Humorist, bliv vid din läst!”

”Den enda sanna glädjen är skadeglädjen!”

Men är det verkligen så?

Bygger uttrycket på önsketänkande, vetenskap och beprövad erfarenhet, eller en reflexion om hur att bäst undvika de obligatoriska akademiska kvarten i rampljuset (som numera, av både ekonomiska, strategiska och futuristiska orsaker dragits ner till mindre än ett ögonblick i taget) eller bara ett påstående utan minsta antydan om sympati eller empati, förblir en retorisk fråga?

Fram tills att någon bättre vetande anmält sig, får frågan tills vidare förbli hängande i luften.

Det finns naturligtvis något skrattretande i humoristiska filmer med Charlie Chaplin, Stan & Laurel, Buster Keaton och Bröderna Marx. Vem efterlängtar inte en vintage pajkastning?

Men det finns också en annan slags humor, som människor inte funderar över lika mycket:

Mänskligt beteende.

Det är lätt för oss människor att skratta åt andra djur.

”Ett gott skratt förlänger livet”, gäller nog inte endast för dem som har andras död som försörjningsbasis med ett vagt löfte om ”kalvstek i himmelens kök”.

Mänskligt beteende kan i många sammanhang verka paradoxalt, absurt eller rent utsagt dumt.

Ordet ”dum” har två betydelser.

Det ena informationsbiten innehåller definitionen och synonymen att en enfaldig medmänniska också är en oförutsägbar utdelare av hårda slag.

Den andra informationsbiten avhandlar i kortast möjliga ordalag att dum är den som inte hänger med sin egen samtid i Här och Nu.

Av det kan Läsaren/Tydaren dra den enkla slutsatsen att en intelligensbefriad medborgare eller omyndigförklarad undersåte förblivit kontraproduktiv, otidsenlig, urspårad samt faktaresistent. Det senaste ger en förhållandevis tänkvärd antydan om ifall en sådan ”dum” undersåte kan ge ett spontant och ärligt svar på frågan om hur mycket klockan är.

Om denna till äventyrs inte tillhör Högsta Elitens Innersta Krets av Kvasiintellektuell Intelligentia (H. E. I. K. I., på internationell engelska ”The Establishment”), så kommer vederbörande tilltalad målsägare lite näsvist bolla tillbaka frågan: ” – Analogt, eller Digitalt?” ”elak”.

Det kan bero på hur den faktaresistenta kontrafaktiska alternativa sanningssägaren, typ Informatör i Falska Vänners Glada Sällskap, inte kan förstå vilka konsekvenser en handling kommer att få.

Det behöver Läsaren/Tydaren inte alls på nämnvärt sätt, uppleva sig som dysfunktionell å huvudets vägnar, för att begripa.

Något som ofta förekommer i humoristiska filmer.

Betraktaren vill ju gärna se att de som är ”dum”, det vill säga ”elak” kommer att få sitt straff före repliken: ”Slutet Gott, Allting Gott”.

Typ H C Andersens ”Kejsarens Nya Kläder”.

Det är ju uppenbart att ”Skräddarna”, bedragarna, är skojare, ”Tricksters”.

Vi kan skratta åt Kejsaren och alla dem som är ja-sägare till honom, men var står vi, var och en, själva?

Är vi Barnet, Folket, Kejsarens hov eller Kejsaren själv?

Barnet är en ”visselblåsare”, men hur det senare kommer att gå får Barnet i sagan från vaggan till graven, får vi aldrig veta. Det finns experter som menar att många av ”visselblåsare” dör i förtid av egen hand, i stil med ”självspillan”.

Borde inte också den avkomman av Sapiens belönas med Prinsessan och Halva Kungariket? (Svaret finns i Frågans Oskyldiga Sköte. Kanske att visselblåsaren hellre avgick med segern före vinden vände och snart anlände, nu i skepnad av en traktör av, utrustad med ett böhmiskt klaffsystem, flauto traverso, med sjumilastövlarna i första steget av tiotusen följande, riktning mot, cirka 1284 e.v.t. Hameln, som ett antal århundraden senare, kom av Gemene Man i Allmogens folkmun, kallas för ”Nordens Gibraltar”. Detta kan ge vissa förhållandevis orimliga, men ändå fria associationer där i den ena förekommer ”råttor” och i den andra, ”apor”.)

Andra lämpliga kandidater dör av betydligt mindre seriöst betonade orsaker och anledningar.

Humor är ofta bunden till Tiden och Rummet.

Vi kan skratta åt andra som, liksom Skamm en gång, gick på fysiska objekt eller objektsrelaterade föremål endast därför att de var och är så upptagna av innehållet i deras Smartphones arbetsminne.

Annat är det överdrivet burleska eller bisarra, som i Molières komedier, eller Michael Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”.

I det Associativa Steganografiska Ordkonsthantverket är humorn själva elixiret, essensen, kvintessensen, den röda tinkturen eller Enhörningens horn, som, så många ikonoklastiskt överbelastade semiotiker vet, från synvinkeln som står i rät vinkel i förhållande till hornets färdriktning men åt motsatt håll, antingen starkt påminner om en dubbelspiral som koncentriskt rör sig omkring sin egen axel och därmed har vissa, för sammanhanget, avgörande likheter med symbolen YinYang.

Någon som tills vidare önskar förbli anonym har sagt till annan okänd: ”Humorn försätter berg, där Allvaret slått slint.”

Den svarta humoristen, som har anor långt tillbaka till Galghumorn, har i vårt gällande nuläge i former av Stand Up Comedian in One Night Stand, startat egen byrå på stan.

Skrået, även om det inte är en helt ny företeelse, med väsensskilda källor som typ Xavier Forneret, han med Diamanten i Gräset och E. T. A. Hoffman, han med Djävulselixiret, har de senaste åren låtit sig inspireras av sådana fornnordiska, i normandisk mening, omkväden som brukar låta: ”Den som ska hängas, drunknar inte”.

Vilket, kan man tycka, borde bevisas.

För att vara lite putslustig: ”Det beror på hur många liter det just nu rinner under Seines broar.”

Finns det något tråkigare, än när någon häpnadsväckande fantasirik överraskande humorist, komiker eller skojare, försöker vara allvarlig?

Att ta skämtet på allvar, är ju visserligen en metod som kan fungera inom Associativ Steganografisk Ordkonst, men allvaret är inte på långa vägar lika subversivt subliminalt, som när humorns avsiktliga biverkningar är av bästa kvalitet.

Humorn, som förespeglar allvarliga undertoner, kan inte bli annat än skadeglatt patetiskt. Ungefär som Trollmor knyter knut på sin egen blus.

Men humor kan, som Humpty-Dumpty säger, man tillverka en ”dubbelkola”.

Läsaren/Tydaren kan på så vis få två versioner till samma pris som för en, men i det ingår inte själva utläggen för blandandet, i vissa sammanhang också rubriksatt som ”In the Mix”.

I associativa steganografiska ordkonsthantverkliga sammanhang, fyller skadeglädjen ingen väsentlig funktion. Seriositeten där emot kan, för den Obönhörliga Obehöriga Utomstående innebära ett livslångt lärande, i betydelsen ”lidande”.

Vem har inte hört uttrycken ”Mördande tråkigt”? Om inte blickar kan döda, så är ofrivillig tråkighet ett desto mer effektivt verkande medel.

Den negativa sidan av Diskmaskinsrealismen består av sådana seriositeter som bara kan förorsaka outhärdlig träsmak.

Var och en som sett och upplevt William Shakespeares samtliga delar av ”Henrik IV” i The Globe, minns fortfarande i sitt sittfläsk hur dramat kan ha en oönskad effekt betydligt mer utanpå bakverkets ända, än i anden.

I det associativa steganografiska ordkonsthantverket gäller det så ofta som tiden tar i anspråk, framkalla samt framställa kontextuellt oväntade överraskningar, tillfällen till förvirring, missvisande handledningar till hänryckningar, samt synskadade stadsguider utan lokalsinne. (Det kan vara det främsta skälet till att Medborgarkontorets administration inom Väg och Vatten framställer sådana topografiska kartor, där varken platsers, torgs, statyers eller avlopps angivelser är namngivna.)

Naturligtvis, eftersom det är effekten som räknas, måste inte de objektifierade subjekten verkligen utstå sådana tillstånd av långvarigt lidande.

”Fake It until You Make It.”

Kontrafaktiska bakslag kan också innehålla en och annan fjäder i hatten:

Hur skulle inte historiens breda vingslag förändras om skolkamraten Ludwig Wittgenstein tagit Adolf Hitler i kragen och slagit till honom med eldgaffeln rakt i in i det sedan tidernas begynnelse i urminnes tider, brasan bak?

Kanske då, genom föredömlig kamratfostran, hade den långt senare högt stående korpralen blivit stämd i bäcken och på så vis gått i Wittgensteins fotspår, tagit tag i skjortbröstets krage, ryckt upp sig och senare, på inrådan av föreningskollegan Himmler, ägnat sig åt praktisk broilerhantering?

Det nyss upptagna hypotetiska problemet antyder också att Himmler-i-Sig, då han i förbigående sagt nästan detsamma som Cato den Äldre, med orden ””Ceterum censeo Carthaginem esse delendam”, men åsyftade då istället på det mera närliggande i Tiden och Rummet, Wewelsburg, skulle förstöras.

Men varken Rom eller Tusenårsriket byggdes på en dag.

Dekadensen kunde bero på Beslutsfattarnas laga förfall och hur skattemedlen försvann kvickare än en avlöning efter månadens svårförutsägbara oförutsedda dragningar autogiro direkt från kontot.

Även om inte Wittgenstein känt sig direkt ansvarig för att alltför länge studera fingrarnas mellanrumsformer, så sökte han senare rätta till det avvikande beteendet genom noggranna studier av språkspelet.

(Just här för leden har Myndigheten för Medborgerligt Samhällsansvar förlagt problematiken till att gälla samvaron kring Trivial Pursuit, Monopol, Alfapet och Fia. Oppositionen menar att det är alltför snävt tilltaget, då det inte finns några konkreta bevis utom allt rimligt tvivel att Alfapet är en typ av brädspel).

Andra efterkloka med facit i handen av akademiskt skolade historierevisionister anser att skulden ska förläggas på den intagningskommitté vid konstskolan i Wien, som inte, på motsvarande sätt som nyss nämnda Wittgenstein, kunde se mellan fingrarna och med omedelbar verkan förlägga den unga medfödda konstbegåvningen Hitler, hellre i felsäkert, än i osäkert, läge.

Ett bra utfört Ordkonsthantverk är förrädiskt likt det ursprungliga originalet, direkt hämtat från den muntliga eller i tryck, källhänvisningen.

Liksom missförståndet, förvillelsen och vilseledande kvarglömda effekter kan försätta utpekad Obehörig Utomstående ur spår och i avsedd riktning, bör sådana handfasta ingredienser tillhandahållas men inte mer än tillräckligt av vad nöden i gällande situation, kan kräva.

Därför är ”dubbeltänket” så avgörande i sammanhanget”:

”Jag målade blott en gång”

”Jag målade blått en gång”

Det säger en hel del om den närvarande agenten i nuläget, man kan lika väl uppfattas som hänvisningar till Picasso, Kandinsky och Yves Klein.

Varje sådant missförstånd kan oundvikligen leda den Obehöriga Utomstående in i trånga återvändsgränder, trojaborgar, skrattspeglar, homonymer som gömmer sig bland liken i garderoben, eller goda vänner med falska förespeglingar, typ ”Catch Me If You Can”, som i sig kan delas in i grenklykan över mellangården ”Catch as Catch can”, eller ”Catch 22”.

Distraktion och rekreation är bara två av de yrkesknep som Legitimerade Mentalister utövar på platser, typ ”Plattan” (Kenta och Stoffe R.I.P) där Gemene Man och Gemena Kvinnor var dag styr sina fötter åt vilket håll som de för just för stunden så önskar.

Ett visst mått av sanning hämtade direkt oavkortat från Diskmaskinsrealismens vardagsverklighetsrutiner, kan i mycket påminna om Professor i Ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, närmare bestämt alldeles intill Rådmansgatans västra uppgång Sveavägen, inte så långt bort från McDonalds uteservering, Micael Dahlens vägledande ordlek ”Pandemindfulness”:

Ett vanligt förekommande distraktionsmoment är att utdela två helt oförenliga kontrafaktiska informationsbitar som gällande för endast en.

Antingen är det den ena, eller så är det den andra, eller så är det den ena, eller så är det den andra. Så kan det fortgå fram tills dess att Gemene Man helt och hållet är, i mental mening, avkopplad språkspelets introverta ordlekar.

Det finns visst de som tittar i November, eller reser på E4:an Norrut, men andra, i det rådande nuläget, hypotetiska förvecklingar som Crethi och Plethi utsätter sig själva och, i andra hand, varandra för, är att först rätta sig in i ledet av folkkära demagoger längst ut till höger om det, för tillfället, ockuperade andra stället, röra sig likt en trigonometrisk tangenspunkt, bort mot mittfältet och, alldeles strax innan överträdandet av demarkationslinjen mellan bortalagets hemmaplan och hemmalagets bortaplan, med bestämda stämmor förnimmer desamma extatiska upplevelser då allt är sagt och gjort, det första spadtaget är upptaget, det sista ordet är sagt, men sista tåget har dessvärre, utan någon som helst förklaring, avgått i tid.

Här finns en underliggande mening som bara kan uppstå om ifall Utomstående Obehöriga är medvetna om hur X-axeln överensstämmer med den riktning som i andra sammanhang anges som ”medsols”, ”medurs”, eller ”medhårs”.

Tidpilen är ju ofta, i synnerhet i mer logiskt-matematiskt-rationella diskurser, i överenstämmelse med en vågrät x-axel som följer parallellt utmed Ekvatorn från Equador, mer digital, än analogt cirkulär.

Färdriktningen anger också hur Tiden, när visarna fortfarande rörde sig centriskt runt en axel, typ jultallrik, mer och mer, i både fysisk, psykisk, bokstavlig, bildlig och symbolisk betydelse, i ett språng övergick från det gamla brukssamhällets tid, då den analoga Stjärnsundsklockan uppe på huvudbyggnaden informerat statare och andra lösdrivare om när det var dags för uppställning, tillhandahållande av halva portioner nävgröt samt kvällsbön före nattens täcke lade sig över hembygder och tassemarker.

Väl uttänkta synpunkter mellan blinda fläckar och obegränsade ingenmansland, kan i regel fungera som provisoriska land- och riktmärken, om inte nostalgiskt hem, så förutseende hägrande bort mot händelsehorisontens löftesrika riken av mjölk och med guldklirr i plånboken och gröna skogar som än så länge förblivit i orört skick.

Paradoxer, den knastertorra varianten av humor, elegier om nonsens och meningslösa repetitiva rörelser som upprepningar av typ ”Kva-kva-kva”, ”Bla-bla-bla”, ”va-va-va” fördelas jämlikt över hela textmassan.

Då många forskare inom Humaniora menar att däggdjuret Människas, Homo sapiens sapiens är Skapelsens krona, största bragd genom Mänsklighetens kvartslånga historiska utveckling från encellig amöba till storskalig megaloman, är försedd med en röd tråd sammankopplad till en överhettad linje som antagligen fortfarande ligger säkert förankrad någonstans mellan Öst och Väst (East is East and West is Best), eller om man hellre som opartisk observatör diplomatiskt anger den sist nämnda först och den sist nämnda, först, så blir slutresultatet det motsatta: ”mellan Väst och Öst”.

(Endast om ifall Läsaren/Tydaren kan känna sig bekväm med det, kan här utnyttjas den ypperligt förvirrande fria associationen: ”Mellan skål och vägg”.

Om också den kan uteslutas som i sammanhanget rimligt påstående, kan Läsaren än en gång förleda Obehörig Utomstående med avvikelsen: ”Mellan skål och väst”.

Det skulle för en erfaren associativ steganograf genast antyda om ”en knapp innanför västen” som i sin tur kan ge ganska långsökta efterdyningar som relaterar mordet på Teaterkungen Gustav III till Skotten vid Fredrikshald, men ”knappen” är sannolikt bara ett mem, ety och emedan båda, var för sig, med största sannolikhet, även om dåtidens fältskärs kirurgiska tekniska handlag, även om primitiva, så ändå effektiva.

Sambandet gäller huruvida förskäraren också var försedd med utmärka par järn innanför västen.

Skarpsliparen var inte alltid så skärpt, men om slipstenen bara var dragen medsols, så kunde skarprättaren Mäster Mikael lägga sig ner till vänster intill sin hulda äkta maka och lapa sol.

Härifrån kan också ännu mer förvecklande förmildrande omständigheter dras ända bort till det så högeffektiva ”Knappkriget”, men, även om devisen lyder ”Visst har längden en avgörande betydelse. Ju längre, desto obegripligare för Gemene Man inklusive Obehöriga Utomstående”, att, på ett anständigt sätt, förhålla sig till.)

Antagligen är Sapiens det första kreaturet på Tellus som springer utan att veta vad som kommer efter, eller springer åt motsatt håll, bara för att ”hellre fäkta förgäves, än att fly med svansen mellan bakbenen”.

Bakom henom springer ingen sabeltandad tiger.

Framför henom finns endast hägringen bakom vilket skuggan av ens forna jag står fast som en återuppstånden Kommendör (den, utan att först ha kontrollerat genom en second opinion, DNA-test, hypotetiskt biologiska fadern till Donna Anna) som kommit sig upp med två tomma händer i silkesvantar och, då någon miniatyrmålare inte fanns till hands och fotografikonsten ännu inte uppfunnen annat än som Camera Obscura (en mörk kammare, typ chambre separée) språkspelkortet Hjärter Dam i handen närmast Vänstra förmaket.

Kant skrev en del om ”Tinget-i-Sig” och markerade konkret och abstrakt det som skiljde Instrumentellt från Intrinsikalt. Senare tiders lärde inom det kognitiva beteendevetenskapliga facket menar de facto att ”Instrumentellt” mer hör samman med Extrovert, Exponentiellt samt Exkluderande, medan ”Intrinsikalt”, inte helt överraskande, mer iscensätts i preliminära föreställningar om Introvert, Implosivt samt, gentemot Utanförskapets innersta, subkulturella kretsar, Imponerande Inkluderande.

Tinget-i-Sig borde, om och endast om om inte fanns, utgöra en terminalstation, typ ”Dödens Väntrum”, för samtliga patienter.

Men mycket föranleder att tro hur också Tinget-i-Sig består av, likt Gyllene Snittet, talet Pi och Fibonacci-serien, ett oändligt antal andra, betydligt mindre, än genom det illusoriska centralperspektivets vinkel, synvillan, att de andra föreliggande i egentlig mening mer ligger på ljusårs, än inom en armslängds, avstånd.

Som alla logiskt tänkande levande varelser här och nu, vet, så behöver ju inte det ena nödvändigt, inte mer än tillräckligt, utesluta det andra, men där emot, i samfällighet, det redan preliminära beslutet angående uteslutna tredje.

Det är nog ingen överdrift att anknyta ”Tinget-i-Sig”, till det berömda citatet från Wittgenstein:

”Om det man inte kan tala, därom måste man tiga”.

Det kan ju påminna om den grundlagsstadgade ”Yttrandefriheten” i sin vagga.

Så länge Medborgare Undersåten ingenting rimligtvis kan ana sig till, så kan den inte heller uttala sig som närvarande vittne.

Tystnadskulturen förespråkar att ”Låt med kattguld tysta mund”. Så länge med livet i behåll inom nära räckhåll, tiger hälsan still. Före Eldkvarn brann kallades den Niosvansade katten för ”Omèrta”, vilket antagligen är Gemene Mannen på Gatans muntliga tolkning av lagtextens ”Omhänderta”.

Deltidsanställda halvledande beslutsfattare i slutna kretsar anslutna till öppna nätverk, vet hur att, i mån det går, undvika att tala bredvid munnen. Någon hedervärd person, som än så länge önskar förbli anonym har betänkt saken grundligt från inledande intresseväckande oroväckande till den oundvikligt bittra smaken av sura äpplet, predestinerade oundvikliga, långtråkigt förutsägbara bittra slutet, att hellre äter tillsammans och på så vis försäkra sig om att, för samtliga närvarande av hemtama, domesticerade (upplärda i inlärd hjälplöshet, typ apatisk defaitism) ja-sägare, tillåter maten att tysta mund.

En representationsmiddag i Högfärdshotellet Edens Lustgård, inleds av gamla traditioner vars orsaker numera fallit ner i glömskans mörkaste vrå, med sången om ”Vintern rasat” och ”Glad liksom” och därpå, efter en artificiellt skapad konstpaus, berättar en oförberedd talare med avhandlandet om ”Tidens gång och Vi med den”. För de, i andlig mening, medvetet närvarande deltagande medlemmarna, föranleder det hur aktiva konversatörer av den högre skolan brukar gammal skåpmat, typ tautologiska truismer som ”efter natten så kommer ju dagen”. Andra anspelar hellre till finstämt högtidliga tänkvärdheter angående den kommande, hägrande, sommaren.

Det är tills vidare helt frivilligt, men många örhängen har avhandlat den, numera allt varmare årstiden med vitt skilda ordalag:

”Jag önskar att det alltid vore sommar”

”Jag tror, jag tror på sommaren”

”Sommaren är kort. Det mesta regnar bort”

”Sommar. Sommar. Sommar. Det är dans…”.

”Folkets park”, kan det motsvara friluftsmuseet och djurparken Skansen?