”Handelsresanden (Loman) med två tomma, men än så länge, smutsiga händer, men ej född med tummen i handen, hade avsikten att med rätt handlag två sina händer. Då (Loman) inte längre orkade sitta på händerna med korslagda ben, armarna i kors fattade (Loman) med båda händerna handfast om handlingen att bege sig till Handelsbanken i Handen och där förhandla om ett handlån.

Med hela handen uppsträckt, kunde en handledare med hela handen visa (Loman) till en handfallen handläggare.

(Regeln tillåter egentligen inga utvikande avvikningar, men med hopp om högre grad av underhållning kan vissa eftergifter godkännas i förhållande till den kontextuella diskursen.)

Den handlingsfattiga handläggaren framhöll för (Loman) kalla handen. Då (Loman) inget hade för handen, men inte heller ville lägga benen på ryggen, kunde handläggaren, i symbolisk mening, med ett mentalt handfängsel, bakbinda (Lomans) händer bakom (Lomans) breda ryggtavla.

(Loman), som övergivit tanken om livet med handbagaget som trogen vapendragare, än en gång bege sig ut på resande fot och smutsa ner handflatorna med vägdamm, fick kalla fötter och föll handlöst ner i handlingsförlamning.

Allt efter hand återkom handlingskraften. Vilket hantverk var bättre än konsthantverket? Ett handfast handslag värmde mer än en avvisande kalla handen.

Liksom huvudet är skapelsens krona, är den medföljande lekamens övriga lemmar ej heller att förakta. Med kallt blod, håret på ända, is i magen, men med ett gott hjärta, återvände (Loman) till Handelsbankens handledare. Just som handledaren hade för avsikt att upprepa sitt forna handlingsmönster, kunde (Loman) uppvisa för den tidigare så handfallna handläggaren en utsträckt, avvärjande olycksbådande, sinister huvudhand.

Handledaren hänvisade (Loman) till en mer handlingskraftig handläggare. Handläggaren, som för tillfället inte hade något för händer, skakade med ett handfast handgrepp (Lomans) hälsningshand samt visade med handen på en handgjord läderfåtölj. Handläggaren granskade föregående handläggares handhavande av (Lomans) anhållan om tillhandahållande av tillfälligt handlån. Den ställföreträdande handläggaren inledde en förhandling i vilket (Loman), efter löfte om att inte handlöst gå till handgripligheter mot föregående handfallna, för att inte säga handlingsförlamade, handläggare, kunde den nuvarande handläggaren så här i efterhand ge (Loman) en handpenning som första handräckning.

Äntligen på de med uppstrumpor betydligt bekvämare fötterna i, kunde den före detta handelsresanden (Loman) nu bege sig handelskammaren för att där erhålla tillstånd till utrikeshandel.

(Loman) åter på framfötterna, drog inte benen bakom sig. Utan att kasta handsken som handen passade i, men inte heller med tummen mitt i handen, slog (Loman) en enhands frivolt, landade i handstands och med handgreppet om handstödet, insåg klartänkt att med båda fötterna på marken, kan inte ens en handlingens man undkomma en utsträckt hand.”

Annons