Med hänsynslös logik i dialektisk (att finna sanningen genom frågor och svar) dialogform kunde prokrastinerande gäster lägga fram brännheta ämnen sådana som hur associationsbanornas tankegångar inverkade den sista normalbegåvade Atenarens vardagsnära, i agrarkulturella sammanhang ”jordnära”, eller ”jordbundna”, omfattande yrkes-, familje- och fritidsliv, där den enäggs tvillingbrodern Odalbonden plöjde fåror till kommande odlingar.
Daniel Sjölin: Världens sista roman (citat från Amelie Björcks recension i Göteborgsposten, klockan 03.30, tisdagen den 7 augusti 2007):
Lite längre ner:
”Helst hoppa på tankebanorna redan inne i huvudet och i farten veckla ut sidostick som annars skulle förbli oartikulerade.
Det är med andra ord en typ av realism som ”experimentalister” som Breton, Joyce, Simon, Burroughs – eller Jarl Hammarberg – brukat eftersträva. Deras yngre kollega tycks minst lika uppriktigt nyfiken på vad som egentligen händer i hjärnan när man tänker … Det är som om han faktiskt tror sig kunna hinna ifatt tanken, eller rentav dess förstadium, med tangenterna.”
Platon (inklusive Alter Egot, talröret och megafonen ”Sokrates”), i närvaro av blivande akademiker, formulerade sarkastiska inlägg som mest anknöt till obekräftat skvaller från mutade residenter, alienerade visitatörer och välfärdsturister, som för tillfället befann sig på Kerameikos vid Syntagma, gav bränsle till fantasier om fria aristokraters demokratiska rättigheter till slavarnas, (motsvarande Spartas ”heloter”) fysiska anatomiska teatrar.
Som Benjamin, 1940, valde att, i lite provokativt syfte, formulera problemet:
”Det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari”.
I verklighetens Platons Staten hade Aristides sympatisörer för länge sedan passerat sista stadiet av blasfemisk levnadsmättnad. Då det kunde föranleda andra mer kortsiktigt makthungriga att ta över styret, gick männen, man ur huse.
Krönikören Aristofanes hämtade inspiration från då Lysistrate och hennes oköttsliga medsystrar, den tidens föregångare till suffragetternas WSPU, förvägrade respektive äkta makes orättmätiga behörighet att utan ömsesidigt samtycke, delta i akten motsvarande det mytologiska monstret Det Tvåryggiga Djuret.
Detta kan ge en anledning till att åter upprepa en sägenomspunnen, men dess värre inte mer sanningsenlig, myt om hur Lars Molin, efter ett intimt umgänge med Vita Frun, tillsammans med henne besökte ett avträde och genom hålet i väggen fallit ner till en träckbeklädd sluttning där de första tussilagorna öppnat sina ljusgula kronor upp mot Moder Sols behagfulla strålar.
Än i våra dagar brukar akademiskt utbildade mytologer jämföra väsendet med alltifrån den enögda cyklopen utan skygglapp, till den med minst åtta huvuden utrustade Hydran, som av många förtäljare av folkloristiska sägnen och amsagor för godtrogna samt deras dibarn, omförhandlade till Den Niosvansade Katten. (Allmogen kunde bättre svälja betet om en något missbildad huskatt, än en genmodifierad hydra.)
På Agoran var folklivet, det vill säga Crethi och Plethi, Gemene Man och Detektiven Allmänheten redan satt i liv och rörelse och på full gång.
Ute på Konstitutionstorget var det fritt fram för agorafobiker, då Tonkins teorier vunnit så starkt genomslag att den fria marknadens aktörer dragit sig ner under jord. (Det var långt före kommunikationsministern Andromedes givit fria händer till Metró Athínas.)
Ugglemynten växlande hand. Amforamarknanden vid Kerameikos var känd över hela världen för verk av Fidias och Perikles, men var också ytterst lämpliga som steganografiska objekt, med brunaktiga piller liknande harspillning, långt bortifrån Himalayas branta sluttningar, Shanghais dunkla gränder och Shar-e Sokhtas Shangri-La-liknande seniorbostäder och av Gud bortglömda äldreboenden.
Agorahandeln gick till som alla förrättningar i gemen. Försigkomna hovtraktörer, eftersatta restauratörer och samtida källarmästare sålde redan dagen före torgdagen, trottoarserveringens bordsplaceringar till morgondagens icke praktiserande söndagsfilosofer samt deras lättflyktiga skönandar.
Oinsatta influerare spekulerade vitt och brett om förra veckans oavslutade affärer på svarta börsens utmarker.
För att inte reta förbipasserande i onödan, tillrättalade trendkänsliga flanörer anspelningar på hur förtroendeingivande marknadskrafter, som till exempel de så vanligt förekommande ”Tillgång och Efterfrågan”, genom kortsiktiga impakter eller långtgående kulturådror, inverkat på kundunderlaget i dygnet-runt-öppna tavernor, bodegor endast tillgängliga efter siestan, eller ristorantiinfluerade speak-easies för vilseförda kringirrande.
Långt senare och betydligt närmare Polcirkeln skulle förekomma, speciellt utanför Uppsala högar med deltagare från en av de tolv ursprungliga stammar som över Etiopien i vasskutor givit sig av till Ostindien och vars främsta kännetecken var bruket av synkoperade rytmer, typ som markerade takt 3, istället för takt 1 och med jämna mellanrum, tätt återkommande bakslag på bakslag, speakeasy-inspirerade från USA:s torrläggningsperiod, underjordiska proteströrelser mot italienska housegruppen Coronas inflytande över daggstänkta berg samt Anders Perssons fuga (light house), som i och för sig, mycket väl skulle lämpa sig med ”hoppsan” i Calypson.
Locals som var dag residerade vid torgets hörn och kanter, lät sig serveras av arroganta, atletiska, ganymeder och au-pairflickor som förläst sig på de Sade, Proust, Toklas och Nin.
Smaken var som bakverken. Många var de som, utan personlig kännedom, förespråkade kakor uppkallade efter Madeleine. Andra, mer sparsmakade, föredrog Alices hembakade version av ”Escrime Passionel”.
Då flertalet gäster för länge sedan förbrukat sina arbetsminnen på borttappade krognotor och kvarglömda taxikvitton, kunde ingen finna något fel i att intaga samma rätt ”Same, same…but different” som dagen innan.
Varje tugga var ändå värt sitt pris. Helgrillade lammstekar drypande av fett inledde antikens ohämmade orgier, där exalterade satyrer förde in i dansens virvlar, frivolt högtidsklädda herdinnor och bortsprungna nymfer iklädda endast lagerkransar.
Herrskapsfruarna tittade nedlåtande på kaffeflickorna, men insåg först en lång tid senare att de fåvitska jungfrurna, likt de Gyllene Årens flappers som Daisy och Zelda, gått i bräschen för modet med fikonblad.
Mer dionysiskt lagda, än apolloniskt, frimodigt frisinnade coachade överviktiga fram till, för puritaner, frestande spartanska bantningskurer, medan de själva deltog i glada stämningar i goda vänners lag, blev allt sällsyntare.
Demokratins källa var i uppehållsstillstånd. Trätunnor till brädden fyllda med kådsmakande retsina drog ouzons sista aromatiska eftersmak av anis, ut ur eklaggarnas markerade ådringar.
Lakoniska ungmör i naturlig storlek, från staden Karyai som, om de bar på en korg, kallades för canephorer, understödde med sina, innan Bikiniöarnas tudelade simdräkter bokstavligen exploderade på Mallorcas långsträckta badstränder eller framför atletiskt byggda poolstädare som extraknäckte som amerikanska gigolos, poserade inför blåhåriga pantertanter med stärkande paraplydrinkar i högsta hugg, togabestyckade torsos och hermetiskt tillslutna skyddsfodral, lite i stil med kyskhetsbälten tillverkade intill Mesopotamiens floddeltor.
Sifniernas kulturmärkta byggnad var specialkonstruerad för ansedda publikaner, påstrukna fariséer, kringresande dansande björnar, samt andra, i den ordningen, okrönta kronkallar, skalliga kronvittnen och skallrande kronvrak.
Den i steganografin bevandrade känner av erfarenhet och ohejdad vana väl till att i stadsstater som Antikens Aten och Rom uppskattades, mer än allt annat, nyhetens behag. Ändå rönte talesättet ”Inga Nyheter är Goda Nyheter”, inga som helst framgångar.
Den steganografiska metoden kan avslöjas i en transparent form av inslagen födelsedagspresent i genomskärning:
Textmassan representeras av silvertejpen samt tillhörande snöre som kan beskrivas i termer av blänkande guldimitation och, med den ena hälften av en sax designas till fraktaliserade krusiduller.
Kontexten har den egentliga omslutande funktionen.
Klartexten är, oavsett om den är åtråvärd eller oönskad, själva utgåvan eller presentartikeln.
Informatörer och kommunikatörer, ambulerande häroldrar, tjänstgörande kurirer, sommarvikarierande postiljoner samt fotbeklädda med vingar, angelos, delgav genom dricksmottagande, servila springpojkar som, i spåren efter Gudfaderns investeringar i riskkapitalistiska D-kupformiga Omega-aktier, förlustande gourmeter på senaste nytt från legionärsjuka på bondpermission som för tillfället huserade på Piazza Navona.
Envisa, men än så länge obefogade, rykten spred sig som präriebränder över stadsterrängens kinesiska murar och vågliknande takåsar.
På grund av sin kreativa begåvning erhöll Lasse-Maja på Carlstens fästning, en i jämförelse med fångar typ Gemene Man, en upphöjd ställning som priviligierad, men fortfarande fågelfri.
Gillious Arn var långt ifrån först. Ryktet om Lasse-Maja spreds från Haparanda i norr till Ystad i söder, Stockholm i öster och Göteborg i väster. Lasse-Majas fantasi och kreativitet kände inga gränser. Helt befriad från transfetter, såg Han/Hon/Hen till att det infördes charterresor från främre orienten och fjärran östern.
I Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning godkände Segerstedt i egen hög person Lasse-Majas reklamannonser speciellt avsedda för Detektiven Allmänheten, om hur livet på Marstrand kunde upplevas av Crethi och Plethi.
I kyrkofädernas syjuntor, diskuterade husmödrarna, i överensstämmelse med den underförstådda regeln: ”Jag säger bara det, så har jag ingenting sagt”, om huruvida den tidigare omnämnda ”John Doe”, Bockstensmannen, haft ihop det med Carlstens motsvarighet i det motsatta, men svagare, könet, ”Bockhornsklöverhustrun”.
Ett rimligt tecken som kan tyda på det, är att de båda har en diffus anknytning till, på den tiden det begav sig, eldiga, under smeknamnen, antingen ”Tanngnjost” (”den som gnisslar tänder”), eller ”Tanngrisner” (”den som har glest mellan tänderna”) ” den numera utslocknade ätten Stenbock.
Behovet av uppmärksamhet och bekräftelse ledde i sin tur till att fångarna, i samspråk med turistande globetrotters, kosmopoliter, wanderfögeln och jetsetters, kunde sälja souvenirer och egna författade självbiografier, med resultatet att internerna med rentvättad valuta, med administrationens bistånd och ett antal silvermynt under bordet,kunde inhandla betydligt näringsrikare, i överensstämmelse med kostcirkeln, delikatesser som färsk hummer, pilgrimsmusslor, Gula Änkan och ”Carlstens Flaggpunsch at Marstrand’s rocks”.
När kronprins Oscar (sannolikt den Förste) besökte Marstrand 1835, erhöll Lasse-Maja en inbjudan från den blivande statschefen om att gå över landgången till Majestätets skuta, ångskonerten Valkyrian.
Kungaämnet och transpersonen lade ner titlarna, blev Du och Broder, och Lasse-Maja förtäljde för Kung Domaldes tronarvinge, med sanningen, mer eller mindre överensstämmande, underhållande anekdoter.
Lasse-Maja, van vid rollen som att stå vid spisen och föda barn, tillagade både Rydberg, Jansson och Melba.
I gengäld kunde Drottens äkta efterträdare berätta om delikata detaljer då han, utklädd till Gråkappan, ute på kungsleden och kungsgator, i skydd för paparazzis nyfikna korpgluggar, i all hast gjort blixtsnabba visiter hos giftasvuxna döttrar strax före bröllopsnattens inträdande och att han, med avsikt att dränka sorger och bekymmer angående byarnas samtliga oäktingar och bortbytingar, samt sådana som antingen satts ut i skogen till varulvarna, eller blev föremål för änglamakornas barnomsorg, och, när arbetsdagen var överstånden, tyckt sig höra mylingarnas hjärtskärande sommarplåga, ”Say my name! Say my name”, istället för att ta sig i kragen, drog en varnagel innanför västen.
Som grädde på moset, kommunicerade han med mönsterfången texten som senare skulle bli till bevingade ord och inga skillingtryck:
””Fredens värv”, ”ehuru mindre glänsande än krigets bragder, har burit rika skördar, inte ensamt i vetenskapliga framsteg och industriell utveckling, utan också i en större vördnad för människors värde, i en ömmare vård om de lägre klassernas upplysning och välstånd. Ädla omsorger har sträckt sig även till den på brottets avvägar förirrade, som man börjat betrakta mindre såsom en fågelfri, för alltid förskjuten varelse, än såsom en vilseförd, fallen like, för vars omvändelse och bättring man känner sig manad att tänka och handla.””
Andra backstusittare i burspråken utan skvallerspeglar, som faktiskt skulle sitta inne, hade andra erfarenheter att komma med. Direkt ur deras egna tandlösa munnar, förmedlade de, om inte obestridliga sanningar, så åtminstone högst, där inte brott kan uteslutas, förargelseväckande muntrationer.
Samma nyheter som dagen innan; om hur hemlösa vagabonder stod vid Via Appias vägrenar och sträckte ut tummen mot främmande passerande.
Fattiga, men synnerligen villrådiga jungfrur från Kolkata (ej att förväxla med turistfällan ”Golgata”) med lätt uppdyrkade kyskhetsbälten kom fram till framförare av långtradare vid autobanernas uppehållsorter och svor på vad som helst, att de ännu så länge, men kanske bara innan solen gick ner, förblivit orörda ungmör.
Mer bevandrade ute på Europas raksträckor kunde förmedla diffusa betraktelser om hur vardagslivet på torgets marknadskrafter omsatta i verklighetens ”Tillgång och Efterfrågan” (Lite som Hönan eller Ägget, eller Matematiken som Uppfinning eller Upptäckt) inspirerats av Idévärlden, de rymdgeometriska formerna, moraliskt uppfostrande och sedelärande rättesnören samt tänkvärda sentenser om huruvida individens begreppsapparat, vars information mestadels uppstått genom hörsägen, skrock och vidskepelse, påverkats av den betydligt mer avgörande hypade tidsandan, då Lyktgubben utmanade nattugglornas från Aten, skuggor med dödsurets dystert egala; Tick-Tack-Tick-Tack.
Lyktgubbens rutinhandlingar ingav nattväktarstatens medborgare falska förhoppningar om ljuset som i förbifarten kunde skymtas i änden på deras individuella resa med Karons färja över till Lorenzinis nöjespark, Terra Magica. (Det var där som Axel Karlson myntade uttrycket på tuben med celluloidfilmrester upplösta i aceton, om den senfärdiga åsnan.)
Ett förbigående varsel om hur socialdarwinistiskt utformat samhällsmaskinerier där logaritmer av mekaniska alfabet inledde occitanska sånger om hur pageklippta riddare, utklädda till fattiga trubadurer, uppvaktade ärbara jungfrur uppburna av lägliga karnaper.
Förkortade memer och lite längre bestyckade vandringsägner kunde låta: ”Livet är en strid och äktenskapet är ingen vapenvila.”
Troligen är det sådana anspelningar som Andreas Capellanus beskriver sin bästsäljare från 1100-talet, Om kärlek: “äktenskap är ingen verklig ursäkt för att inte älska”.
Filosofisk-pragmatiskt lagda väktare pläderade för att permanentera sådana carnapanska elementarupplevelser, i stil med vintage konkretiserade strukturer där var oberoende medborgare ägde rätt till ett eget stall av frivilligt barnafödande proletorskor.
Villiga äkta makar med minst tio barn i åtanke drog sitt strå till stacken. Saktmodiga drönare i färdriktning mot Carlstens stenbrott, föredrog hellre att dra benen efter sig.
Långt senare skulle Platons teorier träda i laga kraft när Darwin utkommit med huvudverket om hur den ena generationens tillkortakommanden utgjorde förutsättningarna för nästkommande naturliga urval av frälse kallblodiga beslutsfattare.
En annan jätte vars axlar ännu ingen stod på var identiskt densamma som faderskomplexets upptäckare, Freud.
Med provokativa, psykoanalytiska teorier om ungersvennen Hans oförmåga till att göra bestående intryck på familjeflickans hysteriska anfall, kunde Freud i sitt enskilda privilegium som problemformulerare vars främsta fixa idé, livet ut, förblev att sätta ord på bortträngda känslouttryck, trygga också dottern Annas framtid med informativa texter om undermedveten dragning till incest.
Annas närmaste framtidsplan var att uppnå ställningen på Maslows karriärstege att bli sin egen lyckas smed. Hennes bidrag till fortsatta studier av Wiens inre familjeangelägenheter, men nu skräddarsydda för londonbor i Hampstead, utgjordes av standardverket om hur hysteriska själar besatta av köttets villighet, in i det sista utvecklade obearbetade försvarsmekanismer.
Gemene Man brukar undra om Oidipus faderskomplex anknöt till Sigismunds egen upplevelse av fadern Jakobs relation till tredje hustrun och Sigismunds moder, Amalia. Detektiven Allmänheten menar att Freud inspirerats av sitt eget förhållande till sonen Jean-Martin, med Martha som moder.
Klartexten till Sofokles körsång om ”Kung Oidipus” skulle kunna se ut så här:
”Kungaparet Laios och Iokaste i Thebe får av ett orakel reda på att deras nyfödda son ska döda Laios och äkta Iokaste. En herde erhåller det känsliga uppdraget att lämna sonen ute i ödemarken. En annan herde hittar barnet och tar med det till kung Polybos i Korinth. Polybos uppfostrar barnet som sin egen son.
Oidipus får reda på spådomen om att han ska mörda sin far och äkta sin mor. Eftersom han inte vet att han är ett hittebarn flyr han från Korinth.
Ute på landsvägen möter han en man i en stor vagn och två soldater bredvid sig. Den gamla vanliga visan om höger- eller vänstertrafik återuppstår. Oidipus dödar mannen (som är hans far) och soldaterna.
Han fortsätter färden och kommer till Thebe. En sfinx belägrar staden. Sfinxen kan endast besegras genom att någon svarar rätt på en gåta. Oidipus svarar rätt och sfinxen kastar sig ner för berget och dör.
Oidipus får veta att kung Laios dödats av ett gäng stråtrövare. Han gifter sig med drottning Iokaste och får fyra barn med henne.
Thebe har drabbats av en landsplåga, en sjukdom. För att få veta vad han ska göra, skickar Oidipus Iokastes bror Kreon till Oraklet i Delfi. Kreon återvänder med meddelandet att Oidipus måste straffa Laios mördare.
Han rådfrågar en blind siare vid namn Teiresias om hur han ska hitta mördaren. Siaren svarar att han själv, Kung Oidipus, bär om nacken sin fadermördare.
Oidipus forskar i saken och kommer fram till slutsatsen att det är han som dödat Laios. Han får också veta att Iokaste är hans mor. Iokaste hänger sig. Oidipus sticker ut sina ögon och flyr.”
Så kontexten:
”Läsaren/Tydaren kan här, utan att dra på gasen alltför mycket, ana en komplottliknande konspiration omgestaltad till klassiskt dramaturgisk iscensättning.
Var litterärt bevandrad person vet att lögnen är säkraste vägen till både lyckad intrig och, vid olycksfall i arbetet, en mer vit lögn, nyss upplockad ur gråzonen till det oanständiga, ut ur en misslyckad dito.
Som god fader borde Kung Laios ha misstrott oraklet och dömt kanaljen till stegling. Han skulle ha behållit sonen och därmed förhindrat Oidipus att uppfatta sig som kronarvinge till kung Polybos. Detta med det långsiktiga målet att förhindra Oidipus till att döda Laois själv och äkta drottning Iokaste.
Freud kunde inte erkänna sina skuldbelagda känslor av irrationell aggressivitet mot Jakob och primitiva passioner inför Amalias, då hon en gång bytte underkläder, nakna lekamen. För att undvika konfrontation med undanträngda och bortträngda sensationer, överför Freud, genom projektiv identifikation, de förbjudna klarsignalerna till Jean-Martin.
Ur familjesynpunkt kan också detta anses vara alltför vågat. Freud, som då ännu inte hunnit utveckla samarbetet med Jung, överförde upplevelserna till fallstudierna ”Dora”, ”Lille Hans”, ”Råttmannen”, ”Schreber” och ”Varulven” Sergej Pankejev. Huvudsaken var, och fortfarande är, att förpassa familjens inre angelägenheter ut till oskyldiga personer i närmiljön.”
Vid det här laget är Läsaren/Tydaren införstådd med förhållandet mellan klartext och kontext. Nästa steg, från kontext till textmassa, är alltför omfattande för att rymmas innanför den här volymens begränsande pärmar.
Graatass's Blog 