Hur att Uppleva Materia, utan Ande?

Braslapp. Först och främst vill jag säga att jag verkligen uppskattar det kunnande, vetande och förmåga att pedagogiskt och intresseväckande exakt som Professor i Teoretisk Fysik, Ulf Danielsson förmedlar, både i tal och i skrift.

Nu till kontentan av summa summarum:

Om jag förstår Ulf Danielsson rätt, i filmklippet ovanför ”Konsten att tänka klart: Ulf Danielsson” från bokförlaget Fri Tanke, i samtal med Christer Sturmark, om ifall allt är materia och det immateriella ”bara finns i arten Människas tänkande”, så är att anta att, även utan Människans förmåga till tänkande, skulle materien fortsätta oberoende av oss, eller annan motsvarande varelse (apa, hund, ödla, utomjording) utrustande med motsvarande kapacitet som den som vi anser oss, individuellt och kollektivt, vara utrustade med.

Det än så länge, självuppfyllande, Existensberättigandet mellan Förutsättningar och Tillkortakommanden.

Ungefär som om att jag först åker med ett tåg, där jag är oviss om en eventuell existens av en möjlig eller omöjlig slutstation och, när tåget stannar vid en station, så bestämmer jag mig för att stiga av.

Om jag förstår Ulf Danielsson rätt, så kommer tåget, det vill säga utan Människans förmåga till att uppleva och registrera världen, fortsätta utan att någon nu levande människoliknande varelse befinner sig inuti.

Det vill säga att; tåget fortsätter sin resa mot okänt mål, oavsett om jag eller någon annan i mitt ställe, är medvetet närvarande inom tågsättet eller ej.

Tågresan pågår oavsett om någon medveten varelse kan uppleva den fysiskt, psykiskt, andligt och mentalt, eller ej.

Sedan återstår det att förklara om ifall det här är en ”solipsistisk” eller ”solitär” resa, eller om det finns andra medpassagerare som jag, än så länge, inte känner till.

Vilket annan levande varelse än Människan ägnar sin livstid till att tänka på sin oundvikliga bortgång, död?

Ulf Danielsson har helt rätt i uppfattningen av nu pågående alienation, som flykt från gemensam verklighetsuppfattning.

Genom ständigt pågående fortsatt fragmentering av informationsbitar direkt hämtade från Kants ”Das Ding-an-Sich”-tillvaro, kan vi endast tillfredsställa våra, var och ens, grundläggande behov genom ständigt exponentiellt ökande tröstköpskonsumtion.

Utan en icke materiell, tänkande, andlig, spirituell, medveten registrering, inklusive minne och vissa begränsade möjligheter till att dra slutsatser angående kommande händelseförlopp, vem skulle då kunna tillföra en distanserad objektiv, observerande synvinkeln på tillvaron?

Om inte Människan och Mänsligheten funnes, vem skulle då bry sig om att fråga om ifall trädet i skogen som faller, avger något, för närvarande medveten mänskligt utrustad sinnad varelse, evidensbaserat akustiskt mätbart ljud?

Det som alla anser gör oss till ”Skapelsens krona” (oavsett om ”Skapelsen” är ett högre medvetande eller bara en form av oförutsägbar energi) blir också det som gör oss helt betydelselösa, då vi inte ens ingå i något naturligt, ekologiskt kretslopp.

Materian är den kropp som vi Sapiens parasiterar på.

Ur antropocentrisk synvinkel så är det förstås Tellus som är beroende av vår närvaro, och inte tvärtom.

Materian skulle, oavsett om vi finns eller inte, förbli helt oberoende av oss.

Världen, såsom vi upplever den idag, finns oavsett vad vi tillför den, eller ej.

Efter att en gång, kanske för alltid, övergivit en nomadiserande tillvaro i ett naturligt kretslopp mellan liv och död, övergick vi, det vill säga hela Mänskligheten, till bosatta kulturer där vi kunde odla, samla och spara.

Genom förädling, domesticering och tämjande av djur, växter, ekologiska system och orörd natur (Som ”Skaparen” i Bibelns Gamla Testamente, Genesis, Första Mosebok, har givit oss människor, i sann antropocentrisk anda, som heligt uppdrag) har vi tillfångatagit Tellus som gisslan och slav under oss.

Frågan är; kan vi ångra att vi finns och, i så fall, vad kan vi göra åt det?

Det mest deprimerande jag kan tänka mig, är att, om Människan inte kan ändra inställning till hur att fortsätta resan in mot en oändlig, okänd och evig framtid, så kommer vi antingen att möta slutet i fortsatta pandemier, katastrofer i följden av klimatförändringarnas konsekvenser, eller ännu fler världsomfattande världskrig.

Det är, menar jag, det paradigmskifte som Människan just nu befinner sig i.

Det hindrar oss förstås inte från att fortsätta träna oss i Medveten Närvaro, leva i nuet, uppleva solen, våren och värmen, fortsätta att ”samla i ladorna” och ”får mer pengar i plånboken”.

Men VARFÖR?

Allas vår vardag består idag av en flykt från det svaret. Möjligt att de giraffer som var längst överlevde därför att de tillhörde ”det naturliga urvalet”, men det gjorde också de träd som växte högre, än så långt som girafferna kunde sträcka sig upp till.

Det går ju att anta att även för de giraffer med korta halsar, fanns andra växter som ännu inte vuxit upp till fullvuxna träd, att äta av.

Eller att antalet giraffer var beroende av hur mycket av ätliga växter som fanns omkring dem, i biotopen, eller det ekologiska systemet, eller den övriga omgivningen. Antalet rovdjur är alltid beroende av hur många bytesdjur det finns, som i sig är beroende av hur mycket ätbara växter som finns att äta, som i sig är beroende av jordmån, mängd rent vatten, sol, värme, och så mera.

Vad kan det bero på att vi idag mer förlitar oss på mängden verksamma substanser i multivitamintabletter och kosttillskottskapslar, än den näring som borde finnas inom vardagens kostcirkel?

Hur kan vi lita på experterna, när vi inte ens vet i vilket syfte de verkar? Hur kan vi utföra arbeten, som vi, innerst inne, vet innebär ökat lidande för andra levande varelser här på planeten Tellus?

Hur kan mänskligheten fortsätta att satsa miljarder på att utforska yttre rymden, när vi inte ens är beredda på att fördela den nuvarande planeten rättvist över alla levande organismer?

Kort; varför söker vi ”Svaret” utanför oss, när vi hela tiden är innerst inne medvetna om att ansvaret ligger på oss som lever här och nu?

Vi kan njuta av solen, uppleva Naturen som ett andligt bad och därpå passera Systembolaget, inhandla helgens heliga medel till verklighetsflykt, låta oss underhållas av en dystopisk actionfilm, för att därpå dämpa stressen, ångesten och oron inför framtiden, med ännu några receptbelagda verksamma substanser.

Liksom vi inte kan förutsäga om ifall Solen också utstrålar tillräckligt med ljus och värme också i morgon, kan vi inte heller veta på förhand om ännu en trumpliknande organism kommer att uppträda i massmedias soffgrupper.

Att leva i nuet och förvänta sig det värsta tänkbara scenariot, är att undvika diskmaskinsrealismens (elektriciteten, elektroniken, automatiseringen, digitaliseringen etc) vardagsverklighet och därmed beröva oss möjligheten till att påverka den i rätt riktning.

Problemet återstår, hur och i vilken riktning?

Att inte agera alls, är också en prestation.

Men kan vi avstå och låta bli?

Att inte bygga ut järnvägen med ännu fler snabbtåg, utgör ingen nödvändig eller tillräcklig förutsättning för att nå fram till Oändligheten ännu fortare än tidigare.

Kanske svaret finns i frågan:

” – Varför är vi så upptagna av vad som kan hända efter döden, än det som vi har att välja på, före döden?”

Förnuftet behöver Galenskapen.

Ur det Rationella uppstår Absurditeten.

Eller, varför alls bry sig?

Och, om man ändå gör det, varför?

Räcker det inte bara med att ”Föröken Eder”?

Kanske Andy Warhol ger svaret här: (” – It gives me something to do.”)