltänkta angiven som ”Hedvig”.

Från arla ottan till sena timmen, slet Staffan värre än en åsna mellan två hötappar.

Detta skulle varken bli hackat eller malet, om ifall inte Staffan lagt manken till och rott ekan in i vassen där gäddan stod och flundran undrade.

Staffan, som aldrig uppföddes med silversked i truten, var ändå helt medvetet närvarande om hur att böja det som böjt skulle uppenbaras så småningom.

Hårt slit i anletes svett inledde den breda väg som inom en rimlig livstid skulle utmynna i en skogsstig bort till ursprungliga orörda Tassemarkeringar.

I förhållande till grenen Bonde kunde ingenting i framtiden antyda något om fyllda lador, men med valkar i händerna och något på fötterna, kunde Staffan så småningom låta allmogen omtala honom såsom Odalbonde och äkta hustrun Hedvig, som Odalbondmora rak och rejäl som en fura.

Hedvig var inte sen att inflika hur också hon, med arbetsbeskrivningen ”Odalbondens Röst och Tröst”, samt, då tid fanns över till oförutsedda uppgifter, följde ”Kungens Lilla Pigas Manual ute i Diskmaskinsrealismens Vardagsverklighet” in till minsta punkt och pricka.

Odalbonden Staffan, som efter att ha beslagtagit Odalbondmoran Hedvig för egen del och med egna privata och problemformuleringspriviligierade detaljstyrda förvecklingar som dygdemönster, inlåter ett förhållande byggt på ömsesidigt samtycke innanför Tystnadskulturens iscensättningar framför de ointresserade blasé i foajéns gallerier.

Det innebar för var och en inom Allmogens Byalag samt Bostadsrättsförening att tills vidare, tills att annat framstod som oundvikligt i det här för leden nyss upptäckta grundämnet Rumtiden, låta udda vara jämnt och det osagda förbli omedvetet närvarande där väggar som skulle kunnat säga sitt, teg som svenskättade tigrar.

Hästen hette Sverker. Hedvig visste hur att inte syna en vinnande häst i munnen.

Odalbonden Staffan, som hellre var för tidigt ute än aldrig sen i vändningarna, tog det ödesmättade steget över från Neoluddismens ”Ta det Säkra före det Osäkra” till Neowittgensteinismens språkspel ”Så får man se vad som händer och fötter.”

Det som händer ibland, händer inte alltför ofta…