Det Associativa Steganografiska Ordkonstverket har betydligt mer gemensamt med en ofullbordad essä, i betydelsen ”försök”, än dystopiska beskrivningar av primitiva ljumma ursprungskällor.

Verket är i första hand tänkt som en parodi med hur språket, i den här textmassan med Svenskan i fokus, i olika fragmenterade informationsbitar håller på att genomgå ett kaotiskt upplösningstillstånd.

Om denna nutida form av språkförbistring kommer att förvärras, i betydelsen erodera i ytterligare upplösningar, beror på vad Gemene Man är beredd att acceptera som, entydigt, begripligt och möjligt att bruka i situationer i hemmet, på arbetet eller i olika verksamheter under ledig fritid, högtider och semestrar.

Gemene Man, som ofta också ingår, beroende av det holistiska sammanhanget, under andra benämningar som ”Crethi och Plethi” samt ”Detektiven Allmänheten” och vid vissa väl valda tillfällen också kategoriseras som ”Undersåtar”, ”Medborgare”, ”Skattebetalare”, ”Den Demokratiskt Lagda Väljarkåren” och Obehöriga Utomstående (som logiskt-semantiskt inte kan inkludera någon Uteslutna Tredje).

Sedan urminnestiderna från tidernas begynnelse har äldre generationer lärt yngre kommandes att hellre se till hur myndiga upptagna i de vuxnas sällskap hanterar den praktiska tillvaron utifrån sina förväntade insatser och begränsade tillkortakommanden.

De mer teoretiskt inlärda förstår hur att konstruera en retro väderkvarn, men det krävs mycket tyst kunskap för att kunna erfara hur teorin bör omsättas i praktisk handling.

Teoretiskt handlagda ärenden har en förmåga till att förföriskt visualisera sådana hypotetiska effekter som ute i den praktiska tillvaron lika väl kan översättas till:

”- Gör så här!”

Det mellansteget, från ord till handling, är något som Läsaren/Tydaren kan utnyttja till fördel i samband med Associativ Steganografiskt Ordkonsthantverk.

Det semiotiska paradigmskiftet, som alls inte pågår utan anknytning till andra pågående paradigmskiften, inkluderar som avgörande faktorer hur språkspelet mellan två eller flera parter vid köksbänken, vid fikabordet på arbetsplatsen, i bostadskön, utanför Skatteverket, eller i nära anknytning till den svarta marknaden, vars aktiva medlemmar och deltagare utnyttjar de onämnbara ordlekarna mellan retoriskt utbildade inom helt olika revir, områden, territorier, fack, skrån, specialiteter eller öppna nätverk, typ i subkulturer, med avsikten att så ofta som möjligt, symboliskt-bildligt, slå de andra närvarande på fingrarna.

I forna tider, i synnerhet högt uppe i Maktens Elfenbenstorn, i Guds Hus, eller ute bland Allmogen (motsvarande nutida Gemene Man) där det Naturliga Urvalet av Välanpassade Humanoider, kunde dra sitt strå till stacken, under bevakning av brukspatroner, fogdar, landsfiskaler och, ute bland Folket (fortfarande motsvarande nutida Gemene Man) självutnämnda Vänner av Ordning och Reda.

Det Associativa Steganografiska Ordkonsthantverket har alltså uppstått så långt ifrån en skyddad verkstad som vederbörande tilltalad Läsare/Tydare kan föreställa sig.

Ute i diskmaskinens krassa men skarpa läge var det länge en kutym att tala med bönder med sådant ordbruk att även en agronom som blivit utbildad innanför den gamla Folkskolans talande väggar, medan exekutören annars åsyftade på hur äldre akademiker, typ emeritus et cetera, formulerade sina tänkvärda sentenser i Latin.

Liksom ute på gator och torg, uppstår bland befolkningar från när och fjärran länder en slags remix av främmande ord och eget påfunnet slang.

Nu för tiden, även om det är i senaste lag, kan vederbörande tilltalade Läsaren/Tydaren, mycket väl meditera över hur en jycke står som vakthund utanför en kiosk.

På den tiden det begav sig, var jycken ofta identisk med en vars ursprung förblir okänt, hemlös byracka.

Kiosken hade sitt ursprung från dels marknaden Calcutta, dels de inbygga butikerna i Paris Passager.

Kiosken kan definieras som en praktisk sammanslagning av vägg i hålet och marknadsstånd. En väsentlig skillnad var dels sortimentet i en kiosk, som vanligt bestod av olika produkter tillverkade på annat ställe, samt att butiksinnehavaren strax före solen gick ner för dagen, kunde tillsluta kiosken med typ ett Polhemslås.

De ord och uttryck som de besuttna uppe i Samhällstoppens högsta och innersta kretsar, en gång ratat och förpassat ut ur ordförrådet blev för den Associativa Steganografiska Ordkonsthanterverkaren (i fortsättningen omnämnd som ”Steganografen”, eller tillverkare av ”Ordkonst”) informationsbitar i ett semiotiskt kollage, montage, bricolage samt spontana installationer med avsikt att associera fritt inom områden som dystopiska stämningsladdade iscensättningar, eller posttraumatiska stressyndrom, typ oansvarig betygshets angående tilltalande uppförande.

I allas vår högteknologiska värld kommer alla liknande analogiska och mer fysiskt tvådimensionella bildbehandlingar hellre exploatera avancerande bildbehandlingsprogram vars 3D-skrivare till och med kan åstadkomma en fyrdimensionell tesserakt.

Denna akt kan jämföras med praktiska utföranden av Raymond Roussels fantastiska ”Locus Solus”, eller Maurits Cornelis Eschers ”Print Gallery”, från år 1956.

Specialisternas fackspråk talar för sig själv. Homonymer och Falska vänner syns allt oftare ute någonstans där Crethi och Plethi fördriver sina lunchraster, eller går After Work för att celebrera en eller flera Happy Hours.

Det senaste uttrycket kan i sig, utan större problem eller skumma avsikter, associeras till Michael Endes ”Momo”. ”Momo” kan associeras till Antonin Artaud. ”Ende” kan inleda dels Marcel Duchamps skriftliga utläggningar om spelersättning för Remi, eller Samuel Becketts arbetsbeskrivning av symboliskt, i betydelsen ”absurd”, ”nonsens”, eller i värsta och sämsta fall, ”nihilistiskt intetsägande”.

”Michael” kan antyda om en tillfällig mötesplats på Café de Cluny, eller om hur Sankt Mikael, inte att förväxlan med Sankt Göran, Sankt Örjan eller Sankt George, dödade Draken.

Antagligen i beställningen från högre ort, Sten Sture den Äldre, skapade Bernt Notke, som inte var den som var den, Draken med en dansk Dannebrogen på ryggen.