Läsaren/Tydaren ( i Gullivers diskurs inte en replik av Verkställande Ordbehandlare, men där den senare ändå uppletar substantiellt utmanande tyst dialog i Steganografens sammanställande av otillbörliga åsiktsutbyten) kan genom närläsning av den spontant uttryckta ordmassan uppfinna ett dolt utrymme i lönn i vilket Personan undanhåller sin Flyktplan då denna har för avsikt att inleda Livets branta väg med ett Sillgrissleliknande våghalsigt Språng ut mot undkommandet av Bra Vibrationer, typ Drömlika Frestelser.

Mellan Skål och Vägg är Livet endast en eskapistisk illusion där problemformuleringsprivilegiet alltid går till den sist inkommande förespråkaren av Tystnadskulturens tigrerade fingertoppskänsla, inte helt olik en spontant utvecklad Post Traumatisk Stress Placeboeffekt in vitro.

Bowie menade på fullaste allvar att Nietzsches citat från ”Den Glada Vetenskapen” om att Allrahögstainstans fallit på mållinjen inför Modernismens födelse, kan Läsaren/Tydaren med omedelbar verkan uppleva hur hela Tidsandan efter Little Man och Big Baby, förändrades till ett ytterst långtråkigt, intill tristess lik, uttryck utan varken mening eller målsättning.

Hela livscykeln går egentligen ut på att förbereda var dag så att nästkommande kan infångas utan större mankemang.

Livet i sin brutalt holistiska helhetskänsla består i korthet av att springa på ett obegagnat rakblad med på den ena sidan robotar som går på solcellsladdat reservbatterier och på den andra, diametralt motsatta sidan, zombies som uppstått efter återkommande, beroendeframkallande elexir av bästa märket ”E T A Hoffmans Bittra Mirakelmedicin som botar alltifrån förtäckt Väderknä till kraftfullt dundrandeVäderspänningar”.

Liksom Kråkskrämmaren i Dorothys tröstfyllda sällskap, kan zombien sägas helt sakna Mannamod i Barm. Roboten är i just den här kontexten mer lik Tin Man från Tin Pan Alley.

Den objektifierade Maskinmänniskan följer i stora hela Nicolas Malebranches uppfattning om att även en frånvarande själ kan i rådande nuläge utföra minst lika knyckiga manövrar som Charlie Chaplins akrobatiskt omotiverade kroppsutövningar.

Kroppen utan själ motsvaras helt och hållet av uttryckets meningsbärande metafor Kaffe utan Grädde.

Den som saknar en levande själ måste också förklara frånvarande fritt svävande andemening såsom ett verk inplanterat i Vederbörande Målsägandes Kronvittne som då ingenting kan kommentera utan hänvisning till faktaresistenta förlagor.

Manualen ”Vett, Sett, Mätt och Etikett” kan användas till förklaringsmodell om huruvida vilseledda androider kan drömma om elektroniskt domesticerade ylleproducenter som var dag är ute och rastar på Kungens pastorala änglamarker.

Swedenborg var absolut ingen Bokstavstroende Fanatisk Extremist iklädd egenhändigt tillverkad foliehatt av senaste modell.

Andemeningen i hans Drömbok vill göra gällande för nutida Läsare/Tydare hur att i Ordet ihärdigt och med en ängels tålamod läsa den finstilta andemeningen både en och två gånger och strax därpå övergå till fortsatta textformatet på andra sidan om hundörat blad.

Såsom aktiv deltagare inom skenet från Upplysningens 15 långa minuter från rampljuset insåg redan Swedenborg långt före sin egentid hur att med ljusets hastighet komma till klarhet angående spörsmålet om den Allvetande Storytellern satt Ordet i halsen på Allrahögstainstans. Därav uppstod uttrycket: ”Jag har det på tungan”.

Med det konkreta aktiva objektet ”tungan” kan också förstås som ”tungan på vågen” som hellre gärna mäts i uns av pund.

Om Gemene Man vill tillhandahålla samma produkt till halva priset kan tungan kluvas i tu.

Den nu medvetet närvarande protokollföraren kan med Ordet-i-Sig tillåta sig sväva ut i dunkla förklaringar i syfte att försätta Omedvetna av Crethi och Plethi i högsta graden av osäkert existensberättigande.

I sin högst solipsistiska ställning kunde Descartes i graden av hängiven uppgivenhet ifrågasätta motsvarande eget existensberättigande, åtminstone fram till att Guillot kom in med det ägg som snart skulle visa sig i stadiet av upplösning.

Var och en av tillämpande velocipedryttare kan omedelbart empatisk inkänna i vilken synnerligen trängd existentiell situation som Kalle befinner sig i.

Som Karlsson skulle säga: ”Var god, kyss mig inte där bak. Att cykla utan huvud, är en värdslig sak!

Konststycket består av att cykla utan pedaler, styre, ram, Dunlopska hjul eller utförande extremformen av att framföra det mekaniska fordonet utan den platonska idéformen ”Cykeln-i-Fart”.

Läsaren/Tydaren kan här lägga märke till hur att uttrycka något så sakligt, konkret och högeffektivt som möjligt, innebär för Detektiven Allmänheten enastående upplevelser av unik singularitet.

Det tål att upprepas: inom maskopins konspirationsteoretiska domäners tillkortakommanden inför Fantasins obegränsade tillvaro i mellanmänskliga dimensioner, kunde de redan svävande på målet objektifierade artefakterna återuppstå via återkommande förutsägelser.

Det var som om Gemene Man i Allmänhetens tjänst trodde att Folkets representanter, när så tillfälle gavs, satt på händerna med armarna i kors och rullade tummarna, ibland medurs, ibland motsols.

Någonstans mellan tummen och pekfingret före Industrialismens introduktion uppstod efter pastoralsviternas framfart, en motrörelse som så småningom med tiden skulle utvecklas till subkulturell substantiellt subversiv motkultur.

Denna kom av de framtida historieberättarna döpas till Luddismens ”Montezumas Revansch”. Någon hemlig källa som tillsvidare önskar förbli anonym anger att den annars så föredömliga Ludd hade återkommande kroniska problem med utsläppsrättmätiga väderspänningar även under klar himmel.

Under sådana osäkra tider döljer sig för det allra mesta mullvadar, polska igelkottar och deras gemensamma falska vänner i hemliga celler där endast mörklagda orter förbinder den ena fria associationen med den andra.

Var cells tillstånd ger en holistiskt fyrdimensionell semiotisk symbolbild av den Tilltalades kropp utan angiven själsförmögenhet.

Som ordet antyder sker det just nu pågående Samförståndet inom en mer offentlig sfär, typ lobby där tilltalande loungemusik ingår som ett extra bonus.

Det enda Läsaren/Tydaren med visshet kan föreställa sig är hur iscensättningen av Rationalismen, i betydelsen Förnuftsförbrukning per kapita, då denna utveckling fortsätter upp i exponentiella proportioner, övergår i ett Credo in Absurdum.

Vetandet förblir en produkt av den Tilltalades förmåga till hur att anpassa sin kommande framtid till återkommande, deja-vu dagdrömmar.

Då den Tilltalade är en identisk replik av John Doe, måste Läsaren/Tydaren genom egen förmåga till inre förespeglingar, uppleva ovan nämnda Doe till en Allmänpraktiserande Välgörare.

Motsvarande Tilltalade finns över allt, heltäckande, i helt olika subversiva subkulturer med substansen förlagd i självförsakande existensberättiganden.

Detta tillfälle ger för handen att i just den här situationen antyds hur Spinozas Substans föregår Sartres Existens.

Bristen på trygghetsframkallande konkret identitet kan numera i Alienationens fotspår efter Big Brother, Little Man och Knallhatten och hans Mormor, upplevas som mer enahanda än Adam och Evas tid i Edens Lustgård.

Att sprida identitetsupplevelsen ut över en redan överbelastad massa ”Folket”, kan bli att binda ris om egen rygg.

Ett rimliga annorlundaskap innebär helt i överensstämmelse med Logikens grundlagar att i just det här enskilt speciella fallet bör parterna som ingår i annorlundaskapet bör vara minst eller lika med två.

Andra hemliga källor anger helt andra ofrivilligt ovillkorliga straffsatser.

Endast med Guelincx formaliserade betänkande angående hur Kroppen och Själen samverkar via att osynligt men ändå allsmäktigt Allrahögstainstans kan Livets fånge i Faraday’s Bur utstå minst lika bestående frestelser som den än så länge namnlösa katten i Schrödingers Svarta Låda.

Vetenskapens sekulariserade förkunnare vill hellre än gärna medge att Schrödingers hypotetiskt namnlösa katt ändå, såsom en sublim varelse mellan två dimensioner, kan utge sig för att kunna tänka utanför boxen.

Beviset på detta, menar nutidens Utmätningsmän av antalet Watt (uttalas som ”What”) i Upplysningens dunkla sken, är hur de två dimensionerna är förbundna med en intrikat relation där endast Fantasin sätter gränserna.

Det finns de som menar att Gemene Man, såsom Folkets Ombud ute i det praktiska livet, gärna vill uppleva ett mer fantasiberikande Diskbänksrealistisk vardagsverklighet. Detta, menar bland annat Frohm, kan antyda att Gemene Man i verkligheten har alla giltiga skäl till att fly från densamma.

Ur strikt etymologiskt ordbruk kan ”halva” fungera i de mest olika och skilda sammanhang. Detta kan vid första Prima Vista-anblicken av nytillkomna utomstående upplevas som en extrem paradox.

Hur kan ett ”sammanhang” bestå av så många ”halva” av typer ”olik” och ”skild”?

Som tidigare angivits utgör kronisk brist på fantasi inget motsvarande hot som en flod av fritt flödande fantasier.

Själva Fantasins gränslöshet kan sätta vilket språk som helst på Wittgensteins spelkarta.

Trots att ”halva” antyder något om en just passerad delbarhet i minst två parter, kan ”halvan” också erfaras som en helhet i sig.

En halva är ju trots allt ingen fjärdedel.

Sett med en holografs ögon kan även fjärdedelen utgöra en helhet, och så vidare av nya helt oväntade fördelningar inom vitt skilda särintressen.

Talesätt kan ge uttryck för mera känslor än bara ord.

Som exempel: ”Livet är en Strid och Äktenskapet är ingen Vapenvila” förmedlar dels ett tillstånd av förestående uppgivenhet, dels ett förhandsval av självvalt myndighetsutövande.

”Striden” i sig kan ju vara ett både nödvändigt och tillräckligt, instrumentellt och intrinsikalt, bevis på att även i konfliktens hetta kan två parter lägra samma höskulle.

Redan Hâsek menade att striden var själva förutsättningen för att lösa problemet med ofrivilligt ingående i symbiotisk inavel.

Att tillhandahålla fåvitsk prinsessa och halva kungariket utan att ha själva avtalet skrivet svart på vitt kunde förebåda en hotbild av den genetiska arvsmassans villkorslösa avdrag för förvärvad arbetsinkomst i välfyllda lador.

Opera Mundi kan uppge sådana fria associationer som till exempel Nattens Drottning, Lille Petters Resa till Månen, Siegfried med Ringen och Innersta kretsen av Kulturprofilens Umgängeskrets, i nära förbindelse med Teaterkungen på Operabalen.

Kultur är ett vitt begrepp.

Gång efter annan söker antagonister svärta ner begreppets omfång och ange ramarna som långt innanför Lagens råmärken.

Före Little Man trodde Gemene Man att också en kvinnlig fägring i heltäckande baddräkt var befriad från allehanda atom- och ordklyverier.

Denna vanföreställning angående senaste modet tynade bort då också en sådan anständig klädsel kunde dela itu.

Orsaken sade ha förlagts till Bikini-atollen.

Detta i sig ökade också ett ohämmat intresse för Folkets Personliga Ombud iklädd bastkjol.

En subversiv metod som knappast skulle väcka den ringaste anstöt i våra tider av demagogiskt anfrätta definitionskverulanter.

Det enda som skiljer högstående kultur från lågtstående, är att i den ena får en annan plocka blåbären och i den andra kan ytterligare en annan plocka russinen ur kakan.

Var och en av mera uppmärksam karaktär kan här med egna ögon bevittna hur den Allmänna Språkförbistringen, på ett försåtligt, konspirationsteoretiskt sätt, också kan drabba Tredje Gemene Man.

Trots bråda tider av defragmenterade informationsbitar i lagom stora portioner, kan ingen förnuftsbefriad katalysator framlägga ett sådant resultat av fritt tankearbete att den fortsatta Fragmenteringen stoppats i dess vagga.

Den Tysta Majoriteten i Tystnadskulturen önska förlägga Fragmentationens framfart till, av den Högröstade Minoriteten (i formen obestämd plural) angelägna uppgiften till hur Hårklyveriet intimt hänger samman med Språkspelets etymologiska förbindelse med det substantiella objektet ”Atom”.

Genast antar tidigare vapenföra av Gemene Man att detta verbala missbruk har uppstått i antalet kvardröjande hela dygn före Militärer Utklädda i Civila Kapprustningar.

Varför skulle annars så försigkommen rymdfarare med omedelbar verkan före skarpt läge i Rumtiden, inordna sig i leden av uniforma konformister?

Tillsammans med den Målsägande utgör den Tilltalade inget i Diskmaskinsrealismen, verkligt avgörande anspråk.

När femöresvändningen trillat ner insåg samtliga av Crethi och Plethis representativa ombud hur Språkförbistringen också satte deras enskilda ställning på spel.

Den förespeglade messianska idylliseringen av Tiden före Gemene Man, eller på engelska förkortat till GMT, angav inte längre minsta riktning för varken Tidspilen eller Rummets Centralperspektiv.

Trots eller tack vare Den Retroaktiva Språkförbistringstiden kunde var och en Enskild Individ av Detektiven Allmänheten uppleva hur själva den Ursprungliga Källan till Alltings Uppkomst, höll på att upplösas och därmed rinna ut i Minnenas Sand.

Fragmenteringens själva energiflöde uppstod då Språkspelets utgång inledde Språkförbistringens bistra inträde i Diskmaskinsrealismens fantasilösa vardagsrutiner. Det betydelsebärande i sig blev tills vidare helt meningslöst, i betydelsen, betydelselöst.

Hur att övertyga den kommande redan förlorade generationen om föreställningen om iscensättningens avgörande betydelse för en eventuellt kommande, inträffande vardagsverklighet? Detta var förstås för Gemene Man en tiotusenkronorsfråga.

Svaranden i ämnet Symbolisk Semiotik visade på ett associativt samband mellan Annorlundaskapets Utanförskap i relation till den Entropiska Alienationen i Språkförbistringens Hemliga Tjänst.

I dess dolda kapacitet av osmyckad krasst utryckt Nostalgisk Nihilism kunde endast den subversiva subkulturen Tystnadskulturen sätta ut gränserna för Gemene Mans tillfällen till Fria Fantasier (ofta med anspråkslösa förhoppningar av ensam på en öde ö med lättillgänglig sjöjungfru eller sjömansänka (På så vis har ju sjömännen lika fria händer som självspelande musiker på turné). Endast livremmen utan hängslen sätter gränserna för maten inne i magsäcken.

Uttrycket ”Halva” hänger med största sannolikhet samman med tankegången att Adam utan en Eva, vore helt, i socialdarwinistiska kontexter, i betydelsen meningslös, eller i ett vidare perspektiv, andefattigt.

När Big Boy föll stannade Utvecklingskurvan uppåt på Verklighetens Tröskelverk.

Det Ena som ger det Andra som ger det Tredje, gav plötsligt inte ens det som verkställande Ombud utlovat som första preliminär målsättning.

Ekonomen Twist uttryckte det som så:

”Utan Rätt Förutsättningar, kommer Var och en av Själv Myndigförklarade Medborgare upptäcka sina Kortsiktiga Tillkortakommanden”.

I Bondens Språkspel innebär det för Allmogen ute i stugorna utefter E4:an Norrut:

”Livscykeln uppstår i crescendot mellan föreliggande Tillkortakommanden och gränssättande Förutsättningar, i Goethes föredömliga anda.”

Ännu längre ner i Näringskedjan, på Gräsrotsnivå, kan Crethi och Plethis äkta avkommor erfara hur själva crescendot ända fram till det bittra slutspelet, lyser med sin frånvaro långt utöver rampljusets antal Wattimmar.

Språkspelet i Språkförbistringens Hemliga Tjänst innebär för Detektiven Allmänheten hur avståndet mellan mänskligt anpassade civiliserade undersåtar, utökas från två meter och vidare ända ut till vägs ände. Det enda särskiljande intresset är hur Gemene Man, med Äkta Makan Hulda samt otalet menlösa avkommor, kan tillfredställa deras egna behov av Frivilligt Annorlundaskap utanför Boxens hypotetiska framtidsplaner.

Annons