Associativ Steganografisk Ordkonst ingår som en undergrupp till den traditionella, mer klassiskt betingade Steganografin.

Hack i häl, i spåren efter tidigare samma andas barn, förmedlar till synes otänkbara hänvisningar till absurt nonsens, nihilistisk dadaism, alienerad eskapism samt isolerad solipsism.

Den Fria Associationen-i-Sig kan där emot i underhållande syfte framkalla sådana iscensättningar

Den gängse attityden att helt förutsättningslöst förvänta sig ett inledande skede till färden mellan synaps A och synaps B, är att förvänta sig mer än tidigare angivet.

Den Associativa Steganografin som sådan i sig har betydligt mer gemensamt med samplingstekniken som vanligast förekommer inom nutida elektronisk, digital dansmusik, typ Triphop och Deep House.

Summa summarum är att, ute i det praktiska livets diskbänksrealistiska vardagsverklighet, kan en vit lögn faktiskt verka lika bra som en spirituell placeboeffekt.

Denna utgångspunkt anger ett spontant tillfälle för Läsaren/Tydaren att förhålla sig till ett seriöst utförligt formulerat Associativt Steganografiskt Ordkonstverk.

Den logiska, men i existentiellt rådande kretsar försvarade axiomet ”Existensen föregår Essensen”, förespråkande ”Essensen” som det Absurdas onämnbara katalysator, uppstår paradoxen att den Psykologiska Realismen i förening med Socialrealismens mer empiriskt bundna vardagsverklighet bestående av ett dygnet runt och året runt Sisyfosarbete, sekulariserad hybridform av Yttre och Inre existensberättigande.

Sekulariseringen anger i en materialistiskt förutbestämd, defaitistisk, verklighetsuppfattning där Subjektets konvertering från andlig spis i falska vänners lag, till köksbänksrealismens förhållningssätt ”Man vet vad man tager, men inte vad man haver”, förblir en oslagbar slogan.

Detta karga synsätt på de verkliga levnadsförhållandena förenar sådana annars så vitt skilda särintressen som Gorkijs ”Min Barndom”, den hämtad från anglosaxisk populärunderhållning ”Emmerdale Farm”, till den mer ur infödda svenskars något trångsynta lokalpatriotiska motsvarigheten ”Hem till Byn”.

Latinamerikans litteratur med lite mer mustigt temperamentfyllda förtecken, med avantgardister som Jorge Luis Borges, Gabriel Garcìa Màrques och Isabel Allende, hade som egen käpphäst ute på Pampas eller vid Amazonas pirayafyllda bakvatten, den Magiska Realismen.

Utan Tvivel är Man inte Riktigt Riktig.

En Trevande Ordkonsthantverkare förser den Slutgiltiga Textmassan med Strängs Hängslen samt Tillhörande Svångrem, Sju Insegel där det Allra Sista utgörs av en Ostindisk Piratversion av Sjutillhållarlåset Den Tjutande Musen.