Det kan tyckas enklast att återgå till ordets etymologiska ursprung eller en kordans med frekvenstabell där orden i förväg är angivna i endast vissa sammanhang.
Ett sätt att förstå ett ords betydelse är att leka med hur ordet används ute i diskmaskinsrealismens krassa vardagsverklighet.
I ovanstående mening finns flera exempel på hur att använda ett ord i ett annat syfte än där det vanligtvis kan förekomma.
”Leka” kan här betyda både ”Spel” som i till exempel ”Kortlek” eller ”Kärlek”.
”Diskmaskinsrealismen” är ett ord med många underförstådda ordlekar inkluderade. ”Disk” syftar i det här fallet på ”Diskbänk”. ”Diskbänk” användes på 1950-talet i en ny teatergenre vars manusförfattare numera tillhör etablissemanget.
En enkel referens är språkanalysen i Arnold Weskers pjäs ”Rötter”. ”Diskbänksrealismen” har samma gemensamma språkbruk som var och en som tillhör kategorin ”Gemene Man” kan tillägna sig utan större problem gällande ordförståelse.
Långsamt kan Läsaren/Tydaren nu märka hur orden kan användas i ”fel” kontext, vilket möjliggör en frigörelse av ordet i en annan förutfattad mening.
”Diskmaskinsrealismen” som begrepp är en avledande begreppsförvirring som är konstruerad på ”diskbänksrealismen”.
Medan ”diskbänksrealismen” härrör från den traditionsbundna, i synnerhet bland samhällets lägre klasser, samtal som utförs av medlemmar i samma familj, innanför kökets trånga väggar.
Diskbänksrealismen då syftade på kopplingen till den lägsta samhällsklassen, vars försörjning ofta härrör från ett heltids ackordsarbete i skift, där familjeförsörjaren, som råkar vara identisk med familjefadern, samt hans äkta maka identisk med den som utför markservicen, där de båda, ibland till och med tre äkta biologiskt-genetiskt äkta barnen kritiskt ifrågasätter föräldragenerationens upplevelse av hemhörighet där de materiella förutsättningarna är de som inordnar familjens bo i trygghet och säkerhet.
Föräldraparet returnerar anklagelserna genom att skifta position. De menar, med en viss rätt, att de äkta barnen är ”bortskämda”, i betydelsen: ”otacksamma”, ”omdömeslösa”, ”anklagelser som inte är grundade på egna erfarenheter” och i synnerhet deras ställning som icke aktiva i att bidra till hushållets materiellt sett nya bottenlåga nivåer.
Allt detta kan förmedlas med det något tidsbundna och därmed förlegade ordet ”diskbänksrealism”.
Ordet, såsom det här är förklarat med anknytning till en viss Socialgrupp 3, som numera tillhör en kategori i avtagande, kan nu utnyttjas som stilbildande falsk vän.
Den falska vännen säger ett ord, men med det menar något annat än den tilltalade anser sig uppfatta.
Om ifall den falske vännen, i ett intimt samtal med den moraliskt oantastliga bästa vännen, använder sig av termen ”diskbänksrealism” så är de säkert ganska överens om vilken underförstådd betydelse som i sammanhanget åsyftas.
Där emot, om den falske vännen tar ut sin medfödda rätt som angiven ”falsk vän” och istället använder den mera parodiskt formulerade ordleken ”diskmaskinsrealism”, så kan den lojala gode vännen uppleva det som antingen en dålig vits, eller den ordlek som ordet ”diskbänksrealism” förebådar i förhållande till nyordet ”diskmaskinsrealism”.
En mer långsökt men fortfarande legitim anknytning mellan de föregående orden kan därpå kanaliseras fram till rengörandet av redskap som för Gemene Man, förenklar intagandet av hemmagjord hönssoppa med korngryn, nämligen ett ”Smart kök”.
Utan att gå saken i förväg och därmed söka smita från problemet om hur ”diskmaskinsrealismen” kan ha något att tillföra ”diskbänksrealismen” bör Gemene Man se det ur ett kanske mer socialantropologiskt-idéhistoriskt perspektiv.
Även ett hem där vars medlemmar uppför sig som om de råkade tillhöra socialgrupp 3 och därmed utnyttja rätten att tillämpa ordbruket i enlighet med situationsbundna associationer till hur det var förr och att Gemene Man ska gå i tidigare generationers fötter för att inte riskera bli utesluten från kategorin, kommer förr eller senare även de ingå i ett helt nytt, okänt och främmande paradigmskifte.
”Köksbänksrealismen” har fler underförstådda meningar än att bara syfta på en ekonomiskt lågtstående klasstillhörighet. ”Köket” har traditionsenligt tillhört Kvinnans, det vill säga Äkta Makans, eller ”Regeringens” domän och revir.
I och med den då nyintroducerade på marknaden ”Diskmaskinen”, kommer den att för hela familjen, men speciellt för Gemene Mans Äkta Maka, en smått revolutionerade framstegsvänlighet.
Gemene Man kan själv, helt på egen hand och med egentid, inta en måltid av helfabrikat och därpå, utan större problem, ställa in för ändamålet begagnade underlag, typ tallrik, verktyg, typ kniv, gaffel och sked, samt krossäkert dricksglas, i diskmaskinen, som i förväg är inställd på tillräcklig mängd rengöringsmedel, försluta utrymmet enkelt och bekvämt med en väl utformad lucka, trycka på en knapp ”On” och därpå förbereda sig för att än en gång samma dag ta i tu med annat betydligt viktigare som föreligger.
Denna ytterst förkortade scenangivelse kan för Läsaren/Tydaren upptäckter av helt särskilda från ämnesområdet, bristfällig information.
Det är här som en Associativa Steganografins Ordkonsthantverk kan sättas i bruk.
Det mer analoga och manuella ämnesområdet ”Disk” konferenslokalen ”Köket” samt den syssla som flera gånger om dagen Gemene Mans närstående anhöriga helst vill undvika och därmed med varm hand överlåter till Gemene Mans Äkta Hustru, kan nu anses avklarat.
Eftersom Äkta Makan har för vana att ofta befinna sig innanför kökets trånga väggar, där nätt och jämnt ett köksbord med fyra stolar ryms och utsikten mot gatan endast sträcker sig upp mot de passerandes förbigående fotbeklädnader, finner de övriga medlemmarna, som naturligt-biologiskt-genetiskt tillhör Gemene Mans familj, att Köket är en mer neutral plats för avhandlande av banala och vardagsnära petitesser, än Vardagsrummet.
Här uppstår de första tecknen på att Gemene Man samt tillhörande, befinner sig i strukturella förändringar, typ entropisk upplösning till kognitiv alienation.
Entropin i sig är kanske redan en förväntad reaktion på en ohållbar familjesituation. Det ingår i var och ens upplevelse av ökad autonomi att också uppsöka en enskild plats där möjligheten till högre integritet ingår som en naturlig effekt av den förra.
Det är inte den Associativa Stegagrafiska Ordkonsthantverkarens uppgift att belasta någon känd, bekant eller helt främmande, utvald hypotetisk persona till att ingå i en moraliskt uppbyggande civiliserad social kompetenskonstruktion.
Lägg här märke till hur, till exempel ”kompetenskonstruktion”, som består av dels ”kompetens”, dels konstruktion”. Utan att ange huruvida orden är laddade med positiva tonlägen, kan ändå Läsaren/Tydaren upptäcka hur orden brukar användas i retoriskt övertygande ordmassor. Ordet ”kompetens” innebär för flertalet detsamma som ”god kompetens” och ”konstruktion” som något skapande, kreativt, fysiskt ansträngande och därmed, i förhållande till tillverkningsprocessens fortskridande och verkets fullbordande, ur Utomståendes Obehörigas snäva och kortsiktiga perspektiv, beundransvärt.
Sammankopplade uppstår mellan orden, inför Gemene Mans granskande ögon, en immateriell bieffekt som snarare höjer verkets anseende, än uppfattas som ”skrytbygge”, ”köpa grisen i säcken”, eller ”Hund begraven”.
Verket kommer hastigare än Gemen Man, här i rollen som Skattebetalande Medborgare, återbetala de oväntat höga investeringarna då hit kommandes tillfälliga flyktingar från utrikes länder som, i egenskap av semestrande arbetsovilliga som för tillfället anser sig tillhöra kategorin ”ekonomiskt oberoende konsumenter” uppsöker platser med dylika attraktioner, där intar sällsynt näringsberikande kosthållning och efter ett sådant tilltag, tillgodogör sig subkulturella värden och inhandlar, med avsikt att i en oförutsedd framtid, avnjuta sådana artefakter vars högsta intention av producenten bör förmedla återkommande retroaktiva upplevelser från tillfällen då resenären, i egenskap av ”kosmopolit” eller ”digital nomad” önskar uppleva samma händelse, men den här gången utan självförvållade problemställningar, åter igen. Händelseförloppet kan också tillhandahållas via någon digital maskin som, efter ett otal antal komplicerade uppgraderingar av programvaran, förser turisten med visuella avbildningar i två dimensioner som en van utövare reproduktivt med inbillningskraft återställer såsom tillräcklig selfie.
Utifrån ovanstående textmassa kan engagerad Läsare/Tydare, Gemene Man och Obehörig Utomstående, tillsammans i ett gemensamt team, eller helt i stil med ensamstående Zigma-man, typ klassisk ”Solitär”, tillgodogöra sig klartexten i kontexten i textmassan endast genom fria associationer med nära anslutning till orden ”diskbänksrealism”, ”diskmaskinsrealism” och ovanligt ”Smart Hem” där nära hushållstjänster ingår som naturlig del av hårdvarans förprogrammerade tillrättalägganden.