Med is i magen och pannan i djupa veck har Odalbonden, efter många tappra försök och bittra erfarenheter, lyckats med färdigheten att programmera äggledare via ett flödesschema låta äggen tävla om tillgången till en sammanflätad pilkorg.

Odalbonden, som satt sin Matz i skolan och ett flertal gånger motat Olle i grinden, har efter ett otal tröstlösa uppgivningar dragit den elementära sltsatsen att ägg, även om de redan är introvert inneslutna i ett hårt skal, kan mjukas upp i badvatten med ättikssprit. Med en pimpett av Guds nåde, utsätter Odalbonden de numera oskalbara för olika slags genetiska prövningar.

Här går specialisters och experters forskare vitt isär.

I en orolig tid i en främmande värld där negativt laddade stackmoln långsamt men säkert ständigt erövrar orörd, psykologiskt betingad, mark kan de första symtomen på Post Traumatiskt Stress Syndrom visa framfötterna även på de mest olämpliga ställen.

Även en aldrig så teoretiskt lagd agronom påtvingar sig själv sanningen att mera frimodiga, frisinnade, frigående ägg också måste ha ett tillräckligt rörelseutrymme, typ lebensraum, i nära anslutning till förpackningsenheten. och fördelar de genmodifierade äggen på separata utrymmen i samma pilkorg.

Odalbonden, även om han är på sitt mest oävna humör, förlägger aldrig slagsidan utmed långsidan på bredsidan.

Bondepraktikan ger svar på tal:

”Odalbonden vägrar uppleva Samtiden som holistiskt ekocentrisk. Såsom Bokstavstroende Legaliserad Neoluddist, föredrar han, i Gustaf Wasas Fädrens spår att hellre lägga benen på ryggen bakom sig, än med vardera benet som ett maskformigt bihang, dra dem efter sig in i stridens obevekliga hetta.

Odalbonden, som ännu inte anser sig ha gjort sitt, föredrar att, i egenskap som anonym alienerad undersåte, tills vidare förklara för den som orkar lyssna, att vederbörande betydligt mer att ge.

Som någon sfinxliknande Pythia ovanpå opiumhålan förutsett: ”Plagiatet är den bästa formen av smicker.”

Med det förhållningssättet som attityd, kan Odalbonden med en Höganäskruka hängandes i en livlina runt halsen, förlita sig på förhållandet som omständighet, mellan Prototypens demoversion och det som inte ens Skaparen själv sådat i sitt jungfruliga sköte.

På Landsvägen till Marknadsplatsen i Damaskus grunnar Odalbonden som vanligt på paradoxen:

”Finns Ingenting Alls, så varför Existerar Gemene Man?”

Fördelen med ett sådant kvasiproblem är att, hur Odalbonden än vänder och vrider på ordföljdens riktning, kan den omvända gälla likaväl som den tilltänkta.

Odalbonden, som är både nära släkt och nära vän med socknens Klockare, är rörande överens om att Historieskrivningen fyller samma funktion som ifall en mandarin skulle tillägna sig informationsbitens innersta innebörd, bromssträckan från då nomaderna lade den första stenen till Göbekli Tepe, upptäcka hur vägen tillbaka är betydligt längre än den digitala tidpilen framåt, uppåt och bortom Händelsehorisontens Förväntanshorisont.

På vägen hem insåg Odalbonden hur Motsols, Moturs, Motvals var den Treenighet som, liksom en tidsinställd katalysator, igångsatte Big Bang och med Tidpilens enkelriktade färd, förr eller senare skulle sammanstöta med kusinen från landet: Big Ben.

Implosionen ledde vidare fram till en eroderande jordskredsseger. Odalbonden, som inte heller ville vara den som var den, tog sig en prilla, söp som en hel karl och, efter mötet med Mamsell Sara Videbäck (som egentligen till yrket bär artistnamnet Dolly La Dominatrix Dott) vaknade upp ur skönhetssömnen i Mårten Trotzigs återvändsgränd. helt robbad inpå bara skinnet och, på håret när, sjanghajad med briggen Blue Bird, ändå hade sinnesnärvaron med det immateriella mönsterskyddet i säkert förvar under bukomfånget.

Var annars, om inte där, skulle en kringvandrande klensmed och kittelflickare visa för Odalbonden var det blå skåpet skulle stå.

Socialantropologen Napoleon Xolo visade med hela handen Odalbonden ända in i den Inre Marknadens Innersta Krets.

Xolo, som också kallades för ”Xolo med blåröda näsan” förledde Odalbonden in bland oklädda odalisker och dalkarlar som just anlänt från den smala vägen som till Himla bär.

När inte Horne-Per, som just befann sig på ett angeläget ärende till ett annat ställe, fanns tillgänglig, måste Odalbonden, med de obefintliga benkläderna nere vid knävecken och ändalykten lysande som augustimånen på en kräftskiva där alla bröderna var Du med varandra och systrarna höll markservicen igång, ta saken i egna händer.

Som en historisk förgrundsgestalt för Elizabeth Holmes senare bedrifter inom Automatisk Provtagning angående Corona/covid-19 samt följande mutationer, kunde han inte mindre än med henne i åtanke, försvara hennes Oskuld och Behovet av att tillönska sig Guld och Gröna skogar, samt Folkets kärlek. Till råga på allt är inte nio miljarder dollar inte något att förakta.

Odalbonden kunde i sitt inre visualisera en klar dröm om hur en kringvandrande forskare, med namnet Melker Merkurius, tornade upp sig i skymningen bortom solnedgången mellan Capricorns kontinentalsockel och Cancerns vänkrets utanför Golfströmmens Equatorial Ocean, där en vintage koppargryta efterlämnad av en överförfriskad Doctor Feel Good, uppenbarade för Odalbonden att allt som fanns att veta om ”Sagofåglarnas DNA”, fanns nedtecknat av en sinister hand i en tillförlitlig anteckningsbok med omslaget i vaxad pergament.

Med tacksamma blickar framåt i tiden där Elizabeth Holmes just ställdes inför kalla faktaresistenta kontrafaktiska illegitima motbevis, kunde nu Odalbonden oreserverat göra slag i saken, ta i vacker hand och inordna sig i subkulturen ”Skrået för Utstötta, Utomstående, Obehöriga, Sol-och-Vårare med specialiteten Väderspännande Slagruteman, Veritabla Hästskojare, Legendomsusade Bilaterala Akupunktörer, Legitima Bokstavstroende Illiterata Ordbehandlare, Ikonoklaster med Tre Snäckors Språkspel som skattebefriad bisyssla, typ hobbyverksamhet, Subversiva Bitcoinväxlare och andra dygnet runt dubbelarbetande Traffickers med egna stall av sjungande Sirener, Scandal Beauties-praktikanter, Wannabies, Howtobies, Älvor, Feer samt lätt upptäckta Nättroll som även djupt nere i Dark Nets orter och hypersnabba associationsbanor mellan impulser och synapser, alltid iklädda Steve Jobs svarta polotröja, men nu designad av Elizabeth Holmes bakom lås och bom, svarta Janis Joplin-inspirerade slokhattar, satsade Odalbonden allt han hade, det vill säga hans högst blygsamt tilltagna medfödda Talent och då Monte Carlos sista nattöppna Casino just skulle stänga för natten, visade Bankens croupier antingen att föreviga sig bland olycksbröderna ute på Första balkong, eller spendera Gula Änkans sista skärv på Black Jack.

Det var som om Odalbonden, med egna vidöppna ögon slutna, kunde ana Jolly Rodgers hånfulla skratt, samtidigt som Thanatos föll fritt som en fura ute på Dark Nets Bitcoinbörs.

Också drängen hade en dräng.

En dräng är av födsel och ohejdad vana, lite senfärdig och inte lika litet, bakom flötet.

Alla utövare av denna sysselsättning utanför Livspusslet, vet med sig att ju förr läggaren finner den sista biten, ju fortare kan tidsfördrivaren föredra, innanför Tiden och Rummets gränsöverskridande råmärken, desto mer Oförutsedd tid blir tillgänglig till, till exempel, fiske medelst metspö., lina, sänke och en hullingförsedd krok, eller doppler.

I en sådan kontemplativ stund av egentid inser också den mest extrema av extroverta extremister att det närvarande flötet i stort sett är lika rund som en tjänsteutövande basketboll av märket Wilson.

För att en försigkommen piga ska förklara sig villig att utföra den onämnbara akten med drängen, bör, eller rättare sagt, i Lagens skarpaste betydelse, ska den Utvalde kunna lyfta tunga grejor, öppna en burk med glasmästarsill med två blotta händer, utom synhåll för Arbetsgivare eller dennas Angivare, doppa fingrarna i syltburken och strax därpå frilägga varje tänkbar yta, från naturligt biologiska substanser samt syntetiskt artificiella onaturliga kemikalier.

Evidensen för utsagan finns i hur att, med samtycke från både drängen och pigan, förklara för drängen att, om inte hans vilja finns i trädtopparna, med eget valda ord förklara varför pigan bör ha en inte så oväsentlig del högre intelligenskvot, än den än så länge, oäkta barnets tilltänkta fader

Fördelningen är från båda inblandade parter, överenskommet under tidsbegränsade kuddsamtal förlagda från arbetets avslutande kvällen innan, till strax före korna ska mjölkas och latrintunnan tömmas.

Det är inte mer än rätt att man nämner sakernas tillstånd i förhållande till deras ursprungliga beteckningar.

Således är drängen döpt till ”Staffan” och hans tilltänkta namngiven som ”Hedvig”.

Från arla ottan till sena timmen, sliter Staffan som en häst mellan två hötappar.

Hedvig är inte sen att inflika hur också hon, med arbetsbeskrivningen ”Odalbondens Röst och Tröst”, samt, då tid finns över till oförutsedda uppgifter, följer ”Kungens Lilla Pigas Metodbok ute i Diskbänksrealismens Vardagsverklighet”.

Odalbonden, som efter att ha beslagtagit Hedvig för egen del och med egna privata och priviligierade detaljstyrda förvecklingar som dygdemönster, låter udda vara rätt och det osagda förbli osagt.

Hedvig vet att inte syna en vinnande häst i munnen. Om öket dessutom till råga på allt visar sig vara en Trojan, vore det som att ta ut placeboeffekten redan innan sockerpillret har trillat ner i magsäcken, genomgått entropisk upplösning, med glans rundat första passagen och, som en 33 centiliters aluminiumburk, än så länge oöppnad, men till hälften fylld med råvaror från syntetiska källor, med en hög och ljudlig skräll, ramlar ner på en plats där konsumenten, efter överenskommet belopp är erlagt, kan ta den för given.

Vidare så är hon helt på det klara med att, syllogistiskt följdriktigt, är många barn i byn av Prosten förklarade som ”Oäkta, Faderlösa, Oidipala Horungar” kan det enda uteslutna vara att förhållandet mellan, tills Högsta Domstolens Klubba markerat motsatsen; ”Oäkta, Faderlösa Bortbytingar samt Oidipala Mylingar som gått upp i rök utan eld” och den oförvitlige Odalbonden uppstått som samma immateriella, inaffektiva, andliga mirakel som då Den Heliga Jungfrun av en från Ovan kommandes androgyn kastratsångare med Historiens vingslag på ryggen, erhöll den så länge saknade informationsbiten om hur att förklara för Joseph Carpenter, hur en obekräftad avlelse ändå kan leda till oförutsedda familjeplaneringar.

Ett envist rykte som är synnerligen svårt för Högsta Domstolen att avliva, återupprepar som ett mantra hur Odalbonden, då Odalmoran i egen hög person bevistar sockenkyrkan tar varje tillfälle i akt och mening att inte spilla sin säd på hälleberget.

Trots att Staffan är väl så medveten om att Nättrollen, i maskopi med Tomtebarnen på loftet, medan fålarna bevattnades, kunde byfånen Herakles städa stallet och, då denna hade andra uppdrag för handen och hastade, inte kunde invänta morgondagen, tog de hästade sadlarna och drog till skogs.

Där fanns Brunte, Sverker, Gamle Svarten, Harry Boy och favoriten Apelgrå.

Lofttomten Klas hade i överensstämmelse med riktlinjerna för egenmäktigt förfarande, utnämnt sig själv till formell ledare, medan samtliga personligt, åtminstone i betydelsen ”fysisk” närvarande, i en sluten omröstning, utsåg Nättrollet Loplop, tillsammans med vapendragaren, verkställande direktören och vice ordföranden Medietrollet Nicke, till informella, subversiva, subkulturella, asociala och impulsstyrda, med hastigheten 450 kilometer i timmen, utrikes handelsresanden, infiltratörer, influerare och kunskapare.

Då Odalbonden inser hur nära avslöjandet stått som det falna trollet i farstun, förklarar han för Staffan att, eftersom vita lögner står som spön i backen, bör Staffan snarast uppsöka närmaste tiggarmunkskloster, typ Franciskanare, och där, med de riksdaler som Odalmannen, av förekommen anledning, tillhandahållit som handpenning till Tomas och Hedvigs framtida hemförsäkring, inhandla ett avlatsbrev inklusive allt.

Har Staffan någon enda valmöjlighet i sikte?

Med sjumilastövlarna på och Odalbondens dalbohund Eldtungas flåsande i nacken, beger sig Staffan till Zauberberg, där han, medelst furnikulären, tar sig upp till Bergakungen och inför alla Lofttomtarnas och Nättrollens uppspärrade ögon stora som Rondetorn, eller numera alienerade UFO-tefat, bara för tillfället, med Hedvig som insats och pantsättning hos Bergakungen, utsätta Odalmannen för Anitras dervischinspirerade dans.

Bergakungen, som har suttit inspärrad i berget sedan Eldkvarn brann, upptäcker genast en första antydan till ett ärofullt avslut på Vendettan mot de livs levande skapelser som, utan psykodialysapparater med Kristet Blod, skulle fortsätta livet som hyperaktiva zombies.

Medan Odalbonden inväntar avlatsbrevet, hämtar Staffan, Hedvig, försätter henne som i trans i felsäkert läge på enspännarens kuskbock och drar sin kos bort till Bergakungens Hall of Fame.

Odalbonden, som i samma stund sitter på händerna med armarna i kors och rullar tummarna ömsom medurs, ömsom motsols, inser åt vilket håll det håller på att bära hän. Moraklockan har, eftersom kommande generationer inte orkat tillägna sig konsten på eget bevåg, att spänna fjädern och putta till pendeln, ännu inte insett vilken enorm betydelse det kommer ha, då Tiden inte längre låter sig, via gravitationens vågformiga rörelser, tidpilens oavkortade rörelser i riktning, förslagsvis parallellt utmed Ekvatorn, som då Solens strålar tangerar växthuseffekten och därpå, avviker i en kurs, i ljusets hastighet, vidare ut i Universums yttersta perifera orörda rytmiska rumtid-materia.

Odalbonden vaknar upp ur sin självuppfyllande profetia. Det som har hänt, har hänt. Det som ännu inte har hänt, är ändå förutbestämt i den betydelsen att mytologins Nornor, även fortsättningsvis, trots Digitaliseringen och Automatiseringen, oförtrutet kommer spinna röda trådar, öppna nätverk och förlägga högriskinvesteringar, i form av avrundade Bitcoins, i sådana klassiska verksamheter som ofta besöks i samband med konferenser förlagda i Hamburg, Amsterdam, eller Bankock.

Gemene Man, med Allgemeine Stechapfel Bahnhof Terminal Hospice Desinformation Service’s Pressekreterare, Hans von Spiegelgasse, vid sin högra sida, introducerar genom den Inre Marknadens Tullfria Gråzon, ett nytänkande utanför boxen.

Odalbonden, som hellre än aldrig är sen i vändningarna, tar det ödesmättade steget över från Neoluddismens ”Ta det Säkra före det Osäkra” och ”Du vet vad du har, men inte vad du får”, till Neoidealismens ”Först till kvarn…”, ”Till den som intet har, skall allt varda givet”, samt det trösterika i nödens stund: ”Livet handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det”.

Gemene Man, här i oheliga allians och oetisk kartellbildning med Crethi och Plethi, samt i samverkan med Allmänheten Detektiven, ställer sig tveksam till om det senast uttydda innebär en uppmuntrande uppmaning till otillåten tillägnande av annans egendom.

Här står Odalbonden, med båda fötterna med fasta marken under sig, rådvill på ostadiga ben.

Diplomatiskt retoriskt besvarar Neoidealisternas osvurne ledare Odd Fellow-goto-Bed, att sådana problem lättast kan avgöras med ett parti GO.

Den Rättrådige Roland av Törnrosens Sång skrider in till den Guilt by Association anklagades hjälp.

”Livet är lätt som en plätt, en bondomelett, eller en vol-au-vent, med champinjonfyllning.”

Anitra dansar för Odalbonden. Bergakungen håller löftet och ger Hedvig politisk asyl. Hedvigs livsfrukt visar sig inte alls vara resultatet efter Odalbondens snabbvisit hos Hedvig.

Inte heller säden som spillts likt begråten mjölk, visar sig ha någon avgörande betydelse för utnämnandet av faderskapet.

Då något barn inte kan hålla tand för tunga och utropar ”Det har gått Troll i det här”, tappar Bergakungen masken och måste till slut erkänna att Hedvig, efter besöket av budbäraren, som med risk för att anklagas för äkta, biologisk far till den än så länge inte nytillkomne, vägrar uppvisa någon form av giltig identifikationshandling, trots konkreta bevis, varken vara biologisk eller andlig mor till ett, än så länge inte försatt i ett välsignat tillstånd, välkommen Världsmedborgare, typ Metropolit, Kosmopolit och Astropolit.

Med lite bistånd från en kokerska specialiserad på ”Bondomelett”, kan Staffan och hans blivande trolovade Hedvig, fixa till en ugnspannkaka som, mot all förmodan, vinner Gastronomiska Automobilklubbens Första pris i klassen:

”Det Du ännu inte Haver, måste Du för att Spara, först Taga”.

Den apokryfiska versionen av Alförrädaren Pseudo-Ned-Ludd, lyder:

”De närvarande barnen med Fadern frånvarande, anklagar i nu gällande tystnadskultur, att om ifall den frånvarande INTE haver barnen kär, kan de i nuläget undra var Du är och vem Du i själva verket, är.”

Den skattebefriade svarta omeletten säljer som smör i solsken. Som brukligt är, med oskyldigt blå öga, inför Odalbondens oreserverade stränga blick, att de, drängen Staffan och pigan Hedvig, tappat inkomsterna då de, samstämmigt, unisont och i konsensus, hoppat över skacklarna för att därmed uppleva träsmaken från enspännarens kuskbock.

Odalbonden kräver att antingen ska Hedvig utföra en fri version av Isadora Duncans ”Salomes Sju Sjöjornas Dans” och därpå, som en ringa eloge till Hedvig, erbjuda Staffans Behållare för Tankens Frihet, på ett för ändamålet tilltänkt guldfat.

Staffan, som är en stark förespråkare för Allmogens Traditionsbundna Sedvanerättsliga Tystnadskultur satsar allt på ett kort och låter Hedvig, fortfarande utklädd till Salome, välja mellan pest och kolera i överensstämmelse med Buridans Åsna.

Hedvig, som inte är den som är den, men ändå, tills vidare gjort sitt, lystrar i suset från furornas toppar och uppfattar därifrån hur den Förtappade Ängeln Legio, telepatiskt förmedlar till Hedvig att Staffan, medan de fortfarande var på lyran, gjort Hedvig på smällen och därmed satt in en främmande bulle i ugnen.

Staffan, som nu kommit ut ur sin mållöshet, anför till Odalbonden att: ”Om du sköter ditt, så sköter jag mitt.”

Året därpå insåg Staffan att, när allt inte verkar stå rätt till, så kan det inte vara på något annat sätt.

Efterord:

Bergakungen har sedan barnsben lärt sig hur att förvända synen på Allmogens Gemene Man, Crethi och Plethi, samt Allmänheten Detektiven.

Numera förklaras sådant magiskt tänkande med naturbegåvning i Mentalism.

På så vis kan Bergatrollen i första hand, med Odalbonden som Odiskutabel Representant för det Onaturliga Urvalet, bortförklara Staffan som biologisk fader till Hedvigs naturtrogna avkomma.

När sådana argument kommer till sin rätt och ute i den praktiskt tillämpbara diskbänksrealismens vardagsverklighet, påverkar Lagens innebörd så att den andra vågskålen plötsligt väger tyngre än den föregående, vinner också sådana evidensbaserade informationsbitar, med omedelbar verkan, laga kraft.

Såsom Kronprinsessa i Zauberberget har Anitra förvänt synen på Staffan. Den kringgående rörelsen över Hedvigs levande, men i högsta grad, i viloläge, insomnade kropp, kan Anitra, trots att senare Odalbonden högljutt protesterat mot de orättvisa anklagelserna mot Staffan.

Faktum kvarstår. Kontrafaktiska metoder att betrakta Historien som en i Tiden och Rummet möjlig väg till regelrätt reträtt, leder ändå i bevis att Bergakungen, i konspirationsteoretisk symbios med Anitra, försett Staffan med osynliga guldtömmar. Liksom en gång Botten Vävare, i skenbilden av en anonym Åsna, umgåtts intimt med Titania, intar nu Anitra samma ergonomiskt riktiga ställning på de olympiska ängderna, att Staffan, styrd av sin omedvetna intuition, i akt och mening med att försätta Hedvig i ett välsignat tillstånd, istället, beroende på alkaloider inom bekvämt avstånd från offret, det vill säga Anitra i Hedvigs kropp, till Anitra överföra mänsklig biomassa i DNA-form, så att Anitra, utan minsta ansträngning från varken Odalbonden eller Hedvig, kan föda till världen en bortbyting som så småningom ska överta tronen efter Bergakungen.

Detta är en anledning till varför DNA också införda i nyöversättningar av Bröderna Grimms Sagor, kan iscensätta sådana fantasins begränsningar där en ”Bortbyting”, visst kan vara en korsbefruktad hybridform av Homo sapiens sapiens och Troglodytam erectus mytologicus.

Annons