En klassiskt utbildad Associativ Steganograf, här under pseudonymen ”Fidias”, vet hur att arrangera det än så länge ofärdiga Ordkonsthantverket till sådana oförutsedda faktaresistenta desinformationsbitar, motsvarande de Medicis föreställningar om hur Renässansparadigmet också i en hypotetisk kommande framtid, då den passiva delen av Provisoriska Aktionsgruppen för Florens Bevarande, såsom Etablissemanget, Nomenklaturan samt den tysta majoritet av kringresande affärsmän på avvägar från Sidenvägen samt Via Dolorosa, har beslagtagit, i immateriellt hänseende, omskakade och omrörda till oigenkännlighet, retoriska frågor och då i betydelsen, förslå slutförvaringen av borttappade effekter i motsvarande doserade kurvor som brukar förläggas i Venuspassagens Mellangård, mitt emellan Mångården och Sörgården.

Det fanns andra försigkomna som också eftertraktade samma viktlösa själsliga tesserakt.

(Varför Tesserakten äger sin givna plats inom det Associativt Steganografiska Ordkonsthantverkets domäner är därför att den har samma idealistiska inflytande på Platons tredimensionella på högkant upprättstående hexaeder (som så här med facit i fickan kommer att återkomma som visuella återgivningar av Skinners Box, Boeings Black box, Schrödingers halvlevande Katt som, innesluten en halvgenomskinlig box tvingas avstå från steget ut till loven runt het gröt, men i väntan på rätt tillfälle, besöker Andra ställets sandlåda, i bakgården intill Rubik’s Kub, som Platons Box i relation till Euklides rätvinkliga kvadrat.

Det Euklides i ”Elementan” påbörjade, kunde Erathostenes avsluta i hexagonens första hörna, Puben Halva Inne i Origo. Ett trevande möte mellan X och Y, men där det Wittgensteinska Språkspelet inleds med den Uteslutna Tredjes avspark.

Pythagoras, med hans hemliga destruktiva sekt, ”Pythagorean Primo Materia” bidrog med ännu ett delsvar till Kommissariens Gordiska knut.

Platon som antingen var före sin utmätta tid, eller senarelagda utsatta (Detta beroende på om ifall de gamla grekerna räknade Tiden i förhållande till Sedan Vår Tideräknings början med Big Bang som deterministiskt utlösande faktor, vars brakande ljud inte kunde höras i någon skog, eftersom Adams osäkerställda revben än så länge låg kvar på operationsbordet och Evas framtida förehavande mellanhavanden med Freuds oidipala Orm (Vit Salamander) tills vidare kommit av sig.

Euklides, vars ytterst begränsade tid han inte ens hunnit mäta ut från början till slut, verkade ha gott om fritid över till att dra raka förbindelsesträckor än hit och än dit. Distansarbetet som ”Legitimerad Lantmätare” var föga lönsamt om man räknade i BRD: Mark, men med förmånliga tjänster där även heltids markservice ingick i paketet, kunde Euklides dels förhålla sig till marken under fötterna som arbetsfält, såsom ytläget i en förespeglad fyrbent rektangel.

Euklides tänkvärdheter passerade Eufrat och Tigris, tills att de flöt iland som luftbubblor intill badande Pythagoréer.

Det förhöll sig långt ifrån så att alla talen fanns inräknade i Sfärernas harmoni.

Thalia, som sedan nyfödd i andra könets gestalt, gärna deltog i Orfiska Mysteriespel där även Extatiska Orgier i Ormgropar ingick som enskild punkt i det dagliga programmet, ansågs sedan det posttraumatiska födelseögonblicket, som på en gång lomhörd, tondöv och omusikaliskt begåvad.

Med devisen ”Cadentibus enim tentatio est Ars ” (Fritt översatt: ”Att Falla för Frestelsen är ingen Konst”) tatuerad ovanpå Dia Phragma, kunde Thalia vinna vem hon ville över till sin sida.

Ute på Marsfälten stod Marshararna öga mot öga med Marskatterna.

Somliga föll i fritt fall motvilligt ner i slagfältets skyttegravar.

I Wittgensteins närmaste karismatiska aura fann var och en av närvarande vapendragare med det sunda förnuftet i behåll hur sublima syllogismer i Tractatus sammanföll med Euklides mest rigida axiom i Elementan.

Som inom allt annat med vetenskapliga förtecken vet var och en av intresserade spekulanter hur partiklarna i gässliknande vågrörelser följer Månens attraktionskraft genom tidvattnets extrema motsatser från ebb till flod och vice versa.

Än så länge har inte ens Tesseraktens anonyma uppenbarelseman kunnat förklara hur en kluven atom utan sammanhållande skal, ut ur ett kaotiskt utformat svart hål, kan utsöndra antimateriella antikroppar som färdas i tvärs emot de rådande förhållanden som råder innanför Kosmos Universalnätverk.

En lättsam lekman iklädd en hermetiskt tillsluten thermooverall för skoterförare, kan helt förutsättningslöst och fördomsfritt behandla atomen inom samma behållare där minus tvåhundrasjuttiotre grader Celsius kan förhindra den mest stelfrusne att darra på underliggande läpp.

Vem var först? Platon med sin Academeia, eller Den Andra Diogenes Stoa på ett annat sälle i nära anslutning för ändamålet, offentlig plats även för Crethi och Plethi.

Var och en bevandrad i miljöer av gallerior, supermarkets, köpcenter och Passagerna i Paris (med en utsökt kommentar från Walter Benjamin) vet hur att, enkelt, praktiskt, lätt och bekvämt, fönstershoppa och då och då, när obehöriga utomstående är utom syn- och hörhåll, införskaffa något tröstpris för obotliga konsumtionsberoende.

Tesserakten kan alltså, på en tidslinje, härledas från Pythagoras och ända fram till, i tätt samarbete med Great Internet Mersenne Prime Search (GIMPS) (och har 24 862 048 siffror).

Inom Ordkonsten gäller regeln att tre eniga subjekt, typ ”Memen”, ”Morfemet” och ”Modemet” mycket väl kan, i semiotisk betydelse, motsvara ”Fadern”, ”Sonen” och ”Den Heliga Ande”. (Vilken som är utrustad med den kraftigaste formen av Permanenterad Vändpunkt, avgörs som suffixet efter ett ryskt familjenamn som gärna är detsamma som faderns ryska ortodoxa förnamn, typ Dante, Daniel, Danilo Danilowich).

Problemet om hur att betrakta utsidan av en tesserakts utanpåverk, är mycket intressant, men i det här sammanhanget, helt utanför ämnet.

Ett annat ämne som knappast kan ingå i sammanhanget, har ändå vissa gemensamma, betydelsebärande genomer, typ morfem eller substanslösa memer.

En Associativ Steganografisk Ordkonsthantverkare, som önskar kvarstå som sufflör i luckan, någonstans inne i dramats kulisser eller bakom något karmosinrött draperi, kan, för att utesluta en utomstående obehörig till rättssäkert läge, använda en sådan legendariskt person som nu alltmera sällan hamnar i rampljusets 15 minuter, nämligen ”Prokrustes”.

Om ifall Prokrustes levt idag, hade han med högsta sannolikhet ersatt utdragssoffan med en mera komplex tasserakt.

Dels för att tvinga in den oproportionerliga kroppen ytterligare en dimension utanför denna, eller den hinsides.

Här kan den uppmärksamma Läsaren/Tydaren finna en järnvägsknut för friliggande associationer.

Prokrustes har lika mycket gemensamt med Sisyfos, som Prokrastes har med Oblomov.

Somliga retroaktiva mytologer emeritus menar att Prokrustes, liksom Sisyfos, ingick i samma kategori av Överdrivna Handlingens Handgångna Man.

Där emot Prokrastes, samt den långt senare i sängläge utdragna Oblomov, hade samma ovana att ställa in kronometern på larmet: ”I Grevens Tid”. Detta förklaras som en spoiler alert redan i librettot:

”Greve Danilo (i den Gammaltestamentliga betydelsen ‘Gud är min domare’) Danilovitsch, Förste ambassadråd vid Pontevedrinska ambassaden och Hannas före detta älskare”.

Här finner Läsaren/Tydaren och en Associativ Steganografisk Ordkonsthantverkare in Spe ett otal växelspår samt avigsidor som, med lätta handrörelser, en rejäl nypa salt och tungan rätt i munnen, kan inleda till oförutsedda frestelser som sällan eller aldrig går i land. Detta främst för att Kvaliteten sträcker sig långt utanför Kvantitetens ytterst begränsade ramverk.

Naturligtvis är Sisyfos lika lätt att argumentera med, som Oblomov. Detta beror ytterst på att Oblomov var mer lagd åt det quietistiska hållet, medan Sisyfos hellre föredrog att, alldeles i onödan, dra det ena benet efter det andra.

Andra historiska inflikare antyder andra anledningar till varför klostermunkarna inte bara måste ingå i en tystnadskultur, utstå destruktiva sektliknande envägs relationer och, liksom en Freudiansk tunghalkning, bokstavera ”SM” som ”s/m”. Detta i sig bör antyda hur Newtons färgskala inverkade på Dansen kring Treenigheten. (Att förhålla sig till Treenigheten som om Anden utgjorde Den Uteslutna Tredje, ansågs av de särskilt invigda och utvalda, som en Dödssynd med oregerliga proportioner.

Svaret på frågan om varför endast skalliga män med tonsurer, istället för mensurer, ingår i klosterverksamheten med deltidsarbetande abbot kan bero på det vanligt förekommande citatet om ”Homo mensura” endast tillföll Friställda Frigående Friherrar Fritagna Från Frilagd Frigolit.

Mycket tyder på att Munkväsendet har tre pelare som bärande stöd. Utan varken alfabetisk eller kronologisk ordning, kan Läsaren/Tydaren tydligt uppenbara grundläggande, väsentliga destruktiva sektbeteenden som ingår I Pythagorean Club, Platons Academeia och Stoas gallerior

med färdigformulerade i all hast, eloger till Euklides ”Elementa” den i Tre dimension motsvarande, något

Pilgrimer, än så länge medvetet närvarande av Svartmunkeordern ”Fattigmunkarna, ”Tiggarmunkarna” och Den Helige Fransiskus Oäkta Brödraskap, efter att ha avklarat Via Dolorosas första raksträcka, önskade släcka törsten i en närliggande taverna med det inte alltför överraskande namnet: ”Via Dolorosa”.

Som äkta olycksbröder har för vana, lade de ner varje tillräcklig sekin, dinar och skärv, på den spruckna bordsskivan. Efter en synnerligen försiktig, nästintill blygsamt förödmjukad inställning till den tillfrågade, kunde bröderna, för den hopsamlade kassan erhålla fem fiskar, två bröd och en flaska av det klassiska märket ”Algère”. Det båtade inte bättre att, utan minsta antydan till meningsskiljaktigheter, kunde de i konsensus sända iväg det redan förödmjukade ombudet till tavernans krögare och, med minsta darr på underläppen, lägga kapitalsamlingen på bordet, samt beställa:

” – Så mycket vin som kan erhållas för denna klumpsumma till guldfot från dansen kring guldkalven, typ Nietzsches Dansande Stjärna Lulu!”

Då krögaren och hans äkta hustru var till den milda grad troende på högre makt, typ energi, enades de om att i förebyggande, preventivt och profylaktiskt syfte,  sträckan på Via Dolorosa avklarad, önskade släcka törsten hos en klunga av än så länge medvetet närvarande anhängare till Den Helige Franciscus, intaga ett otal kannor av det klassiska märket ”Alger”. Med Franciskanen ytterst begränsade ekonomi i åtanke hade krögaren tillsatt hembränd Klosterlikör med en knappt kännbar air från smaksättaren Finkel.

Fidias bevakade byggnadsarbetarna, nyanlända egyptier samt en stam som sade sig brutit sig ut från Moses Tolv, men då Babels Språkförbistringen kom av sig och spårade ur då frivilliga determinister hellre sökte sig bort till den mer känsloladdade Fidias arbetsläger och, som en första välkomstdrink, erhöll varsitt halvfullt gratis glas till brädden fyllt med ättika till minne av en som aldrig vilade på lagrarna, men som man så här i efterhand, ändå tog sig en tupplur eller powernap, för att därpå med förnyade kraftansträngningar, ta i tu med nästa gotiska spetsbåge.

Inte ens en nytillkommen Läsare/Tydare och kanske blivande in Spe kan föreställa sig en Fidias som, med nödvändig men inte tillräcklig grad av framförhållning genom levande fantasi, allra först reser det gotiska valvet i lodrätt läge, för att, som motsvarande Matadorens något oplanerade ingrepp på dragdjurets parti mellan huvudbasen och, ungefär mellan entrecôten och högreven, själva dödsstöten, en sista bekräftelse och med slutstenen anse valet som färdigslaget.

Alltså, inser även den minoritet som annars är införstådd med vitsiga anekdoter om Alexanderhugg och Columbi Ägg, är det ur byggnadsteknisk synpunkt bättre att slå valvet, även om det kan kännas omoraliskt opassande, i liggande läge.

Vid slutstegets slutfas ligger slutarstycket som slutsten utslagen till Gemene Mans förvåning.

Senast uppdaterade angående senare tiders mer brutalistiska byggnadsverk i vilka till och med modernistiska material, typ ”armerad betong”, ”pansarglas”, ”svenskt härdat stål” och ”remixad cement” antingen har förlagts på en hylla utom räckhåll för byggherrens, på en armslängds avstånd, trevande fingrar.

Såsom nödlösning betraktad har Steganografen istället utfört en mycket detaljerad postplatonsk form, föreställande en tredimensionell modell som skalenligt motsvarar varje minsta dammkorn som kunde ses med blotta ögat i virvlarna ovanför Svarta listan tvådimensionella yta.

Med Skriftställarens problemformuleringsprivilegium till anspråk på tolkningsföreträdet kan ändå Läsaren/Tydaren, efter en godtycklig stund av återkommande granskningar, upptäcka att mellan raderna kan vederbörande, än så länge behörig utomstående, framkalla, medelst ett värmeljus under A4-arket, den osynliga klartext som är skriven med citronsaft och därpå lagts på hyllan för att utsättas för oväder, kastvindar, kulblixtar samt Solens uttorkande sken..

Som Esaias Tegnérs berömda bevingad ord lyder: ”Det Dunkelt Sagda är det Dunkelt Tänkta”.

Inom det Associativa Steganografiska Ordkonsthantverkets (framöver, på grund av utrymmesskäl, omnämnt som, på ytan traditionsenligt men åberopar av sedvanerätten omnämnd i förbigående i senaste numret av Svensk Författningssamling, utsträckt i två dimensioner.

Eftersom den tredje dimensionen, i ett hypotetiskt skikt mellan bladets sidor, visserligen fungerar som ett sammanhållande lim, bör ändå det ändå, inför Gemene Mans granskande korpögon, anses duga som ett särdeles lämpligt utrymme för Associativ Steganografisk Ordbehandling.

Bortsett från vad som kan finnas mellan raderna, underförstått i betydelsen ”innebörd” och svart på vitt i det finstilta kråkfötterna är det just den här paradoxala föreställning som zenbuddhistens koncentrationsförmåga upptas av, eller hypnositörens inbillade möte mellan två motsvarande pekfingrars ytor.

Det Euklidiska utrymmet kan med fördel innesluta både prefix, modem och suffix, förutsatt att syntesen för någon närvarande medveten införstådd inplacerat paradoxala desinformationer med kontrafaktiska ordalag i motsatt, moturs, färdriktning.

Annons