Charles Darwin hade fel, så till vida att om det till slut bara återstår impotenta och infertila människor, vilka är då ”Det Naturliga Urvalet”?

En kreativ människa vill alltid ha fel.

Felet är mycket roligare, mer inspirerande och utmanande, än att ha rätt.

Vi ägnar allt mer tid till att fly bort från diskmaskinsrealismens vardagsbestyr.

Än så länge kan vi inte ens föreställa oss hur vi hamnat mitt emellan pandemin SARS, Corona/covid-19 och klimatförändringens konsekvenser.

På något sätt har Människan hamnat i ett kroniskt hybriskt status quo där Fartblindheten är obegränsad, att arbeta har ersatts av ”träning” (träning med coach, fysisk träning, mental träning, träna hantering av information med mera), lönen består alltmer av ”förmåner och, som så mycket annat, sociala livet, det fysiska eller det via sociala media, har blivit bevis på att ”Ingen människa är en ö” och människan är ett socialt flockdjur.

På flykt undan verkligheten.

Idag är det alls inte svårt att tänka sig leva i två verkligheter, samtidigt.

Just nu kan du välja om du, via din digitala utrustning, vill se händelser som redan tillhör det förflutna, eller nyheter on line.

Vilken verklighet väger tyngst?

Vilken verklighet vill du fly till och vilken verklighet vill du fly från.

Det är själva beviset på att Människan är helt inne på fel väg.

I den mån som vi kan, vill och önskar, värderar vi tiden vi tillbringar under flykt.

Vad är förklaringen till att så många av oss idag lever i permanent negativ stress?

Varför ökar oron bland barn och unga människor, i en sådan högt materiell standard som vi kan uppleva idag?

Varför betyder inte ”ett brev på posten” ingenting.

Varför uppstår så många ”lyxfällor”, ”slukhål”, ”övertid” och ”utmattningssyndrom?

Vi har alla en fri vilja till att välja.

Idag är den viljan begränsad till två valmöjligheter:

”Att Välja, eller inte Välja”

”Att Kämpa, eller att Fly”

Antingen lever vi i ett Förflutenhetens retro och Neoluddistiskt förindustriellt samhälle.

Eller så kämpar vi efter en bättre tillvaro som vi inte ens vet hur att använda.

En artist eller annan kreativ person börjar med en första skiss, eller plott.

Hur ska vi kunna föreställa oss en bättre värld i en kommande framtid, när den enda värdiga motståndare i kampen för överlevanden är vi själva?

Risken med att starta ett invasionskrig idag, är att vi ingår i Pandemins opersonliga plan.

Ju fler människor som fysiskt möts på samma ställe, desto mer ökar risken för att viruset kommer att utveckla nya mutationer.

Kampen för tillvaron handlar inte längre om ”lebensraum”.

Att döda andra rovdjur som kan upplevas som hotfulla, leder bara till ännu fler tragedier.

Det är väl det som är själva meningen med en ”tragedi”; att den ska ge publiken en möjlighet till ”katarsis”.

Varför, om Gud finns, borde Människans fria vilja till att välja, också omfatta en verklighetsbeskrivning där Gud inte ens finns angiven?

Existentialisten Albert Camus utnämnde en figur i Dante Alighieris ”Divina Comedia, ”Den Gudomliga Komedin, ”Sisyfos”, som rullar upp en stor sten uppför en brand bergsluttning.

Sisyfos enda möjlighet till val, är att acceptera sin tillvaro.

Det som skiljer vårt dagliga liv från Sisyfos, är att Berget bara blir högre och högre och Stenen bara tyngre och tyngre.

Det är sannerligen en situation av besvikelser, tröstlöshet upp uppgivenhet.

Vore det en psykisk eller fysisk svaghet hos Sisyfos att gå undan och bara låta stenen rulla ner, själv fortsätta upp till bergets topp, för att beundra utsikten?

Det finns hos Människan en klaustrofobisk föreställning som vi sannolikt har uppmuntrat varandra till att förverkliga, sedan decennier tillbaka.

Bara en vag hypotes, men kan den klaustrofobiska föreställningen ha uppstått i samband med att Människan blev bofast?

Det var då som vi började samla i ladorna.

Det var då som vi började bygga höga murverk.

Det var då som vi kunde äga saker, utan att gå och bära på dem.

Från Göbekli Tepe till Dubai.

Det var före dess som flocken, stammen, gruppen, klanen, utnämnde en Ledare som var mer uppmärksam på sin egen person, än den frivilliga plikten som Vägledare, Domare och, samtidigt, en som inte ägde en mängd privilegier på grund av sin symboliskt upphöjda ställning.

Den här hypotesen finns säkert just nu i mångas huvuden.

Vi har själva medvetet gjort oss beroende av en tillvaro i bekvämlighet.

För att kunna bekämpa den bekvämlighet som vi samtidigt arbetar mer än heltid för att komma åt, börjar vi ”träna”.

Du kan träna till ”Schaman”.

Du kan träna till ”PR-konsult”.

Du kan träna till ”Agronom”.

Du kan träna till ”Astronaut”.

Du kan träna på att bli bäst i världen på att förstå, tala och skriva Latin.

Du kan träna på Retorik.

Du kan träna på ”Ledarskap”.

Du kan träna dig i att bli bättre på att kunna sova om nätterna.

Du kan träna i social kompetens.

Du kan träna dig i att, från ”Underdog”, ta dig uppåt och bli ”Herre på Täppan”.

Och sen då?

Vad ska du göra sen?

Det enklaste är förstås att söka väcka andras uppmärksamhet och beundran, så att de ger tillbaka ”Bekräftelse” och en upplevelse av ”Folkets Kärlek, min Belöning”.

Jag skriver inte den här texten för att på något vis ha något svar.

Svaret finns inte i ord, eller enstaka handlingar, utan de, medvetna eller omedvetna, val var och en av oss gör under den egna livstiden.

En skola för livet?”

Det enda som jag tror mig förstå, är att vi flyr allt längre bort från verkligheten såsom den faktiskt är.

Verkligheten har blivit till en råvara, en bruksvara, som går att köpa, sälja, men inte spara.

Frågan i sin helhet, lyder därför: ”Hur?”

Vårt gemensamma arv av ”Klaustrofobiska Problemformuleringsprivilegier”, frågan ”Varför?” förblir ett mysterium.

Varför finns vi till?

Varför finns någonting alls?

Varför uppstod Big Bang?

Varför finns/inte finns Gud?

Varför var den analoga klockan rund, medan den nutida digitala versionen följer en rak X-axel från Big Bang och fram till Domedagen?

Varför måste vi komma till Universums slut?

Varför ska vi ha en massa dokument i säkra arkiv, för att undvika att begå samma misstag om och om igen?

Varför måste astronauter träna sig i att vistas ute i en rymdstation?

Varför värderar vi Effektivitet högre, än Kontemplation?

Varför är något ”Fult”, sämre än något ”Skönt”?

Varför måste Mänskligheten ständigt öka, när det ändå inte byggs tillräckligt mycket hus?

Varför måste Mänskligheten ständigt öka, när det redan är ont om arbetstillfällen och försörjningsbasis?

Varför är livet så meningslöst, så att vi ständigt behöver industriellt tillverkad underhållning?

Varför drömma om ett palats, när människor inte ens har tid till att dammtorka hemma på fritiden?

Varför behöver människor ”egentid” och, i så fall, vad skiljer den tiden från ”arbetstid” och ”fritid”?

Varför måste man förädla en Pudel? Kan en Pudel förädlas hur mycket som helst, men ändå förbli en Pudel?

Varför behöver vi mer och mer energi?

Varför dricka kaffe för att bli piggare?

Varför frivilligt ta droger, när man önskar vara realist och leva i verkligheten?

Varför åka långt bort, när man redan vet att: ”Borta bra, men Hemma bäst”, eller ”Egen härd är Guld värd”?

Varför önska vara med i så många populära sammanhang som möjligt, när man själv säger sig föredra ”Friheten framför Allt”?

Varför omfattar Friheten också Frånvaron av Frihet, Flykten från Friheten, samt Flykten till en annan Frihet?

Varför skulle ens eget val av Frihet, av andra uppfattas som ett bättre alternativ, än deras egen upplevda Frihet?

Varför önska mer Frihet, när tiden ändå inre räcker till, till det Nödvändiga?

Varför, när en Hund befrias från koppel, springer den omkring glatt, leker och deltar i socialt umgänge, medan Människan i Frihet, söker utvidga den på Andras bekostnad?

”Varför vill människor ha yttrandefrihet, när de har tankefrihet?” (Citat från Samuel Beckett)

Varför sitta ner och vänta på att någonting ska hända?

Varför dra förhastade slutsatser, när de ändå inte kommer att överensstämma med verkligheten?

Varför inte utföra en handling som ändå inte kommer att leda till något, bara för att se vad som händer?

Varför leva i Nuet, när Nuet, antingen en konstruktion, eller en illusion?

Varför inte sätta sig ner på marken en vacker sommardag och titta på när gräset växer?

Varför spela huvudrollen i ett drama som du ännu så länge inte vet slutet på?

Varför vilja ha mer, när du inte vet vad att göra med det du redan har?

Varför, om det alltid finns ett val, väljer vi inte?

Varför; om Livet är en Dröm och Meningen med Livet är Meningslöst, Verkligheten en Illusion Livstiden en sträcka mellan punkt A och punkt B, vad gör vi då här?

Varför, Om Livets Mening är att Uppleva, ägnar Vi mer Tid till att Skapa Minnen?