Brott mot preskriptiv grammatik, bör helst betraktas med överseende under förmildrande omständigheter.

Sekretessbelagda informationsbitar är ingen fallfrukt från Kunskapens trädets grenverk.

Roller:

Skrivaren är den första läsaren.

Den andra Läsaren är också en Tydare av den ordmassa som skrivaren har formulerat. Därmed så tilltalas Läsaren som: ”Läsaren/Tydaren”.

Dessa två kommunikatörer av lämpligt urval ordmassor är de enda som kan anses i fysisk bemärkelse, levande. Samtliga andra är tills vidare endast existerande i hypotetiskt tvådimensionellt format.

Eftersom den här ordmassan är en mycket stark förenkling av vår nuvarande värld i gällande nuläge, gäller att även här råder en formaliserad hierarki.

På toppen av den hypotetiska hiearkin finns motsvarande högre ordning, här omnämnd som ”Allrahögstainstans”. Allrahögstainstans är utrustad med den ständiga sekreteraren ”Allvetande Storyteller”.

Ute i diskmaskinsrealismens bistra vardagsverklighet kan sägas att Allvetande Storytellern i sammanhangets kontext verkar som Allrahögstainstans högra hand, representant samt ombud angående allt som berör den kantianska begreppsvärldens ”Das Ding-an-Sig”, Tinget-i-Sig. Man kan tills vidare anta att ”Tinget-i-Sig”-världen motsvarar Platons Idévärld. Detta är förstås bara ännu en utvikande urspårning i hypotetisk gestaltning. Ett tillvägagångssätt som är ytterst att föredra inom associativa steganografiska ordkonstmakerier, då denna metod förespeglar något helt annat för antagonisten som döljer sig inom territoriet för wittgensteinianskt språkspel.

Associativ Steganografisk Ordkonst har naturligtvis många egenskaper tillsammans med klassisk steganografi och kryptografi.

Steganografi går i korthet ut på att dölja ett föremål på så vis att antagonisten inte rimligtvis bör upptäcka det.

Kryptogafi handlar om en överföring av ett sekretessbelagt meddelande med syfte, om ifall den semiotiska kontexten hamnar i antagonistens orätta händer, så kommer vederbörande obehörig utomstående antingen inte begripa ett endaste dyft, eller ge någon lättillgänglig aspirant i uppdrag att härleda ordbruket tillbaka till ursprunglig informationsbit.

Underförstått är alla semiotiska tecken möjligt tänkbara bärare av mer eller mindre konkreta informationsbitar.

Varför det kallas för ”informationsbitar” kan bero på att, då den diskmaskinsrealistiska vardagsverkligheten för många ter sig alltmer fragmentariserad, gäller det för samtliga deltagare att söka infoga fragmenten till semantiskt logiskt formulerade informationsbitar. Med dessa kan språkspelaren sedan lägga pussel och så småningom, förhoppningsvis innan den planerade aktionen som beskrivits i informationen, ännu inte gått av stapeln.

Associativ Steganografiskt Ordkonstmakeri (tills vidare omnämnt som ”Ordkonst” eller bara ”ordkonst”) är en remix av dessa båda föregångare. ”Associativ” syftar på läkaren och psykoanalytikern Sigmund Freuds term ”Fria associationer”, men som också kan refereras till Surrealismen och sådana förgreningar som uppstått efter den.

Till skillnad från kryptografen, bör den associativa steganografiska ordkonstmakaren vara väl bevandrad inom ramen för tidigare formulerade estetiska upplevelser.

I och för sig härrör samtliga utan undantag från Naturen sådan den kan förnimmas via våra sinnesorgan, men som genom bearbetningar av tidigare sinnliga, emotionella samt affektiva erfarenheter, kan omsättas till, för antagonisten och obehöriga utomstående, typ Gemene Man, Crethi och Plethi, samt Detektiven Allmänheten, rena rama nyset.

Ordkonstmakaren har inga som helst moraliska betänkligheter angående de fria associationernas härkomst som kan ingå i en välanpassad informationsbit. Allt beror på vilka fria associationer som, i en större ordmassa, kan tyckas bilda ett underförstått sammanhang för annan ansluten till ett subkulturellt, underjordiskt, öppet nätverk.

Exempel på lämpliga, i det här sammanhanget, oberoende fristående volymer, kan utgöras av alltifrån Cervantes ”Don Quijote de la Mancha, Riddare av den Sorglustiga Skepnaden”, till Jorge Luis Borges ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”.

Med andra ord är läsningen av ordkonstverket ytterst beroende av informationsbitens avsändare samt dess mottagare av densamma, förmåga till att, utifrån den helt tydliga, konkreta, ordmassan, upptäcka en kontext som i sig innehåller en rimlig tolkning av ursprunglig klartext.

Lite enklare förklarat så bör mottagaren, redan införstådd med avsändarens associativt utvalda referenser, kunna finna fram till de ord, begrepp, termer och idéer som, likt klassisk steganografi, innesluter en klartext vars informationsbitar är helt avslöjad från subliminala manipulationer, förförande önsketänkande, illusioner angående förespeglad vinst, vilseledande uttolkningar eller andra abstrakta filtreringar.  

Detta kan i någon mån påminna om hur USA under WW2, i kriget mot japanerna använde navahoindianernas vardagsbruk av eget minoritetsspråk som levande kod- och krypteringsapparater.

Annons