Odalbonden Pirnuta, befann sig på ett angeläget ärende till andra sidan om avträdet över Ån.

Även om det till en allra första början verkade vara en, utåt sett, lättillgänglig bekvämlighetsinrättning, måste Odalbonden, nu under täcknamnet Pertuli, fortfarande med Höganäskruset hängandes från sin otvättade hals framför lösbröstet, klara utav konststycket där de evigt aktuella trendkänsliga benkläderna nere vid knävecken och ändalykten lysande som augustimånen ovanför en kräftskiva i Tehuset Taiwan, där alla alienerade i medborgerligt samförstånd av utanförskap, var Du och Svåger med varandra och Systrarna, samtliga ofrivilligt underlydande Unity Mitford, underhöll det Modiga och Morska Manskapet med att i tid och otid, kontinuerligt och normaliserat, tilldela var och en efter behov och förmåga. Då förmågan uteblev, fanns ändå andra naturliga behov att tillgodose.

Föregångsgestalten, vågbryterskan och banerförerskan Elizabeth Holmes var långt ifrån först, men såsom lättillgängligast av samtliga närvarande i det naturliga urvalet, förespråkade rollbesättaren Elias Carnewalder, med väl fritt valda ordalag hur den i de turbulenta virvlarna efter Historiens vingklippta referat, Elizabeth Holmes, under en eklektisk casting audition, med övertygelse i det djupa röstomfånget, blygsamt förklarade sig vara, om inte den första bästa som av en ren händelse, typ serendipity, kommit förbi, ändå skulle förbli den bästa av alla tänkbara, efter signaturen ”A Ready Maid Insane”.

Barikula, nu under täckmanteln, ”Garlicq Kuula”, förstärkte Holmes envisa rykten som Damen med Provrörsbarnet. Istället förklarade han i en improviserad presskonferens den blivande legenden Cybernetiska Genetiska Analysens Okrönta Drottningen med bedriften som:

”Automatisk Friställare av Legitimerade Fältskärare och Livmedikusar till Arbetsmarknadens Förfogande inom Området Livsavgörande Ögonblick”

Med tiden skulle ett sådant förhastat utnämnande i förbifarten, förbli betydligt svårare att utradera från Gemene Mans passiviserade arbetsminne, än en tatuering föreställande Ganymedes och Diogenes, utförd med osynlig citronsaft på ett obehandlat bananskal.

Barikula, nu under täcknamnet ”Barracudan från Bermudas” tog Löpsedelsomslagsflickan under sina klippta vingars beskydd. Han försvarade, utan att i förväg förvissat sig om hur det aktuella välsignade tillståndet i verkligheten stod till, hennes upphöjda heder, rentvättade samvete, obefläckade oskuld samt ett, för sådana wannabies i hennes unika situation, naturligt hävdelsebehov med fokuseringen inställd på Folkets Kärlek, Skattebefriade Förmåner samt Akut Framkomlighet i Samtliga Tillgängliga Gräddfilar.

Barracudan från Bermudas, som nyss gjort entré i Operans vestibulambulerande personalingång, ingick som Holmes närmaste rådgivare, iklädd maskeraddräkten ”Passionerad Cameo Kameleont”.

Holmes som, från arla ottan till sena natten, i förhållande till hennes naturliga begåvning som Visualiserad Destruktiv Komponent, förhöll sig, som Job i Evas dräkt, såsom icke anklagande Högre Ort, typ Allrahögstainstans, i apatiskt tillstånd av medfödd hjälplöshet.

Då hennes hägrande illusioner om framtida segrar fallit platt till marken inför tekniska, oavsett löften om förespeglande målsättningar, tillkortakommanden, var hennes, tills vidare, tillfälliga kortslutning, endast beroende av ett uppgivet motstånd som orubbligt orealistiskt faktaresistent.

Holmes, som ättling till en fiktiv rättshaverist, som flertalet av nu levande publicister önskar förväxla med antingen Ned Ludd eller Guy Fawkes fastän med Scream-masken på, med samma efternamn, hen enligt en förfalskad stamtavla förvarad någonstans i ett vattentätt omslag mellan vänster nyckelben, solar plexus och veka livet, hade kanske, kanske inte, något genetiskt i spåren av Enron.


Odalbonden Burikola kunde i sitt inre iscensätta samt föreställa sig en glasklar dröm om hur att hoppa från den ena verklighetsuppfattningen till den andra och tillbaka igen. Vad är det, tänkte han gemytligt, för skillnad på det som hände när Hannibal red på elefanter över Alperna, eller då Heyerdal for i Ra II från Egypten till Fjärran Västindien.

En kringvandrande forskare, med namnet Melker Merkurius, som egentligen heter Mille Fonostanus, spekulerade vilt om huruvida Skönheten var ett bättre val än Friheten, Dumheten bättre än Fulheten och om Svart humor i odelad glädje tillstånd är mer lätt tillgänglig än en Vit lögn som hålls inom lykta dörrar enbart tillgänglig för den närmaste anhöriga familjekretsen. Att bli utslängd från Första balkongen ut på Lilla scenen, kan även för en poetiskt lagd Mästare upplevas på gränsen till provokativ ironisk satir över en Utomäktenskaplig Förbindelse inom Sörgårdens trygga väggar i Önnemo där alla i hembygdens hjärterum tog vederbörande i rätt hand och uttalade den hemliga överenskommelsen: ”Goddag Yxskaft!”

För flertalet som vuxit upp i andefattig miljö och där var och ens privata fantasier utsatts av verklighetens krassa råmärken, kan det svårt att ens inför sina egna ögon erkänna hur högst självförvållat förlagt önsketänkandet om snålheten som den avgörande informationsbiten om visheten.

Förlorade illusioner kan ge den mest försåtliga av otippade vinnare från det naturliga urvalet av nytillkomna efterblivande något att resonera försonligt omkring. Detta även med hänsynstagande till blotta tanken att inom en sådan traditionellt bunden tystnadskultur råder alltid en informell ledare vars högsta mål är att, i glada vänners lag, där även en och annan med trettio silvermynt i bakfickan, förlägga titlarna i ett associativt steganografiskt lönnfack och därpå, då inga trovärdiga vittnen tittar åt det hållet, kasta nyckeln handlöst över vänster axel.

Gemene Man, såsom aldrig inbjuden till sådana högtidliga tillfällen med det naturliga urvalets innersta folkvalda krets, har som hjärtats tröst bara sin egen föreställningsförmåga kvar inför ögonen.

Läsare/Tydare förstår säkert vid det här laget hur att Gemene Man, i särställningen som objektifierad undersåte i representantens nystädade stall, utväljer den folkvalda med högst möjliga tillgång av problemformuleringspriviligium gällande tolkningsföreträdet, designat den förfördelade informationsbiten så att även om de delade åsikterna inte synes vara kompatibla med varandra, en långvarig tradition av förytligad tystnadskultur erövrar alltmer av laga kraft som sedan tidernas begynnelse utformats av det genetiska urval som i otider av rogivande tristess inom etablissemangets innersta slutna valkrets, med den yttersta, utomstående obehöriga, minoritetens väl och ve i bakhuvudets åtankar som underförstått överför, via höger förmak, förr eller senare tack vare aorta, impulserna oavkortat från hjärtat till den autostrada av flerfiliga associationsbanor som sträcker sig från höger pannlob och överför desamma signaler till den försänkta delen av amygdala.

Förläggarens språkspel består av då två oense parter i konflikt med både sig själva och samtliga närvarande i diskbänksrealismens vardagsverklighet, framställa sådana förelägganden att den stora Allmänheten Detektiven hellre frågar sig ”Hur?”, än ”Varför?”

Att var och en av Gemene Man samt deras monogama Äkta Makor som just nu befinner sig i ett välsignat tillstånd vill uppnå Paradisets högsta platå inom rimlig tid före tillblivelseögonblicket av ännu en tärande, med fokuseringen på närande, skattebetalare, kan ju var och en förstå.

Skräddarna, med det Gyllene skinnet i förväg skuret i överenstämmelse med Gyllene snittet, använde varje tillgänglig retorisk vändning i förhören av egenmäktigt självutnämnda celibatärer i vilket guilt by association var den förhållandevis till andra möjligt tänkbara alternativ, bästa tillämpade.

Måste ett ”Om?” också injicera ett ”Vad?”

Utan Människans Goda Tro i Eftertankens Kranka Blekhet, hade Elizabeth Holmes säkert tagit hem Språkspelet minst två gånger om.

Det är inte ställt utom eller bortom all rimligt tvivel att om ifall Elizabeth Holmes, om hon i god tid före Corona/Covid-19, funnit sin mecenat och mentor Doctor ”Sugar-Daddy” Higgins, Professor emeritus i Radioastrologi, brädat dennes Äkta Maka, som Blåfrusna Ängeln Valencienne, dragit in Räddaren i Nöden, Doctor Eliaz Spoonriver, i ett alltför dyster hörn med blindfönster som enda kontakt med den yttre, mer fysiska, verkligheten och där, i synkop takt, övat in akten som Den Dumma Ryttaren med Sinister hand i Syltburken, snart åter kommit på med fötterna uppåt sträck med klackarna i taket.

Det hjälper inte hur mycket innesekten Children of The White Knight än ber på sina bara knän, när de även fortsättningsvis är iklädda en jakobinluva på en söndagseftermiddag. Då någon obehörig utomstående, typ Bokstavstroende Legaliserad Farisé, förundrar sig över huvudbonadens lämplighet vid just det utvalda tillfället, anger de initierade att utstyrseln ingår som ett traditionsenligt mönsterskydd sedan Marianne drog fanan över sista stridens barrikad.


Med tacksamma blickar framåt i tiden där Elizabeth Holmes just ställdes inför kalla faktaresistenta kontrafaktiska illegitima motbevis, kunde nu Odalbonden oreserverat göra slag i saken, ta i vacker hand och inordna sig i subkulturen ”Skrået för Utstötta, Utomstående, Obehöriga, Sol-och-Vårare med specialiteten Väderspännande Slagruteman, Veritabla Hästskojare, Legendomsusade Bilaterala Akupunktörer, Legitima Bokstavstroende Illiterata Ordbehandlare, Ikonoklaster med Tre Snäckors Språkspel som skattebefriad bisyssla, typ hobbyverksamhet, Subversiva Bitcoinväxlare och andra dygnet runt dubbelarbetande Traffickers med egna stall av falskklingande Sirener, Scandal Beauties-praktikanter, Wannabies, Howtobies, Älvors dans under morgonrodnaden, Feer som härstammade från Lower East Side samt lätt upptäckta Nättroll som även djupt nere i Dark Nets orter och hypersnabba associationsbanor mellan synapserna, alltid iklädda svarta Janis Joplin-inspirerade slokhattar, satsade Odalbonden, nu under täcknamnet ”Bonfacius”, allt han hade på språkspelets sista kort.

Det skulle senare visa sig, inför skrankets blanka klenhet att allt han ägde i tillgångar var Gula Änkans sista skärv.


Det var som om Odalbonden, med egna uppspärrade ögon slutna, kunde ana Jolly Rodgers hånfulla skratt, samtidigt som Thanatos föll fritt som en fura ute på Dark Nets Bitcoinbörs. Hen avslutade med förevändningen att allt redan var gott nog, så blev det också.