Det Associativa Steganografiska Ordkonstverket har betydligt mer gemensamt med en ofullbordad essä, i betydelsen ”försök”, än dystopiska visioner om hypotetiska ursprung.

Den Associativa Steganografiska Ordkonsten (i fortsättningen omnämnd som ”Ordkonsten”) har en del gemensamt med Konkret, i betydelsen ”abstrakt” Poesi, men också en hel del om att, hur vårda språket så att även framtida generationer förstår själva den betydelsebärande textmassan. Inom Ordkonsten är det en fördel om Läsaren/Tydaren hellre föredrar Det Oavslutade, Det Obegränsade, Det Udda, Annorlunda, Rara.

Två exempel:

För att förstå vad ”En spansk ryttare” behövs ingen turistresa till de Balearerna.

I vissa lingvistiska kontexter kan en Falsk vän vara betydligt mer underhållande än en Trogen och Uppriktig sådan.

Den Konkreta Poesin som i förväg genomgått en ikonoklastisk process, sägs ha sina rötter i Konkret Musik. Fåglar i Sverige kan ur Konkretismens hårddragna perspektiv vara betydligt mer betydelsebärande än Woynichmanuskriptet.

Ur detta kan den presumtiva Läsaren/Tydaren inse hur en rimlig förklaring förhåller sig till innebörden av förstående begriplighet. Vilda, avancerade gissningar kan fungera tillräckligt till som utfyllnad av förståelse mellan raderna. Här kan det vara lämpligt att hänvisa till Charles Dodgsons fantasieggande ”Jabberwocky”, eller Hugo Balls ”Jolifanto Bamla”. utfyllnad mellan raderna.

Det krävs en del träning, men i slutänden kommer resultatet vara betydligt mer värt än insatsen. Detta kan ge ännu en tänkvärd anledning till hur Poussins Arkadienmålning kom till.

Inom ramen för förespeglande fantasieggande föreställning gäller som regel att förhålla sig till det visuellt synliga som till upplevelserna utanför Boxen.

Det har föregivits av expertisen att ”Ett Bild uttrycker mer än Tusen Ord”. Vidare att ”Verkligheten överträffar Dikten”.

I Diskmaskinsrealismens vardagsverklighet kan Dikten förmedla kvarlämnade och kvardröjande effekter, som till exempel första raden i Samuel Taylor Coleridges ”Balladen om den Gamla Sjömannen”, som, utan någon djupare förklaringsmodell, har en hel del gemensamt med tidigare nämnda ”Jabberwocky”.

Just verket i den här volymen är tänkt som ett försök till paradi, men som i själva verket är mycket tragisk. Att med rätt intentioner försätta Gemene Man i osäkert läge om vad som för tillfället gäller, är ingen bragd utan snarare ett imploderande ögonblick av tillfälligt förvirringstillstånd.

Dagens litteratörer inom genren ”Spänningslitteratur” undviker in i det sista att förespegla någonting alla över huvud taget. Detta antagligen därför att de hellre sitter på stranden och lapar sol, än riskerar att se en möjlighet i den snart utdöda handlingen:

”Att ta sig ut på bråddjupet, ta sig vatten över huvudet och dra in en välbehövlig kallsup.”

För att ta tillfället i akt att framföra ännu en elegi, så:

”En självupplevd upplevelse utlovar mer än den kan hålla.”

”Du skulle ha varit med”, är inte för alla närvarande inte lika upphetsande som raden:

”Hemmakväll på tu man hand med den Anonyma Personen under signaturen ”Sol och Vår” hemmakväll i vardagssoffan under plötsliga utrop under extatiska crescendon med bakgrundsljudet av gnistloppar som hoppar.”

Med ens är det uppenbart för var och en av Läsaren/Tydaren, Gemene Man, Crethi och Plethi, Detektiven Allmänheten samt vissa utvalda medlemmar hemmahörande i kategorin Utomstående Obehöriga, där, än så länge den Uteslutna Tredje också brukar hänga.

Inte tu tal om att Språkförbistringen efter det lutande Babels Torn rasat omkull, fortsatt som en flod av magma med obetalbara efterskalv i bakhasorna.

Läsaren/Tydaren, som nu inser åt vilket håll det barkar hän, upplever intuitivt via magkänslan i Solar Plexus hur det ur intet uppstår en traditionell totalteater, typ performance.

Som i Vasilij Kandinskys transubstantiationer av vännen Igor Stravinskys ”Våroffer” uppstår en sådan sammansmältning mellan fyrdimensionella toner, sublima färger och tvådimensionell yta innanför det begränsade tillkortakommande som var seriöst lagd artist anser vara nödvändigt för uppnående av själva konstverkets, med kejsarsnitt utförda, födelseakt.

Typisk Synestesi (I dialog med Gemene Mannen på Gatan kan också ordbruket ”intersinnessamverkan” ha en lugnande inverkan på det fortsatta meningsutbytet i rummet av t ex vänthallen i Berlins Flygplats.) Detsamma kan sägas gälla för Arthur Rimbaud i hans intuitiva, kanske kemiskt-syntetiskt framkallade visionära grepp angående vokalernas färger.

Med det här i bakhuvudet kan Läsaren/Tydaren förstå hur paradoxalt Ordet, Bilden och Ljudet påverkar en katalysator vars själva närvaro ger anledning till subversiv frånvaro. Katalysatorns ofrivilliga medverkan framkallar i sin tur subliminala, undermedvetna och underförstådda, kedjereaktionära upplösningar av tilltalande ord, begrepp, idéer, termer, morfem och antydningar till förförståelse av textmassans kontext.

Det som händer, själva handlingen, aktionen satt i rörelse, finns alltså inte att finna inom ramen för Ordet-i-Sig. Det krävs en hel del ”Intrinsikalsymfoni”:

”- Hur vet Vi att det Här är en Askkopp?”

Det är inte helt osannolikt att Ludwig Wittgenstein hade rätt. Allting är ”-i-Sig” och intrinsikalt en Singularitet, som är mest igenkännlig som isolerad, alienerad, soliptiskt Solitär.

Den väsentliga ”röda tråden” ingår, eftersom textmassan är anpassad till ett tvådimensionellt plan på typ A4-ark av rätt vikt, i mellanrumsformerna, mellan raderna, underförstått, med hänvisningar till unika och rara falska vänner.

Den deskriptiva utanpåverket till Intrinsikalsymfonin är lättast att känna igen då oförberedda antydningar ger till handa själva kvintessensen av det Associativa Steganografiska Ordkonsthantverkets kopplingar mellan samplingsteknikens Techno och House och i förlängningen vidare ut till moriska mönster i Alhambra, hur Robert Penroses och Johannes Keplers mönster överensstämmer in i minsta detalj, med utvikning till ett Moire mönster vilka kan leda fram till Drakar och Pilar.

Med ett visst tålamod och fundamentala, matematiska kunskaper från Mellanstadiet uppstår nu ett naturligt samband mellan Drakarna och Pilarna så att de plötsligt uppenbarar talet för Gyllene Snittet.

För de inte helt färdigkläckta gröngölingarna in Ordkonsten leder den ena uppenbarelsen till den andra. Lika mirakulöst visar sig Drakarna och Pilarna, insatta i ett mönster utan slut, oavkortat till Fibonacciserien.

Det enda som saknas nu är en logisk förklaring till hur Pilarna och Drakarna, genom Gyllene Snittet och vidare till Fibonacciserien, också kan presentera källan till talet Pi, Mandelbrots fraktalmönster och annat som fortfarande ligger utanför vårt vetande innanför Boxen.

Andra härledande slutledningar kan förutspå andra inledande termer, typ de i Rom.