Det Associativa Steganografiska Ordkonstverket har betydligt mer gemensamt med en ofullbordad essä, i betydelsen ”försök”, än dystopiska beskrivningar av primitiva ljumma ursprungskällor.


Den Associativa Steganografiska Ordkonsten (i fortsättningen omnämnd som ”Ordkonsten” har en del gemensamt med Konkret Poesi, men också en hel del med icke delad vårdnad av svenska språket.
Den Konkreta Poesin sägs ha sina rötter i Konkret Musik, och, utan att dra alltför förhastade slutsatser, kan Ordkonsten, åtminstone i den här volymen, ha ett likartat förhållande till nutida dansmusik, som till exempel House och Techno.


Verket är tänkt som en parodi på hur, med hänvisning till Ludwig Wittgenstein, dagens språkspel långsamt på ett lutande plan, precis i ögonblicket innan den kokta grodan blir stekt, för att därpå lägga låren på grillen.
Den entropiska upplösningen inleds av ett vulkanliknande utbrott, eruption, med utåtagerande utlösning, magma, ur vilket många träffande ord bränns ut och så småningom omvandlas till ljumma uttryck.
Textmassan, nu i fragmenterade segment av löst fristående informationsbitar, skummas igenom av insatt mottagare och förpassas därpå till destruktionsapparaten.


En automatisk ordsorterare skiljer de fina orden från de fula. De fina kan säljas som nostalgiskt tankegods på för ändamålet specialiserade auktioner, medan de fula, via skumma figurer iklädda svarta hattar, omförhandlas till sådana uttryck som står högt i kurs på Mörka Nätet.


Processen är inte helt olik järnhanteringen, i vilket järnet utvinns från i ansenlig mängd slaggprodukter. Den största skillnaden utgörs av orden, även i dess segregerade beståndsdelar, inte är lika utrymmeskrävande som matriser med kallhamrat tackeljärn.
Ordprocessen är indelad i tre klasser.
Ord i Klass 1, med lägsta graden av utlovad diskretion, rinner in i maskinens flödesschema, töms på betydelsebärande innehåll och, när valsarna rör sig i överensstämmelse med manualen i kontrollrummet, förläggs var ord i trivialt anpassade matriser.


Sedan den legendomspunna Ned Ludd i ord och i handling ifrågasatt förindustrialismens krav på ökad effektivitet, spred sig Luddismen som en prärieeld över den då kända kolonialiserade fria världen.
De förutseende Fabriksägarna förespeglade hantverkarskrået löften om guld, gröna skogar, prinsessan och halva kungariket (som, ärligt talat, mest bestod av dragiga kåkstäder där gatornas namn var utraderade långt före tidernas begynnelse.) Vitsen var, menade Egendomsförvaltarna, att med maskinerna i full gång dygnet runt och året runt, kunde de arbetsbefriade utnyttja sina redan förkortade livstider till inlärning av utilitaristisk nyttomoral.
I den ingick i automatiskt, som ett rinnande vatten genom kvarnhjulet, att oavsett om livet i sig bar med sig risk som möjlighet, eller möjligheten som risk, i det täcka skötet, vars tillgångar var oåtkomliga för alla dem som inte var lyckliga innehavare av lösningsordet till kyskhetsbältet.
Det pågick en längre tid, från ungefär 1818 och fram till att den första digitala programvaran såg sitt första ljus.


Mot alla tänkbara odds, vann Jordbruket en jordskredsseger över Järnbruket och därmed avtog också bruket av regaler och kaster med ohanterliga typer.
Det var inte alls en ovanlig syn att på gator och torg uppleva hur de tidigare så överambitiösa typerna nu stod på bar backe. Med krokodiltårarna rinnandes utmed de blodsprängda kinderna, minns de hur deras små horungar infångades i tillslutna herrgårdsvagnar för att så småningom inom sinom tid, utlokaliseras som frivilliga volontärer vars tillfredsställelse av naturliga behov, via inlärd hjälplöshet till stadiet av ”muselmansk defaitism”, inte visade minsta tillstymmelse av intresse ens för en eller två maschmellows.
Bruket av digital elektronisk högteknologi överensstämde inte med den desinformation som dåvarande konglomerat av multinationella företag med full kurs in i kartellbildningar med monopolspelet i färskt minne, sände ut till var medarbetare i teamet via ett mycket kortfattat SMS.


Eftersom den högteknologiska utvecklingskurvan fortfarande stiger brant uppför, bör i stort sett majoriteten av de närvarande inblandade, inse att sättarnas insatser redan var ut tiden, men två subkulturella motståndsrörelse på höger-vänsterskalan extrema ”Omsättare” versus ”Motsättare”.
Snart skulle Den Uteslutna Tredje göra entré till den fria associationsbanan och strax därpå, när loppet var kört, göra en storslagen sorti otippad vinnare.

Många av besvikna investerare menade på fullt allvar att bastarden, kusen eller öket tagit E4:an Norrut och managern, tillika tränaren, coachen och jockeyn, lagt alltför mycket koks i foderpåsen.


Motsättarna bestod till stora delar av underextrema Neoluddister vars högsta anspråk på målsättning innebar att, eftersom de digitala typerna var synnerligen lätta att placera ut, så att inga lik gömdes i det andra ställets tryckeri, framkalla begreppsförvirringar, upplösa lösa förbindelser, sparka utslitna typer och förse varje tänkbar änka med en helgjuten typ med den logiska följden att fler bröllop uppstod än de som Moonisarna är mest beryktade för. Därmed försvann allt fler av de ofta tidigare så vanligt förekommande horungarna eller dubbla, tvillinghorungar.


På grund av moralistiska protester mot Ordmärkare och Latintalande Paragrafryttare, kunde av fullt begripliga skäl, horungarna samt deras eventuella syskon förpassas till någon prisvärd änglamakerska, eller långt bort i fjärran, på ljusårs avstånd, lämpligt Hem för föräldralösa barn och Barnlösa Ofrivilliga Föräldrar för att där kunna slå sina kloka huvuden ihop och göra gemensam sak inför en oviss framtid.
De frånvarande oäktingarna ersattes av, i jämförelse med företrädaren, identiskt lika ”avbilder med tillräcklig mängd av anletes svett”, andra secondhandutvalda androider, eller, om informationsdistributören hade avsevärt mer pengar i plånboken, införskaffa en välanpassad klon, typ Solitärt, Isolerat, Alienerat ”Ensamord” (oavkortat jämställt:
”S. I. A. E.”