Det Associativa Steganografiska Ordkonstverket är en samplad mix av fiktion, diskmaskinsrealistisk allmänbildning, särskilt utvalda informationsbitar av vetenskap och beprövad erfarenhet, men även sådana fragment som, hypotetiskt, kan upptäckas i dimensioner utanför gränsen till allt rimligt tvivel.

För att utnyttja ett väl utslitet uttryck:
”Låt Endast Medfödd och Klassiskt Betingad Inbillningsförmåga utgöra den yttersta utposten av Världen i Nulägets glatta Glapp mellan Förflutet och möjlig Framtid.”
Brott mot preskriptiv grammatik, bör helst betraktas med överseende under förmildrande omständigheter.
Den Associativa Steganografiska Ordkonsten (lämpligt förkortat till ”Ordkonsten”) gestaltas bättre med deskriptiv grammatik, paradoxala syllogismer, långsökta metaforer, neutralt laddade tautologier, differentiella parabler, utmattande truismer samt allt annat som, i Wittgensteins fotspår, språkspelet kan erbjuda till lägre pris än ett förespeglat lunchpaket.


Den gängse steganografen upptar sin egentid, ofta med en tyst överenskommelse i vilket ett muntligt avtal förklarar hur ett vardagligt föremål, direkt oavkortat hämtat från diskmaskinsrealismens förråd, skrubbar, vrår eller skrymslen i vilket livs levande dammråttor kan idka socialt medveten närvaro med likasinnade utan att någonsin, med hotbilden flimrandes framför ögonen, drar öronen åt sig för att snabbast möjligt medelst språng undfly insuget från en effektiv hushållsmaskin, typ vacuumcleanern Hoover.


Den subkulturella referensen i Havanna brukar vara sysselsatt att tillsammans med en handvinkankande Ellinor i franska fönstret eller ute på terrassen, hämtar ur vapören ett handrullat rökverk av lättfotad Carmencita, brukar en avsnoppare, och som om en kulblixt dragit förbi som ett gehu genom draget, fylldes lungorna av rök och aska, medan den tilltalade vederbörande avnjöt inhalationen inifrån och ut, släckte strupen med ett halvt glas fyllt med Negrita on the Rocks.

Den objektifierade artefakten är identiskt motormunstycket i sig, som med en obehörig utomståendes iskalla ögon, typ högst uppsatta handläggaren Wolff emeritus, numera förpassad till historier som allmänutbildad Gemene Man ännu, men med en tilltagande grad av svårighet, sitter vid den ökända skrivbordsmöbeln framför sig, möjligtvis med diffust söndersprängda blåkopior i handen, uppleva den konkreta artefakten som i motsvarande tillräckliga högsta krav på tillgänglig föreställningsförmåga, kan men inte måste antyda om motspelarnas på bortaplan, hemliga bekämpningsmedel.


Här finns alltså den avvikande diskrepansskillnad som kan verka, inför den kommande framtiden, avgörande ödesval mellan klassisk steganografi och aspergiansk steganografi.
Den ena metoden brukar inte utesluta den andra, eller kan till och med utgöra det enda och slutgiltiga tillvägagångssätt som i kvalitativt hänseende, bäst och säkrast möjliggör hur en sekretessbelagd informationsbit, i versmåttet in blanco, utställt utan underskrift men med bäst-före-datum, ovillkorligen måste nå fram till mottagande adressat i så god tid före händelseförloppet ska gå av stapeln och den önskade verkan infrias till det egna lagets gemensamma förnöjsamhet.


Med denna referens angående gällande hårdvara, kan Läsaren/Tydaren in Spe, på tröskeln till Aspergiansk Steganografisk Ordkonstmakeri upptäcka Språkspelets allmänna och särskilda terminologi.
Läsaren/Tydarens roll kan tyckas lika självklar i sammanhanget som Ordbehandlarens.
Utan i förväg angivet motståndarlag i det Wittgensteinska Språkspelet skulle hela arrangemanget te sig synnerligen anmärkningsvärt.


För att inte Läsaren/Tydaren ska kunna försätta sig i ett felsäkert egocentriskt/antropocentriskt/geocentriskt läge anges här en rad av invektiv som kan påverka motståndarlagets mest sårbara handlingsmönster:
Bokstavstroende. Legaliserade. I översta och innersta kretsen behöriga residenter. Paragrafryttare. Närstående Uppmuntrare till Ordning och Reda. Rättshaverist. Dumma Ryttare. Falska Vänner. Tjeckiska Igelkottar, samt, för att inte överbelasta Läsarens/Tydarens minne redan på det här tidiga stadiet, Blinda Sömngångare i intimt samarbete med ”Trädgårdsmästarens Förskräckelse”, Mullvadarna.


En ofta vanligt återkommande term heter ”Diskmaskinsrealism”. Det uppfyller samtliga krav av föregångaren ”Diskbänksrealismen”, men med den skillnaden att den nu kan köra sig själv, alldeles på egen hand, utan bistånd från frånvarande ”Regering” som står vid spisen och föder barn. I Diskmaskinsrealismen kan hen, medan maskinen går, ta sig en bensträckare, sträcka ut sig på en träningsbänk eller utföra den numera så omdebatterade ”Knipande Plankan i Koppartälten”.