Humorist, bliv vid din läst!”

”Den enda sanna glädjen är tar man inte skada av.”

Eller:

”Ett skratt gör ingen Midsommar glad.”

Men är det verkligen så?

Humorn är som smaken som baken, delad.

Delad glädje är dubbel glädje.

Man är mans gamman.

Enligt den senaste skolplanen i relation till distansundervisningen, uppstår inga möjligheter till vare sig kamratfostran eller undervisning a la Livets Hårda Skola. Det enda tillräckligt hårda, är i förhållande till mjukvaran, hårdvaran.

Varan kan antingen vara en vara, en blodförtunnande verksam substans, eller en i dessa trakter, sällsynt rar reptil, typ ödla.

Risken kan antingen ses som en helt orimlig möjlighet, eller en verklighetsanpassad riskanalys där även kan implicerar bör, eller till och med, i trängda situationer, ett till karaktären ofrivilligt, med attributet, ovillkorligt måste.

Fram tills att någon bättre vetande anmält sig, får frågan tills vidare förbli hängande på tork ute i tomma rymden. På farfars fars tid var humorn i form av bondkomik och fyllevitsar, mera burdus, juvenil och sentimental. Förr, på den tiden det begav sig, grät Crethi och Pleti av skratt.

Nu, i det härliggande nuläget, drar människorna sig för skratt, behåller ett välbevarat yttre, men ändå med antydningar till smilgropar bakom munskyddet.

På den tiden då alla åt hand ur mund, drog sitt strå till stacken, tog på sig skuldbördan och gick ut på åkern för att harva, stod skrattsalvorna inte direkt som spön i backen. Inte heller regnade det hundar och katter.

”Det är bara att garva”, sa menige Gustafsson, och det är så visst som det är sant.

Mänskligt beteende skulle kunna rymmas i en volym för sig. Det sista är inte sagt om den saken.

Den som sover, syndar inte. Antagligen är det därför som behovet av sömnmedel av verksam substans säljer som smör i solsken.

För den som föredrar att synda, finns även andra piller att inhandla, konsumera och tillåta sig behandlas av.

Har skrattet såsom mänskligt beteende uppstått ur generationer av gravallvarliga fiskare och bönder, eller är det en produkt som är mer miljöanpassat, som uppstått då husbonden, bondmoran, drängen, pigan och gårdvaren, med ändan bak och eld i brasan, försvann bort i galopp till ett annat ställe bortom gödselstacken.

I svinalängorna drog man aldrig på munnen, där emot åt svångremmen. Det var på den tiden då Gemene Man en gång för allt dragit ner hängslena.

I Diskbänksrealismens vardagsverklighet finns sällan tillfällen till impulsiva handlingar som praktiska skämt eller spontana skratt.

”Skrattet har sin tid”, som Bergson sa, men aldrig skrev.

Att skratta åt en enfaldig medmänniska är som att binda ris kring egen rygg. Den gängse folkliga moralkodexet säger att det är en ovana Allmogen i Hembygdsgården snarast möjligast bör, antingen lägga på hyllan, eller till handlingarna.

Endast den som ägnar sin korta livstid här på jorden åt att söka hur att omvandla last till dygd, inser problemets allvar. Det slags allvaret går inte att komma ifrån.

Det är som med Herakles och Sköldpaddan. Hur fort Allmänheten Detektiven än springer, står alltid Sköldpaddan vid vägrenen och petar tänderna.

Den bäst utvalda informationsbiten handlar om hur omdömet i valsituationer av alla de möjliga och omöjliga slag, tilltar i kvalitet och kvantitet, i relation till hur Medborgaren/Undersåten/Den Enskilda Oberoende Individen utanför Flockimmunitetens råmärken och därmed inför framtiden kan behålla sin sociala och kulturella status inom kategorin ”Det Naturliga Urvalet”.

Intelligens är motsatsen till Dumhet. Ingen kan, vill eller orkar, hysa minsta tvivel om huruvida en intelligent person också kan ta till överdrivet handfallna apatiska inslag av undfallenhet inför en övermäktig situation, eller inte. Ändå kan det för Läsaren/Tydaren samt den Associativa Steganografiska Ordkonsthantverkaren-i-Sig in Spe, förefalla egendomligt att också de som verkar ha ärftliga anlag för att tillhöra den kommande förlorade generationen, ändå kan uppnå en ansenlig ålder på över rätten till pension.

Principen för det Naturliga Urvalet måste på något än så länge outforskat område, även inkludera sådana levnadsextremister som, åtminstone i teorin, helt hypotetiskt, skulle ha närmat sig ättestupan med stormsteg.

Något talar för att den enfaldige är utlämnad åt Ödets nycker, medan den flerfaldige mångfaldige kulturberikande å huvudets vägnar högstående exemplaret av, efter i rakt nedstigande led från den Felande Länken, Skapelsens Krona och det Absolutas Enastående Bollplank, hellre bör förlita sig på skickligheten, än på turen.

I en slags Det Naturliga Urvalets vågskål, ungefär som den avbildas i Fornegyptiska bildarketyper i nyligen upptäckta artefakter av gravsättningar under gigantiska rymdgeometriska liksidiga former, finns i höger vågskål, inte de Goda handlingarna, men turen att vara född med segerhuva på en söndag, och i den vänstra vågskålen, en algoritm i en AI-singularitet, som skulle kunna vara det avgörande svaret på varför vi alls finns till över huvud taget.

Bäst att tills vidare, fram tills att annat anges, hellre förlita sig på det man har i huvudet, än det man har på fötterna.

Om ifall språkkunniga inom området Matematik vill sprida sina ljus under skäpporna, gäller det att så tidigt som möjligt böja sådana ljushuvuden som hellre vill ägna sin korta livslängd till ensamstudier av askpåtande, än att sätta sig bekvämt komfortabelt, ergonomiskt och ekologiskt, tillrätta framför en cybernetiskt anpassad behandlare av binära serier i typ algoritmer och där, i intim symbios med nyss uppdaterad mjukvara, delta med liv och lust i dödsfixerade underhållningsspel vars högsta insats inte ens ger en gammaldags vaniljglass i vinst före skatt. Avdrag är att betrakta som immateriell egendom av affektivt värde.

Neoluddisterna, eller om Gemene Man föredrar att kalla dem för ”Bokstavstroende Legaliserade Normalextremister”, eller ”Hembygdsberoende Dazumalnostalgiker”, kvittar detsamma. Mer kritiskt tänkande residenter menar att: ”De är visserligen av det Rätta Virket, men Tiden är helt fel vald”.

(Detta kan vara en av anledningarna till att inte alla av dem får plats ombord på skutan ”Den Naturliga Urvalprincipen”.)

Hur som haver, proportionalitet i relation till konsekvensanalyser, tillhör inte deras starkaste förmågor.

Den något truistiska (som om inte allt slutsatser inte är det) kontentan blir att det finns två subkulturer som berikar Tellus fortsatta överlevnad på diametralt olika villkor:

För den ena gäller att, inom kortast möjligaste tid, låta omvandla sig själv till stoff och därmed berika jorden.

För den andra gäller, om möjligt, att låta förhindra att omvandla sig själv till stoff, och på så vis berika jorden.

Än så länge går den Tredje att Uteslutas ur gemenskapen.

I den fjärde dimensionen står Tesserakten otåligt och stampar med hörnen.