Det Associativa Steganografiska Ordkonstverket har betydligt mer gemensamt med en ofullbordad essä, i betydelsen ”försök”, än dystopiska beskrivningar av primitiva ljumma ursprungskällor.

Den Associativa Steganografiska Ordkonsten (i fortsättningen omnämnd som ”Ordkonsten”) har en del gemensamt med Konkret Poesi, men också en hel del med icke delad vårdnad av svenska språket.

Den Konkreta Poesin sägs ha sina rötter i Konkret Musik, och, utan att dra alltför förhastade slutsatser, kan Ordkonsten, åtminstone i den här volymen, ha ett likartat förhållande till nutida dansmusik, som till exempel House och Techno.

Verket är i första hand tänkt som en parodi på hur, med hänvisning till Ludwig Wittgenstein, dagens språkspel långsamt på ett lutande plan, före den kokta grodan är stekt, är stadd i entropisk upplösning där tidigare begripliga termer i rätt sammanhang, nu med som löst flytande fragment i form av informationsbitar genom flödesschemat från ett alienerat främmande ordförråd håller på att vattnas ur till total fragmenterade segment av tidigare betydelsebärande pre-, suf-, affix samt morfem.

Det redan dunkelt tänkta blir i uttalad form, i den intresserade engagerades öron, lite längre fram i stycket, totalt nattsvart.

Vem eller vilka äger bevisbördan för denna exponentiellt ökande språkförbistringen, i synnerhet ute bland Gemene Man på allmänna platser och i offentliga lokaler?

Vem eller vilka som är ansvarsbefriade från underförstådda överenskommelser ute i diskmaskinrealismens vardagsverklighets skarpa läge kan vid ett första påseende verka ha en avgörande betydelse, men ändå ligger det i var och en av Crethi och Plethis personliga, privata och individuella intresse att orden också i framtiden är utrustade med i någon mening, avsiktligt intention.

Med andra ord: Om denna nutida desperata läge av språkförbistring kan komma att förvärras, med liknelsen av dominoeffekten satt i rullning, erodera ut i okontrollerbara expressiva utlösningstillstånd. Detta bör på intet sätt uppfattas som någon extrem form av språkkonservatism där uppmaningar typ:

”-Säg vad du har på tungan! Spott ut!” och ”-Tala så vanligt folk begriper vad du menar!””

En uttalad regel lyder som så:

””Säg vad du tycker ingår som outtalad regel i Yttrandefriheten”, utesluter att det avsedda uttrycket i klarspråk, sällan är utrustad i sådana förhållanden där endast fantasin sätter gränserna.”

Under långa tider av negativ stress finns risken, även retoriska språkvetare förklarar den såsom ytterst osannolik hypotetisk, att meddelaren av dekorerade, men ändå rättvisande informationsbitar i ett cirkeldiagram, faller ner i en fullt tillräcklig upplevelse av faktaresistent apati vars främsta yttre kännetecken består av hospitaliserad inlärd hjälplöshet.

Enda kända botemedel mot en sådan överbelastning är att, i ett akut läge utföra en slags mental hjärt-lungräddning, typ hypnotisk hjärntvätt.

Om och när det det akuta läget har övergått i ett stabilt steady state, frilägga associationsbanorna mellan synapserna, utföra en grundlig rengöring med kollodialt silver, alternativt natriumbikarbonat, och strax därpå, när de inre väggarna kan anses tillräckligt glatta, tillföra så mycket myelin att impulserna utan risk för oförutsedda sammanstötningar med plötsliga farthinder, förargelseväckande bromsklossar eller spanska ryttare, färdas helt friktionsfritt, med högsta hastigheten 450 kilometer i sekunden, fram till nästa tillfälle till översändande av sekretessbelagda signalsubstanser från neuron till neuron.

Även om det vid en första anblick kan verka som en ren tillfällighet, är det alls inte ovanligt, kanske till och med i omedelbar närhet till normalkurvans maximipunkt, mer än vanligt att hetlevrade spanska ryttare också innehar befattningar som tilltalande falska vänner.

Ofrivilliga omedvetna fripassagerare kan under förelagda gällande förhållanden tills vidare omhändertas och placeras inom säkert förvar någonstans nere i det undermedvetnas bråddjup, typ motsvarande Marianergraven. Därpå har handhavande tillförordnad i bevakningstjänst utan semesterförmåner, kastat kombinationslåsets sexsiffriga kod långt över bord.

Även om själva Hin Håle sitter i båten, skulle vem som helst i Bellmans innersta krets hellre ta sig en rejäl kallsup, än att uppleva det hålet som ett möjligt livslångt avslut.

För att Läsaren/Tydaren ska kunna tillägna sig innehållet på kortast möjliga tid, kan det vara en fördel att formulera en orealistisk konfliktsituation mellan två, inför varandra helt okända, samarbetsovilliga parter.

Till att börja med kan den ena parten benämnas som ”Den Ena” och ”Den Andra” som den andra.

En tredje part, som till exempel ”Den Uteslutna Tredje”, tillhör än så länge inte de mobila objekten på arbetsfältet, eller slagfältet ”spelbrädet”.

Utan att göra djupare anspråk på grundläggande fakta, kan det, tills att motsatsen är bevisad, finnas vissa fria associationer i omlopp från Venuspassagen som, till en viss grad, förespeglar huruvida den svagaste länken mellan Hofnarrens trikå kombinerad med pantalonger, samt schackbrädets tvådimensionella diametralt motsatta lägen också kan ha något att antyda angående effekten mellan det binära YinYang.

Den fråga som ofta återkommer i stunder av den här karaktären handlar i regel om vem som är subjektet och vem eller vilka som är de objektifierade.

För att tillhandahålla textmassans ”röda tråd” är det enklast om Läsaren/Tydaren redan på det här tidiga stadiet intar positionen som Första person singularis, eller ”den autonomt agerande agenten”.

Antagandet kan verka stickande i ögonen på obehöriga utomstående, eftersom dessa gärna vill se att undertecknad Ordbehandlarens ”Alias” har iklätt sig rollen som den för handlingen framåt mot det oundvikliga slutet.

”Den Ena” är tills vidare, tills att annat anges, även om det i sammanhanget kan låta lite lustigt, motsvarande Läsaren/Tydaren, men också med den andra sidan bakom sig, Associativ Steganografisk Ordkonsthantverkare.

”Den Andra”, antagonisten bör absolut inte förväxlas med  Gemene Man. Mellan Den Andra och Den Ena finns ett otal mer eller mindre hemligstämplade anknytningar.

Det är synnerligen lättvindigt att tro på ryktet som säger hur den svagaste länken också är identiskt med den mest felande.

Flertalet inom den tysta majoriteten menar att, om ifall textmassan saknar minsta antydan till röd tråd, kan detta bero på att mellan Den Ena och Den Andra existerar nödförbindelsen mellan Den Enas andra ställe och Den Andras andra ställe, en het linje såsom den en gång beskrivits av Euklides.

Seriösa associerande steganografer brukar ange denna ömsesidiga försvarslinje som då ”Verkanselden i Skarpt Nuläge kommer till Skott”, eller med konsekvensen av helt andra, mer frimodiga associationer: ”Om ifall Vederbörande Obehörig Utomstående tar sig i brasan, kan detta leda till att den objektifierade erhålla eld i baken och ur denna oförutsedda situation, motvilligt erkänna hur tilldragelsen ändar med förskräckelse.

Det som inte rinner ut på Normandies sandstrand, blir kvar i en skyttegrav i Flandern som långt ifrån kan mäta sig med djupet i Marianergraven, men med en nyss skjuten albatross i skottgluggen, är fullt jämförbar med Bellmans grav som specialisterna inom området verkar vara oense om var den numera kan hålla till. Någon välinformerad het muntlig källa som allra helst önskar förbli anonym, hyser grundlösa förhoppningar om att Corpus Delicti i efter ett alltför eldigt En Fait Ménage-à-Trois Accompli, på grund av risken för anklagelser angående oanständigt och därmed förargelseväckande beteende, är förlagd i ”Djupaste av Alla Tillgängliga Källarvalv”, typ Bürgerbräukeller.

Tillfället erbjuder ett intimt samarbete mellan C. Auguste Dupin del’ Aîné, G. Lestrade samt, den tidigare så ofta förekommande Uteslutna (på grund av obefintlig kompetens och otillräckliga skriftliga referenser) Tredje, Ganimard.

Gemene Man, utan nödvändigt tillräckliga informationsbitar, måste tills vidare förhålla sig faktaresistent då många muntliga källor gör gällande att tillfället uppstått i samband med den hemliga cellen Trekkies, sammanstrålande medlemmar Moriarty, Lupin och La Chatte Noire (Catwomen under den fingerade signaturen ”Batshit”) haft sin annuella sammankomst.

Liksom flertalet av överbegåvad intelligentsia motvilligt måste medge bör Läsaren/Tydaren alltid hålla i bakhuvudet eller via den förlängda benmärgen om hur Paradigmskiftets Entropi kan tyckas uppstår ur tomma intet.

Den motsols virvlande entropiska upplösningen framkallas av då, likt varm luft från Golfströmmen och Norra Ishavets kastvindar möts, Kvaliteten i sakernas inbördes tillstånd, påverkas av hur Producenten emeritus ständigt, med omtanke på Massan Konsumenter, ökande krav på höjd vinst, lägre tillverkningskostnader och lättillgängligt råmaterial, senast uppdaterade författningar som överensstämmer med alltifrån KRAV, till FAIR PLAY, vilket ödesmättat, oundvikligen defaitistiskt övergår i ett permanent entropiskt upplösningstillstånd. Därför är Kvantitet en synnerligen dålig biverkan av ursprunglig Kvalitet. I kortare ordalag: ”I relation till Kvantiteten kvarstannar Kvaliteten i osäkert marknadsläge.

Kanske att det i framtiden kommer att visa sig att Bellmans grav trots allt är betydligt djupare än man hittills har fastslagit. Säkert är att Bellman själv aldrig han sammanställa en visa hur att hinna inte supen före själva bordläggningen av handläggningen angående för ögonblicket pågående djupt liggande gravsättning.

”Gemene Man” kan mer än sällan utgöra synonym till ”Crethi och Plethi” samt ”Detektiven Allmänheten”. Då konceptets totala räckvidd inte räcker till, kan också vid vissa väl valda tillfällen inordnas under kategorier som ”Undersåtar”, ”Medborgare”, ”Skattebetalare”, ”Den Demokratiskt Lagda Väljarkåren” och Obehöriga Utomstående (som logiskt-semantiskt inte kan inkludera någon Uteslutna Tredje).

”Den Andra” kan jämföras med en Andra person singularis i ett just för tillfället pågående schackspel. Både Den Ena och Den andra är rörande överens om att de båda ingår som aktiva parter i samma språkspel och där vissa regler bör följas bokstavligen, medan andra kan ändras under spelets gång.

Föreliggande ändring kan i undantagsfall upplevas som att med- eller motspelaren söker tänja på reglerna, utan att därmed överträda linjen där död artefakt antingen fortfarande befinner sig inom lagens råmärken, eller fortsatt ut i obevakat ingenmansland.

Därför hör det alltför ofta till diskmaskinsrealismens vardagsverklighet att någon obehörig utomstående gör en utförligt föreläggande som styrker huruvida själva akten i egentlig betydelse var en äkta form av ett Tjuv- och ett Rackarspel.

Ordleken är lika bunden till Språkspelet, som Språkspelet till Paradigmskiftet. Uppstår inget oväntat Paradigmskifte så kommer också Språkspelet att utebli och som effekt av detta även Ordleken lysa med sin frånvaro.

Paradigmskiftet påminner i stora hela om andra tautologiska cirkelbevis, typ ”Intelligens är det en Kognitivt Medveten Psykolog mäter med någon inte alltför kostsam Intelligenstest”, eller ”Lycka är det som alla och envar eftersträvar i tid och otid, men i regel motsvaras inte ansträngningen av tillräcklig mängd av mätbar entusiastisk extas.”

Det semiotiska paradigmskiftet angriper likt en permanent erodering alla sådana svaga länkar i samhällsstrukturens tidsmarkörer i, ännu så länge inte uppfylld till bredden, framställd tidskapsel.

Tidskapseln är begränsad i Tiden, men inte i Rummet. I Rummet kan flera helt olika, fristående dimensioner ingå. Därför brukar vägröjande och banbrytande kosmopoliter som Rorschach förklara fenomenet med devisen: ”Ur Farled med Rummet i Tiden”.

Före postindustrialismen kunde språkspelet pågå mellan två eller flera parter vid köksbänken, vid fikabordet på arbetsplatsen, i bostadskön, utanför Skatteverket, eller i en trång återvändsgränd, typ Luthens, i nära anslutning till den svarta marknadens grå zon bort mot det mörka, slutna nätverket.

Språkspelet kunde ibland uttryckas i gränslösa ordlekar, men då sådana impulsstyrda händelser snart väckte omgivningens förundran, dröjde det inte länge för än semiotiskt bevandrade inom helt olika gebit, revir, områden, territorier, fack, skrån, specialiteter eller öppna nätverk, typ i, i något nedsättande betydelse, subkulturer, med avsikten att så ofta som möjligt, symboliskt-bildligt, slå de andra närvarande på fingrarna.

Då allt i själva verket kan och bör anses vara evidensbaserat, gäller tesen:

”Allt som inte kan uteslutas, måste ingå i det öppna nätverket av frivilliga fridsstörare och förargelseväckande beteendevetare.”