Läsaren/Tydaren ( i Duchampsk betydelse inte identisk med Ordkonstmakaren, men där den senare ändå söker verksam som replikskifte i hennes prekära sinnesnärvaro) kan upptäcka ett dolt samband mellan en annan helt socialt fristående och oberoende Persona, genom tider av återkommande, i förhållande till återväxten av densamma, oavbrutna vingklippningar.

Då är det inte så underligt att alienerade zombierobotar av hela deras artificiella och helsyntetiska hjärtpumpar önskar utgå från existensberättigandets kvalfyllda, i symbolisk betydelse, samt omedelbart efter, för att inte en plötsligt inträffande oförutsedd tankelucka ska uppstå, massproduktioner av singulära empatiska samt, enligt handboken ”Vett, Sett, Mätt och Etikett”, socialt kompatibla, logiskt-logistiskt-rationellt tänkande maskinhallar.

Läsaren/Tydarens existensberättigande där emot är högst beroende av sådana motsvarande den här ordmassan i vilket den Allvetande Storytellern, på direkt order från högre ort Allrahögsta Instans, själv ansvarar för sin livstid i sekulär mening av Swedenborgs ”Ordet”.

Ordet-i-Sig kan sägas föresvävande utsvävande ovanför en vattenmassa som endast kan beräknas utifrån Kalle Ankas minnesvärda uppräknande av antalet kubikmeter flytande vätska som ständigt fortsätter att rinna ut framför Herakleitos smutsberikade fötter.

Sekulariseringen är för den Representativa Hierarkin minst lika betydelsebärande som Hygienen var under Spanska sjukans organismers inträde inom Tystnadskulturens gränssättande domäner.

Det var genom den interimistiska Samförståndsregeringen ute i ekan på Harpsunds lugna vatten som metaforen ”Pandemisk Organismtransplantation ” stiftades i ”Allmänna Författningssamlingar för Sämre Bemedlade å Huvudets Vägnar”.

Någonstans mellan tummen och pekfingret före Industrialismens introduktion uppstod efter pastoralsviternas framfart, en motrörelse som så småningom med tiden skulle utvecklas till subkulturell substantiellt subversiv motkultur.

Denna kom av de framtida historieberättarna döpas till Luddismens ”Montezumas Revansch”.

I inre tillstånd av peristaltiska kapillärkrafters enkelriktade logistiska rusningstrafik från Hjärtpumpen, vidare ut i Cirkulationssystemets mer avlägsna yttre anlagda kretslopp där de mitosiska hemliga cellerna i mer rural-pastoral betydelse, utövade sådana verksamhetsfält att de, även efter Postindustrialismens Abdikation, återuppstod i Neoluddiskt frigörande andning.

Samförståndet, i betydelsen ”Med Acklamation Rörande Överens Konsensus”, övertog nu, impulsivt, i betydelsen ”spontanbefruktning”, Immanuel Kants mer deskriptiva instrumentellt förnuftsbetonade anslag om hur att låta det dunkelt tänkta också kunde tänkas vara en stolt innehavare av Swedenborgs psykosociala tidsanda.

Ett, i betydelsen ”Vi” kan ju inte vara det minsta annorlunda.

Sekulariseringsmekanismernas immateriellt oberoende banérförare uppepå esplanadsystemets hängivna barrikader granskade kritiskt, men med hänsyn till deras närmaste anhöriga, vänner och bekanta sådana giganter som Newtons, Swedenborgs, Doyles samt Houdinis verksamhetsbeskrivningar som så småningom skulle inleda kvintessensen av McLuhans massmediala hänförelse inför nästkommande varma, mer taktila, emotionellt styrda paradigmskiftesregleringar, typ intim personjournalistik.

Även om den tidens, till synes slumpmässigt utvalda representationer av mer andliga än immateriella korpuskler, inte helt olika sådana de beskrivits med hänvisning till Democritus och långt senare Descartes högst egna vision av Leibniz Monader i sällskap med, i väl utvalda sociala salongers inre kretslopp, Demimonder, typ Nana, Fifi och Lulu, i maskopi med en synnerligen dum riddare, tidigare förtalad som fattig tiggarstudent i singeltillståndet ”Fågelfri”, kunde somliga retro vintage nostalgiker som vägrat följa med sin egentid genom Europas eoner av aldrig vilande oroshärdar, återupprätta en sådan air av välmenande näringsberikande autodidakta arborister och högt renommerade agronomer, inleda en ny fas av Luddismens förgyllande minnesbeskrivningar av fiktiva länder som Arkadien, Atlantis, Bermudastriangeln, Shangri La, Utopia, De Osaligas Ö samt mera djupt närliggande Marianergraven.

Sålunda uppstod mot denna reaktionära motrörelse ett nyandligt karismatiskt ljusfenomen där även de mest talträngda av hårt självcensurerade egocentriska kulturprofiler inom den på den tiden rådande versionen av Tystnadskulturen en nyandlig hydraulliknande prestation som så småningom skulle försätta Neoluddisternas Bokstavstrogna Legaliserade inom ramarna för Fantasins gränslösa Astrala Biosfär.

Själva blotta tanken på den förutsatta målsättningen väckte ont blod i var och en uppkopplad till en syntetiserad dialysapparat.

Då däggdjuret Flockimmuna Faktaresistenta Humanoider inte längre kunde hålla fingrarna i styr, utan helt medvetet, för vilken gång i ordningen, försatte Världen i ett dualistiskt förhållande mellan två motstridiga antagonister, som för det allra mesta sedan barnsbenens koltålder varit såta kamratfostrare och särskiljande kategorianhängare, återstod den enda slutgiltiga lösning som ingen tidigare under sin samtid, efterfrågat.

När femöresvändningen föranledde en motsvarande, i diametralt motsatt meningsutbyte, hur att än en gång referera till Ordets Språkförbistringsmetodik. sammanslöt de ungefärligt likasinnade i hemliga celler där retoriskt begåvade i Symbolisk Semiotik först utropade ”Språkförbistringens Entropi”, i den betydelsebärande ordalydelsen ”upplysande upplösande utlösning av betydelselösheter i undantagstillstånd”.

En i högsta grad gnostisk mitos av samtliga hemliga cellers strukturer som neuronerna mellan synapserna, fria associationer i öppna digitala automatiska nätverk, utan vidare diskussioner, önskade realitetsanpassa.

Den enskilda monolitiska Singulariteten hade som mest 95% lika mycket gemensamt med Doktor Frankensteins adoptivson Victor, som alls inte, som tidigare ryktesspridare förespeglat antytt, sökte utse Barnen till Ofrivilligt Ansvarsbefriade, i Nietzscheansk mening, Opportunistiska Main Stream Power.

Producenter av alla enahanda slags andligt mediala bordsdamer med utsatta kavaljerer i Veckopressens dialogform i överensstämmelse med Bubers framstående teser, hyste större förkärlek för Dystopin som värdegrund, än Utopins redan i tid tillkortakommanden av preventiva, profylaktiska gränssättningar i harmonisk samklang med förutstakade landmärken.

Läsaren/Tydaren är Obegripligheten personifierad. Ut över Utanförskapet i sig råder inget Annorlundaskap.

Om ifall att Ordkonstmakaren är densamma som Korsordsbrikolören, så överensstämmer Läsaren/Tydaren i rollen som pusselläggande hålgörare.

Om så, medför detta ovederlagt att Den Första Språkförbistringen, likt en senare avbild av Adam av typen samma virke som härstammade från Kunskapens träd, utgjorde kölsvinet på Arken och därpå återuppstod i själva krysset på korsvirkesutsmyckningen i altaruppsatsens konfirmativa epilog.

Är så fallet även i graden ringare betydelsebärande, att de allra första av kulturberikare inför den Tigande Muren, antog utan mindre missmod engagemanget som Banbrytande Allegoriska Alienerade i Tystnadskulturens Hemliga Tjänst, typ Allmänna Folkförskingringen.

Rent hypotetiskt, om Läsaren/Tydaren är villig att bortse från allehanda andrahandsuppgifter, utmynnar Språkförbistringstidens hetaste ordval i det alltmer lugnt harmoniserande Wittgensteinska Språkspelet. För Gemene Man återstår tills vidare, om inget annat före dess anförs, att omformulera Språkspelets täta regelverk till en betydligt mer om fattande, aromatiskt luftig Ordlek.

Själva anspelningen på Språkförbistringens övergång till Tystnadskulturens lågvattensmärken kan också ses som en antydan till inledning hur Dödskulten så småningom pyste över i fler, mer angenäma, bekvämare versioner av Eskapistisk Verklighetsflykt.

På senare år har denna till en början hårt fördömda dimension av Diskmaskinsrealismens starkaste kännetecken övertagit så gott som samtliga av drömliknande relationer till kulturell, immateriell samt andlig konjunktiv biosfär.

Det kan i det här, vid första Prima Vista-anblicken tyckas vara av en världslig natur men även för sådana legendariska giganter som Josef, Sigmund samt den nyss nämnda Emmanuel, kunde även en hårt komprimerad angivelse av starkt förkortad upplaga, introducera Läsaren/Tydaren den hermeneutiska eskatologi som andra mer anonyma signaturen inom den Nyandliga Sekulariseringens Högsta Graden av Ordning, utan minsta tvivel eller tvekan, låtit förespegla.