Människan är en Ö och Mänskligheten inget Flockdjur.

Det vore dags att vi människor börjar betrakta oss som allt annat än skyldiga barn som dansar på bordet när Den Niosvansade Svarta Katten är ute på sekretessbelagda, irreparabla lappkast.

Alla människor är idag artificiella öar som flyter som isflaken under Ströms bro, allt längre ut och bort från varandra, ut i en kaotisk entropi av frivillig individualism mellan Larsboda Brygga och Nacka Strand.

Mest egendomligt är att det är Individualister som så gärna förklarar att de är ”Flockdjur”. Kanske finns förklaringen i den existentiellt laddade problemformuleringen:

”I vilken av alla för dig avsedda flockar, önskar du ofrivilligt ingå i samt dela ditt bröd med lättillgängliga cellkamrater?”

Ändå verkar de, som Individer i en Flock gå helt och hållet mot, kanske av barnsligt trots efter en ofri brist på anständig uppfostran där ”Frihet under Ansvar” är mer än klyscha, än en genuint, inifrån kommandes, insikt, uppsöka avlägsna platser för att där, i lugn och i ro från Citys larm, stress och rus, bygga din egen Thomas Kinkade-cabin, leva som en sentida Henry David Thoreau, betänka Man Rays empiriska slutsats före valet att uppleva naturen som en taoistisk eremit, samt, med tiden sälla dig till:

”Harry Macfie-sällskapet med särskilt särintresse för ensamstående mäns allmänna hälsotillstånd.”

Det råder ingen som helst tvekan om att hela Mänskligheten utför just en sådan enastående singel enkel resa på Autobahn till Allmänna Ättestupan där krematoriet Helveteselden, inlärt apatiskt betraktar utsikten över redan förtappade sugar, uppgivna leenden samt goda föresatser som aldrig kommit till heders igen.

Inuti varje själ en överspeedad fartblind Paddan i Paddeborg, visst är egoistisk på ett charmigt sätt, men nog spelar rollen som Damen som kan tämja Tvättautomaten bättre, än utövningen att fokusera på en målsättning långt bortom Ovan Där, där Stjärnorna glittra och glimma.

Mänsklighetens enda helgarderade slutgiltiga lösning är och förblir en avgrundsdjup pessimism.

En Pessimistisk Depression som varken går att förhandla om, sopa fram under mattan, plocka ut de ofrivilliga liken ur garderoben, låta Tvättautomat-Damen se till att Hela Byken tvättas, hela rasket bort, Nattmangla långt ut till Dagen D då alla hoppen flugit iväg med Tidens omlindade vingslag.

Endast Idealistiska Artister med valkar i händerna tror sig kunna vända Världens färdriktning mot Domedagens Vågskålar, med en retro taxisvängning på en vintage femöring.

Det är ju inte helt osannolikt att Thomas Kinkade också ”samplade” sina mästerverk med inslag av både Walt Disneys Mickey Mouse och Edvard Hoppers Nattugglor.

Försjunkenhet i Hopplöst Tillstånd kan för Vederbörande Tilltalad ha en remarkabel svalkande effekt, typ The Ice Mans Asketiskt-Stoiska kallvattensdusch.

Det allra mest tröstlösa är att varje Dysterkvist med hedern i behåll, låter förespegla att det fortfarande finns hopp om Bättringen på väg längre fram på Autostradan fram till någon med landmärken utsedd plats där Olyckan kommer att träffa alla i en demokratisk köordning utan vare sig gräddfil, själsfrästande köttgrytor eller skatteplanerade på Cayman Island, högt försäkrade syltburkar.

Helt i överensstämmelse med Fausts kontrakt med den Svarta Pudeln, Marquis de Sades Libertinska Feministiska Initiativ, Darwins hägrande drömmar, Marx vision om ett Klasslöst samhälle, om Maslows Behovstrappa samt Freuds latenta undermedvetna attraktion till Caligulas och Messalinas Ormgropar i Romerska Bad- och Bågorgier, söker övergivna Öar i Odysseus Arkipelag, exponentiellt ökande primitiva driftsutlevelser i vilket Herrskapet, ständigt missnöjda och sällan, annat än när proletära Crethi och Plethi står och bettlar, förklarar hur att bli Sin Egen Lyckas Smed, skära guld med täljkniv och Fånga Dagen tillsammans med de Arderton Jungfrur som, likt Särimner varje morgon lyckats med hantverket att återställa mödomshinnan i intakt tillstånd, står vi med båda fötterna på jorden och kommer ingenstans.

Det är just så att Mannen, som i alla tider varit bäst på att, helt i överensstämmelse med Neoluddismens oskrivna regler, lyfta tunga grejor och, utan större ergonomisk ansträngning, öppna med insegel, rött lack och kvicksilverrotfyllda plomberingar, syltburkar med en remix av kokain, champagne, rysk störkaviar och en och annan, utstyrslad som en fransk katolsk guvernant, kaffeflicka med avec efter panikartad Post-Corona, tvår sina pianofingrar tills de blir alldeles nariga.

Också de mest lättsinnigt Fria Associationer uppnår i Telepatiska Tillfälliga Förbindelser med Falska Vänner, Goethes citat angående Afantasianska Tillkortakommanden, sin synnerligen Bitterljuva Terminalvård av Hospitaliserade Zombierobotar.

Det är dags för var och en av Ansvarsbefriad Fokuserad Beslutsfattare att fatta att det avgörande beslutet redan står i farstun som ett, nyss anlänt från Dark Net, Nättroll iklädd svart hatt och vid sin högra sida en till, om sådan skulle hinna infinna sig i tid, Halloweensk Älva, liksom en herdinna med sin panpipa, frambringar sådana sällsamma övertoner som krossade Jerikos murar, likt en sagolik Råttfångare från Hammeln (som antagligen syftade med någon dåtida form av pedofila handelsförbindelser långt före Trafficking över Baltiska Havet var igång i överenstämmelse med tidigare fastställd turlista).

Det är dags att slå näven i bordet, huvudet i väggen, sjunga så att spegeln samt kristallkronan från Böhmen briserar och äntligen falla ner i självinlärd apati, typ muselmansk defaitism.

Här duger varken några diskmaskinsproducerade dystopier eller Truman Shows Potemkinkulisser.

Ingen Räddare i Nöden är på väg.

Messias lyser med sin frånvaro.

Gud har tagit sin hand från Människan och sysslar numera med utbroderande bryderier angående Svarta håls cirkulära former samt expressionistiskta implosioner av tesen: ”Det finns alltid ett större hål att ta”.

Ansvarslösa Beslutsfattare borde vid det här i Grevens Tid laget, ta bladet från munnen, försätta Tystnadskulturen i Permanent Undantagstillstånd, slå Hoppet ur Hågen, bortse från att oanständigt förmedla otidsenliga förespeglingar om att någon Himmel ovan där, endast består av den Major Tom, som helt Brechts distanserat-alienerat, med en mental konservöppnare, dockar Aniara och där inne finner en fest som vida överträffar den som pågick som allra bäst då Titanic mötte toppen av ett icke namngivet Isberg utan Rhode Island-dressing.

Först då Allrahögstainstans utlyst för samtliga uppe på Bergen Ida, Pompeii, det numera vattengjutna Oljeberget, inte långt från Ararat, att allt är som förgjort, de Människospillror som borde ha dragit sitt strå till stacken, istället undflydde med livet i behåll genom Gotländska dimmor, Höghastighets- utan Inbillningskraften bromsklossar försedda E4:an norrut, näsorna utfyllda av högpotenta legaliserade kosttillskott, typ Craze’s Dendrobex eller sådana Frisinnade Fantasier vars gränser, högst sannolikt efter att den Tysta Majoriteten av Nomadiserande Kosmopoliter också Anpassat sig till Kulturberikande Inrättningar i Leden, där vare sig Danska Strandnypon eller Grön Läppmussla fungerar som Verksam Substans i Rock Steady State.

Dagens Upphittade Ord på Vägen är: BEROENDE.

SAMTYCKE TILL MEDBEROENDE.

Frisinnade, Frispråkiga, Frimodiga, Frälse Libertiner i Växthuseffektiva Skatteparadis Nära Dig, kanske, kanske inte, inser att Den Utmätta Tiden nu redan passerat Fem över Tolv.

Om ifall detta vore Nyårsafton, skulle raketerna skjuta i höjden, Coronasmittade Kurtisaner samt deras Oäkta Makar Oreserverade Dubbelnaturer, med största möjliga motvilja, uttala sig om hur begreppet ”BEROENDE” fritt kan associeras till ”ÖMSESIDIGT SAMTYCKE”.

”ÖMSESIDIGT SAMTYCKE” har sedan traditioner tillbaka till då samtliga infödda svenskar bodde i komfortabla flerfamiljsgrottor, Hedenhös for till Gubben i Månen i en för ändamålet ombyggd Ask, samt Eldkvarn fortfarande stod kvar i obrunnet skick på Stadshusets framtida grundpelare, inneburit för det svagare könet, som inte enbart har som livsuppdrag att fritt uppfostra fria undersåtar till melodramatiska teaterkungar, att, redan efter att ha mottagit den första erbjudna Piña Coladan i Skybaren, ingivit underförstått samförstånd angående var att tillbringa Nattens bedrifter helt lössläppt improviserat i avancerade lekar.

Under Hela Havet stormar finns snart bara en stol kvar, men den faktaresistenta informationsbiten ger för handen att stolen i själva verket är en trebent pall där endast en opieberusad Pythia kan låta sig nedslås.