Med oblida ögon kan textmassan tyckas ogenomtränglig, men det är själva den steganografiskt eftersökta effektens efterbörd.

Förståelsen av en vanlig text bygger på hur Gemene Man tillsammans med Äkta Maka tolkar ordens substantiella innebörd rent bokstavligen.

Genom den slutgiltiga lösningen uppstår så småningom en betydelse som verkar vara alltför orimlig för att vara sann.

Det är den som är själva kvintessensen av hela det holistiska förhållandet.

I kryptografiska sammanhang är avsikten att undanhålla sådant som i orätta händer kan ställa till med elände för, i första hand, Gemene Man, men också i andra hand, hens vänstrande sinister.

Informationsbitens avsändare låter därför tillverka ett meningslöst filter som den med orätta händer har svårt för att sammanställa till en vettig betydelsebärande kontext.

I ett associativt steganografiskt ordkonsthantverk uppstår en yta i tre skikt.

De är att, i symbolisk mening, likna vid Treenigheten: ”Textmassan”, ”Kontexten”, samt ”Klartexten”.

Semiotiskt förhåller de sig till varandra som ”Fadern”, till ”Helig Ande” och via ”Jungfru Maria”, transformerad till ”Sonen”.

(Den uppmärksamma Läsaren/Tydaren förstår med omedelbar verkan hur en slipsten ska dras. I synnerligen akut och skarpt läge kan den Utomstående Obehöriga Bokstavstroende Legaliserade förledas via vidare utvikningar ännu längre bort från själva rubrikens grundämne. Med en gröngölings nyöppnade granskande ögon upptäcker vederbörande hur även kedjans svagaste länk kan förstärkas via frilagda fria associationsbanor utan vare sig falska vänner i överdoserade kurvor eller spanska ryttare nedanför Gula Änkans balconnage.)

Eftersom alla tre finns på ett och samma tvådimensionellt visuella lager på lager på lager, fungerar ordmassan, kontexten och klartexten ungefär som legeringar inom samma ytplan.

Här kan Läsaren/Tydaren föreställa sig och därpå förespråka för sådana som aldrig orkar lyssna, att nutida Stadsorientering kan gå till på följande sätt:

Att hitta hem till Mammas gata.

Först föreses adepten med en karta över nationen, regionen, länet, landskapet, orten, stadsdelen, kvarteret, huset och gatan där alla läsbara tecken är överstrukna med Tipp-Ex, eller med lämpligt bildredigeringsprogram, utraderat från kartans ovansida.

Som om vederbörande släppts ner med förbundna ögon i en fallskärm under en natt då ingen månstråle kan verka upplysande inom närområdet, hamnar den Uteslutna Tredje i osäkert läge huruvida det främmande landskapet i omgivningen runt omkring, verkligen skulle kunna föreställa dennas miljöbetonade uppväxtförhållanden?

De aktuella sakförhållandena som råder kommer förr eller senare att innebära för vederbörande att hen med fokus inriktat på närmaste vägen till egnahemmet endast kan förverkligas genom att via tillgängligt bildminne synkroniserat med textminne och ljudminne, dra sig till minnes sådana episoder som inneburit att någon då tillstädes närvarande uttalat, eller med skrift meddelat en informationsbit som innehåller typ ”väg”, ”gata”, ”torg”, ”plats”, eller ”annat ställe”.

Om ifall det rådande läget överensstämmer med diskmaskinsrealistiska förhållanden angivna i fysiskt topografiska kartor. Detta bör betonas då många av den nu växande generationen som ska ta över efter den tidigare, hellre förlitar sig på GPS och tekniska visionära grepp utförda illusoriskt i en mobil digital studio alldeles i nära anslutning till Tobanga Beach.

I en textanalys utan högre litterära anspråk, ligger läsförståelsen på så låg nivå som möjligt. Orsaken till detta är än så länge outforskad och därmed okänd, men mer högljudda bland tystnadskulturberikare menar att detta ytterst beror på att ingen vill erkänna sig vara smartast i rummet. Medmänskliga medkännande medborgare har blivit åsamkade för mindre.

I förhållande till en hypotetisk x-axel, kan textmassan som mest i överhängande överkant mest påminna om mängd verksam substans i steady state sinuskurva, men med lite högre, fortsatt utan föregivande av visualiserande poetiskt ambitiösa affekter än så, bör själva kontentan av kontextens innebörd, klartexten, så lite som möjligt avvika från textmassans parkordanser.

Version på samma tema.

Ett likartat stycke kan beskrivas med helt andra termer och begrepp:

Paradox: ”Att gå över vatten efter ån.”

Lustifikation: ”Att gå över ån efter vin.”

Kulturberikande: ”Att gå över Eau efter Vie.”

Avledning: ”Gå över ån, eller stå över ett kast.”

Som Julius Caesar lär ha sagt vid floden Rubicon:

”Kastad över Rubicon återstår endast Tärningen.”

Albert Einsteins avvikande uppfattning:

”Om ifall Julius Caesar vore Gud, skulle hen inte kastat tärning.”

(Den förutfattade meningen är att om Tredje person singularis (under den rådande omständigheten en Treenig personlig Högre makt, typ Singulariteternas Singularitet, av överordnad karaktär) någonsin, en endaste gång i hela evigheten, kastat tärning, så kan denna person, som egentligen heter något helt annat, inte vara identisk med Utövande Myndighetsperson.)

En poet av frankofon parnassisk härkomst, med sitt ursprungliga namn kvar i manualerna, Stephan Mallarmé, var delvis överens med Julius Caesar (som i Tredje person singularis menade sig vara densamma som Högsta sfärens innersta krets) angående ”Ilea jacta est” men också, med poetens förmåga till att varsla om kommande tilldragelser från tillblivande verklighetsanknytning, också skulle leda in Albert Einstein på sådana fria associativa fantasier att denna endast skulle hitta sambandet mellan den ofrivilliga inbillningsenergins betydelse för Relativitetsteorin, samt när digitaliseringen påverkade automatiseringen exponentiellt, Gud fortfarande inte kunde kasta en hexagon, men likväl en adrenalinstinn tesserakt.

Utifrån denna hastigt hoprörda textmassa kan Läsaren/Tydaren inse och därmed utgå ifrån hur det senaste kryptologiska stilgreppet, på en gång, utskiljer sig från diskmaskinsrealismens immateriella värld, medan det föregående, mer mekaniskt-analoga, fortfarande tillhör de kvarliggande resterna efter hegelianernas dialektiska materialistiskt knappa omständigheter.

Här förekommer alltså en akut spontant uppstått samband mellan sådana singuljära binära briljanta digitala nomader inom akustiska atmosfäriska ambienser, från Gioli Assia, via Quangbin, till Sofi Tukker.

Inom underhållningsmusikens utveckling sedan femtiotalet och fram till nittiotalet sysslade majoriteten av aktörer och aktriser med instrumentella tonupplevelser.

Redan i början på åttiotalet växte, i takt med utvecklingen av elektroniska mätinstrument och digitala samplingsmetoder, fram upplevelser som mer härrörde från omgivande ljudvågor av atmosfäriska störningar där till och med utövarna akustiskt samplade digitala ljud med sina egna kroppsegna stämband.

Många som idag tillhör den äldsta av nu levande generationer, menar att skiljevägen blev konkret när tangentdragspelet ersatte knappdragspelet. Det var med anledning av det som uttrycket ”Mer drag i Latexgaloscherna” myntades över lag.