Den Associativa Steganografiska Ordkonsten har mycket gemensamt med Samplingstekniken. Metoden som används speciellt i populärmusik typ Hip Hop, House och Electronica.

Traditionella artister kan uppleva hur deras egna tillverkade alster missbrukas av dem som via elektroniska utrustningar plockar russinen ur kakan. Schismen handlar om Upphovsrätten; vad som är original och vad ska förklaras vara ett förargelseväckande plagiat?

Många av dem som hämtar valda beats och bits ur färdigbrända produktioner håller för riktigt och sant att i det rådande nuläget är samtliga färdiga verk, mer eller mindre behandlade genom digitala processer i vilket de som ligger ute till allmänhetens kännedom om populär underhållning, har genomgått medvetna eller omedvetna urval i omstruktureringar, redigeringar, filtreringar och retuscheringar. Allt detta beroende på vilka maskiner, till exempel mixerbord, syntar, rytmboxar och programvaror, som ingått i hyran av avancerad studio.

Motsvarigheter finns i andra konstarter.

Om ifall en dadaist som Marcel Duchamp målar mustasch på (ett vykort föreställande) Leonardos berömda mästerverk ”Mona Lisa” (”La Joconde”), är det fortfarande samma bild, men genom åverkan, skändad, eller är det en ny?

För en allmänbildad, som inte alls måste vara bevandrad i klassisk konsthistoria, kan frågan tyckas enkel, men för den som upplever ”L.H.O.O.Q.” med färska ögon och klar blick, blir den senare parafrasen kanske till och med mer synonymt med ett första ursprungligt original.

Samma frågeställning kan också överföras till analoga texter med skönlitterära anspråk. Översättningar, bearbetningar och subjektiva föreställningar kan vara avgörande för vilken en Harold Bloom föredrar bäst stämma överens med banbrytarens immateriella vision.

För en auktoritetsbunden bokstavstroende kan valet bli allt annat än rättvisande. Den typiska uppfattningen är att den allra första utgåvan på originalspråket också ska uppfattas som med sanningen överensstämmande. Där emot; för en auktoritetsbunden litterärt bevandrad är den senaste och sista versionen alltid bättre formgiven, än alla de tidigare, mer eller mindre, otidsenliga.

För en bokstavstroende är den första utgåvan av Johann Wolfgang von Goethes ”Faust” den bästa tänkbara versionen av ursprungsverket som verkställaren förverkligat manuellt utan tillgång till mekanisk skrivmaskin.

Många liter vatten rinner var dag under Paris broar. Utifrån Goethes vackra handstil kunde en initierad i Gutenbergs hemligheter konvertera skönstilen till gotisk fraktalskrift. Detta kan lämpligast exemplifieras när textmassan, men inte kontexten och klartexten, först är synliggjord för folkmassans lojala undersåtar vars största bedrift blev att underkasta sig Maximilian I:s befallning.

Ingen nu levande kan med säkerhet veta om de brutna typerna kunde haft något att skaffa med sonen Filips äktenskap med Johanna den vansinniga, men rent hypotetiskt och med lite överdriven fantasi, skulle de mycket väl kunna ha varit en passande morgongåva.

Johann Wolfgang von Goethe visste säkert vad han gjorde, då han i Weimar år 1832, förfärdigade en egen version av Marlowes ”Faust” (c:a 1592). Thomas Mann långt senare, ville inte vara sämre han.

Om ifall von Goethe, i sin gravkammare i Weimar, förblivit vid sina sinnens fulla bruk, med kännedomen om senare generationers frispråkiga förhållningssätt till textmassan, skulle ha svårt för att ligga stilla, borde han ändå, efter att ha hört citatet ”Plagiatet är den bästa formen av smicker”, upplevt hur en andaktsfull frid spridit sig över hans livlösa anlete.

Läsarens/Tydarens inställning till bokstävernas vågräta enskilda ställning är påverkad av mer syntetiskt artificiella uttryck, än naturligt biologiska. Organiska, obegripliga meningar måste ju ändå, någonstans någon gång, etymologiskt ha härstammat från cybernetiska idéläror och tankesmedjor.

Utövare som inte bara förhåller sig passivt till textmassans finstilta kontext mellan orden och under meningarna kommer snart bli varse hur klartextens informativa budskap sammanfaller med fakta hämtade från allmänbildning, särintressen, konkret förståelse samt graderade abstraktionsnivåer.

Annons