Språkspelet klyver den diskmaskinsrealistiska fysiska världen in i föresvävande kategorier.

Språket som instrumentellt verktyg blir ett medel, inte till att förena jourhavande medmänniska med annan likasinnad alienerad, isolerad Persona non Grata i utanförskap, utan används helt ansvarsbefriat till att upprätthålla de emotionella och affektiva gråzonerna samt ingenmansländerna mellan både utvalda och slumpmässigt uppkomna lösa lokala grupper från att umgås och lära känna varandra bättre och visst förekommer det ibland att det också, efter ett tyst samtycke, förkommer inpå bara kroppens yttre immunförsvar.

Syftet, målet, intentionen och de underförstådda i finstilta, meningsbärande samt betydelseberikande informationsbitarna inom Språkspelets oskrivna regelverk, är att undvika sådana dunkla missförstånd som oundvikligen, men med omedelbar verkan, förmedlar till Gemene Man, Crethi och Plethi samt Fokuserade inom det öppna nätverket Detektiven Allmänheten, en plötslig Lidners knäpp som öppnar korpgluggarna inför det alternativa faktum att en Ann är lika go’ som en Ann, eller, mera krasst uttryckt; ”Kålsupare är vi allihopa! Du med och Jag med!”.

I många diskurser och andra kontextuella sammanhang råder en helt annan tystnadskultur som av medlemmarna inom det högsta skiktets innersta krets förnekar alla rimliga fria associationer till sektliknande skråverksamhet, men inte ens den mest kategoriskt-puritanskt preskriptiva paragrafryttare kan med rent mjöl i påsen, hävda att vissa språkled har som främsta verkan att försätta, för dem, obehöriga utomstående i osäkert läge.

Klassiskt skolade lokalpatriotiska demagoger kunde redan under Feodaltiden stigmatisera, i Goffmans tillämpning av ordet innebördsliga betydelse, på vilka grannbyns latoxar, latmaskar och maskande backstusittare på den offentliga ljugarbänken hamnat på andra, dunklare genvägar, än de egna tillhörande likasinnade konformisterna.

Att de båda föreskrev Jantes Lag samt Lilla Katekesen som enda kvällslektyr före kvällsbönen efter en hård arbetsdag ute på tegen, vid gödselstacken eller under ihärdigt bortmotare av fariséer, bettlare, nasare och annat löst folk utan vare vattenstämplade papper, bevittnad dopattest, eller vintage, kunde inte utgöra en avgörande betydelse för att stryka brett streck över gammalt groll med enda resultat upprätthållande av förekomsten där vendettan blir det enda tänkbara metoden till diplomatisk konfliktlösning.

Redan uttrycket att ”tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin” kan utgöra en konkret evidensbaserad konklusion, i betydelsen ”slutledning”, ”slutsats”, eller särskiljande, subversiv, tystnadskultur.

Tystnadskulturens emfas visar sig som tydligast abstrakt då Gemene Man inom Allmogen, kan tillägna sig sensmoralen i visan, men ändå inte leva sig in i melodins mest melodramatiskt opportunistiska omsvängningar.

Det är just vid sådana här tillfällen som den Associativa Steganografiska Ordkonsten som bäst kan komma till sin rätt.

Ordkonstnären Ludwig Wittgenstein kan inte ha formulerat det bättre än han redan hade gjort:

”Mitt verk består av två delar: det som jag har skrivit och det som jag inte har skrivit, och det är det senare som är det viktiga.”
(Brev till förläggare där han förklarar innehållet i Tractatus logico philosophicus.)

De mest uppmärksamma av kreativa ordkonstmakare kommer naturligtvis utan större, eller avgörande, problem, upptäcka hur Wittgenstein här anger själva kärnan i det annars lite mer dunkelt tänkta: ”Outside the Box”.

De som söker inuti boxen, kommer hellre förr än senare inse att ”boxen”, lådan, asken, inte ens innehåller ett dammkorn av sanning.

Även om Wittgenstein kunde vissla otroligt bra, var han ännu bättre på att förklara hur ”boxen” numera, upp till kanten, innehåller ord tömda på meningsbärande innebörd, sublima härledningar helt utan tillräckliga källhänvisningar, härskartekniska utmanande invektiv samt sådana abstrakta distraktioner som kan sysselsätta ett tabula rasa ända fram till den mer apokalyptiska ikonoklasten uppstår som en bebådande ängel.

Ett annat tankesprång kan avhandla något helt annat, men ändå hämtat med direkt anslutning till välmöblerat sovrum eller tambur.

Anta att Gemene Man vill framkalla en tesserakt i fyra dimensioner.

För en väl bevandrad i matematiskt-logiskt-naturvetenskapliga språkspel kan akten te sig något meningslöst.

Denna helt avgörande sanning för språkspelets fortsatt mer seriösa ordlekar, söker den ena aktören via semiotiska tecken samt i falska vänners lag, förmedla till mindre bevandrad Gemene Man.

Gemene Man tar sig omedelbart för pannan och fortsätter spelet på knäna (Var och en av Läsare/Tydare som varit med om något liknande ute i den diskmaskinsrealistiska vardagsverkligheten, vet hur det kan kännas utan knäskydden på).

Allmogen hemma i bygdegården hänvisar till Härliga Tider, Strålande Tider, då sädesfälten böjde sig för vinden och Odalbonden kastade sädesvätskan ut över hälleberget (Naturligtvis inte där hällristningarna, eftersom de ständigt lockade flera turister till byns andra attraktioner, fanns att finna).

Deras anspråkslösa ordförråd bestod till huvudsak av lämpliga uttryck från Det Bästa, Allers, Hemmets Journal samt Hemmets Veckotidning.

Fastän de var år åkte till marknaden var utbytet av skilda meningar samt meningsskiljaktigheter, inte långt när så folkkära som en gammalt hederligt handgemäng, eller om en sällsynt rådbråkning skulle offentliggöras inför ögonen på Gemene Mans Maka Hulda eller Menlösa barns hänförda suckar.

Vid sådana sällsynta angelägenheter kunde Kungens Män och Guds Utvalda från Ecklesiastikdepartementet framföra sådana ordkväden att samtliga närvarande antingen tappade hakorna eller stirrade så att ögongloberna höll på att ramla ut ur deras annars väl så slutna hålor.